En riktig bokhandlare

Har just läst Anne Fadimans fina essä-samling Confessions of a Common Reader (1998) - en lättsam och välskriven samling kåserier om böcker, boksamlande, antikvariat och om hur man skall förvara dyrgriparna. Hon talar sig varm för många boksamlare genom historien.
     Jag skulle vilja bidra med att berätta om bokhandlare jag mött, sådana som verkligen var riktiga bokhandlare, de som älskade inte bara böcker utan glimten i potentiella bokköpares ögon som avslöjade att här handlade det om kärlek till litteraturen. Jag skall nöja mig med att här berätta om en sådan bokhandlare.
     När jag växte upp hade vi mycket få böcker hemma. Men böcker var tidigt det jag uppfattade som viktigast i livet. Jag sparade och köpte böcker när jag kunde, men var fattig student. På gamla Eckersteins i Göteborg var jag en flitig gäst, men mindre flitig kund, av självklara skäl. När Faber & Faber gav ut T. S. Eliots Collected Poems i ett vackert ljusblått linneband, hade jag många gånger stått där och fingrat på det, gång efter gång. Den boken skulle kosta lika mycket som månadshyran på min studentlägenhet och jag satte tillbaka den. Gång efter gång. Tills bokhandlaren som jag alltid pratade med kom fram till mig och frågade om jag tänkte bestämma mig. Jag skakade på huvudet. Den var för dyr för min ekonomi - mitt bibliotek växte med hjälp av antikvariaten och billiga pocketböcker. Han nickade, tog ut det vackra bandet och såg på det. Och plötsligt tappade han boken i golvet. Jag minns hur skräckslagen jag blev, han böjde sig, tog upp den, såg på den, ingenting hade hänt. Sedan sa han, bekymrat: 'Ja en så misshandlad bok kan jag bara ta en krona för.' Och följde med mig till kassan.
     Jag tog ned den för en stund sedan. I blyerts står priset: 31:90. Den har fortfarande en vacker blå pärm, den ser nästan oläst ut, tills jag öppnar och ser mina millioner kommentarer i marginalerna. Jag har haft den framme i snart femtio år. Så rätt han hade - bokhandlaren.
    

Judisk hemundervisning

Lagen ger rätt att ha hemundervisning, om särskilda skäl föreligger. Den judiska familjen i Göteborg vill undervisa i hemmet. Vilka är de särskilda skälen? Att man vill undervisa på ortodoxt judiskt vis. Är det OK? Nej, det är inte OK.
     Till och med den gamle prästen Grundtvig, som skapade Skandinaviens kanske mest enastående pedagogiska idé, hävdade med eftertryck: "Tro er ikke en skolesag". Tros-undervisning hör överhuvudtaget inte hemma i skolvärlden. Tro får man göra i kyrkan, som en klok gammal dansk präst sa.
      Vi har skolplikt och vi har en konfessionslös skola. Att undervisa hemma kan göras - men inte om det gäller konfessioner. I själva verket är det väl att se som ett lagbrott. - Och vilket skulle värdet vara av att ha fler smalt fundamentalistiskt enögda medborgare? Och hur kommer nästa begäran att se ut? Att talibaner bör få undervisa sina pojkar (för flickor skall väl överhuvudtaget inte ha undervisning) om att det är västerländsk demagogi att vaccinera barn?
     Man kan kritisera svensk skola, men att börja skilja barn åt av religiösa skäl är verkligen att bygga in meningslös intolerans i en ny generation.

Kan vi hoppas på en världsomspännande diktatur?

I helgen läser jag om hur världen kommer att gå under... Att vi snabbare än nödvändigt håller på att sätta stopp för det vi uppfattar som mänskligt liv är alldeles uppenbart. Den felkonstruktion som finns i människan som art - dvs Habegäret - visar upp sig med allt större tydlighet. Doha-mötets bedrövliga slutresultat är bara det senaste exemplet. Vi fiskar ut fiskevattnen, men vi kan inte sluta fiska ut dem, för amorteringarna på de monsterliknande nya fiskebåtarna kräver att vi fiskar för att kunna betala - bankernas lån. Någon tänkare sa för något år sedan att om Kina och Indien vad gäller mineralförbrukning skulle ha samma standard som Västeuropa hade på 50-talet (!) skulle vi behöva -en extra planet. Och vi kan ingenting göra åt det... Eller?
     Det är sannerligen inte ofta jag citerar gamla Stalinister, men jag läste för en tid sedan Günter de Bruyns två memoarband, Zwischenbilanz. Eine Jugend in Berlin (1992) och Vierzig Jahre (1996), och i den sistnämnda berättar de Bruyn om sina möten med den mångfacetterade och svårplacerade Wolfgang Harich. Denne, skriver de Bruyn, planerade vid en tidpunkt, långt före murens fall, att bland annat skriva om "/ - - -/ die ökologische Katastrophe, die nur eine Weltdiktatur abwenden könnte /- - -/"...
     Jojo. Ja det är kanske det som skall till... Och någon "världsomspännande diktatur" ser vi väl inte i korten. Den vi nu lever i är ju själva "Habegärets".

En av mina favoritförfattare

Jag har fått rätt svar. Den 29 november 2011 (se min blogg nedan) beskrev jag under rubriken Om litterär ton ett författarskap som betytt mycket för mig. Nu har jag fått tre e-postbrev med förslag - och ingen har vetat. Idag kom det fjärde. Och nu är det löst. Den författare, vars ton jag älskat sedan 60-talet, heter Hans Erich Nossack. Om honom var det jag skrev. Läs honom!

E-postbrev vs Riktiga brev

Läser, som så ofta, brevväxlingar eller brevsamlingar. Och funderar på vad som kommer att hända i framtiden när man skall försöka förstå oss som lever nu och som inte längre skickar brev med posten utan skriver e-post-brev, ofta korta, tillfälliga, sällan de omständliga, välformulerade och eftertänksamma som i äldre tider...
     Jag fick efter utgivningen av min senaste roman ett helt makalöst brev från en vän. Han hade läst boken och beskrev sin läsning. Och jag måste ha raderat det. Jag har letat. Skrev inte ut det. Har det inte kvar i maskinen. Borta.
     Vad kan jag göra?
     Hos Mary Ruefle läser jag denna morgon följande rad: "Once I saw a man beating his mailbox with his bare hands." (Madness, Rack, and Honey (2012))

Viktig läsning: Ulf Eriksson i GP idag

Läsandet försämras. Vi hör om det hela tiden. Och några av oss har under de senaste decennierna verkligen sett det hända i praktiken. Men varför läsandet är viktigt - ja, det skrivs mycket om det, inte sällan dock självklarheter.
     Någon gång inträffar det ändå att en person formulerar varför läsande är livsnödvändigt.
     Jag märker att jag denna förmiddag egentligen bara minns en enda artikel från morgontidningarnas kultursidesläsning. En kommentar i GP om läsandets nödvändighet av - Ulf Eriksson. (Jag hade lust att klippa ur och lägga hela artikeln här, men är osäker på sånt där som upphovsmannarätt. Så mina vänner - GP idag, en spalt av Ulf Eriksson, kulturdelen, s 69.)
     För den som behöver hållbara argument rörande läsningens betydelse.

Bedrövligt av Qatar

Muhammad ibn al-Dheeb al-Ajami heter en ung poet i Qatar. Han tyckte den arabiska våren var löftesrik. Nu har han, för en dikt han skrivit, fått livstids fängelse av den envåldige härskaren, ännu en stenrik shejk, för att dikten skulle ha varit ett angrepp på dennes ställning.
     Man kan läsa The Guardian, denna morgon, för fler detaljer.
     Livstids fängelse för att man som poet kommenterar sin samtid.
     Man kan fråga sig hur det kommer sig att litteraturen spelar så stor roll i diktaturer - men nästan inte alls här hemma... Fast det är naturligtvis en annan diskussion.
     Kommer man då att sätta åt shejken och hans odemokratiska lilla nation? Kommer den s k fria världen att opponera sig? Tja, tveksamt... Shejken lär ju bl.a. äga Zlatans Paris-klubb...

Bedrövligt av USA

FN har röstat om palestiniernas status. Vilka röstade mot? Israel förstås, det var ju inte annat att vänta! Men - USA - ! Vad har hänt med Obama? -
      Det finns bara en reaktion: att rösta som USA gjorde är bedrövligt och ovärdigt. Och obegripligt om man verkligen menar något med snacket om att alla har samma rättigheter.

Sveriges Radio P2

Sveriges Radio gör om P2-tablåerna. Jag läser i SvD idag vad Elle-Kari Höjeberg säger: man ska slå ihop en del program och utöka andra och ändra och dona... Hon klagar över att man bara har ca 160.000 lyssnare. Det är väl i själva verket en enastående publik. 160.000 - dvs ett antal fyllda Globen eller Wembley - HELA TIDEN... Jag kan inte se vad det finns för fara med att ca 9 % på veckobasis lyssnar på god musik. När jag är ute och läser på bibliotek eller på kulturhus och det kommer tvåhundra personer så är det kul, men jag har varit med om makalösa kvällar när vi varit elva i lokalen... Mängd är inte i sig kvalitet.
     För en tid sedan läste jag en skrift om radiolyssnande, en historik över radion och dess utveckling och befarade avveckling. Intressantast var ett försök att definiera den "typiske" P1-, resp P2- och P4-lyssnaren. P4 lyssnar jag faktiskt aldrig på. Men P1 (Kulturnytt och Dagens Eko) och i övrigt: bara P2. Jag är, visade det sig, en mycket typisk P2-lyssnare. Men med ett undantag, förstod jag: jag är trött på ring-in-och-prata-program. Jag konstaterar att jag lyssnar på Aurora. Fram till Ring och önska - då stänger jag av. Och klockan 10 sätter jag på igen: Klassisk förmiddag. På kvällarna när jag inte läser eller umgås lyssnar jag gärna på program om samtida musik, om elektroakustisk musik, och jag hör på en och annan opera. P2 är den mediakanal (alla inberäknade) som spelar störst roll i mitt liv.
     Och nu hotar Elle-Kari Höjeberg att blanda in en massa prat i Aurora också...
     Då får jag försöka ta in den tyska klassiska kanalen.

Enkel glädje

Jag läser att EU:s toppmöte bröt samman. Hoppas det berodde på att Sverige inte vek ned sig... Att betala för välgödda franska jordbruk medan vi lägger ned åkrarna här hemma gör mig för varje år mer och mer förbannad. Men detaljerna från mötet har ännu inte kommit, så det känns konstigt att utse Reinfeldt till något slags hjälte... Hur som helst: det viktigaste är att EU visar upp fler och fler sprickor.

Påminnelse om Isolera-Israel...

Se mitt inlägg från 20 oktober.
     Är världssamfundet en hel strutsfamilj med huvudena i sanden?
     (Fast, å andra sidan, hittills har ju bara ett 40-tal av de instängda fått sätta livet till...)

TILLÄGG 21 november kl 17.30
     Nu har 4 fria israeler dött... Och ca 120 av de instängda palestinierna.

Papperstidningen och reklamen

Nu hotar ett liv utan papperstidningar på morgonen. Jag läser ett antal, jag flyttar mig från frukostbordet till läsfåtöljen, jag tar med de artiklar jag kan behöva till arbetsbordet... Det händer att jag läser om understreckaren i sängen på kvällen...Tanken att i framtiden bara kunna läsa på nätet ger mig gåshud.
     Tidningarnas giriga ledningar, dvs ägarna naturligtvis, säger att det blir för dyrt med papperstidningar; delar av de journalistiska staberna har redan sagts upp eller hotas med uppsägning. En anledning till planerade förändringar sägs vara vikande annonsintäkter. Men ser man på morgontidningen ur det perspektivet är det ett konstigt påstående; uppslag efter uppslag består redan av mer än 75% annonser... Ytterligare annonser skulle göra SvD eller GP till ett rent annonsblad och jag har en skylt på brevlådan att jag inte vill ha reklam. Redan av den anledningen skulle jag inte längre få någon morgontidning!
     Kommer någon ihåg Sven Lindqvists gamla bok: Reklamen är livsfarlig? Dags för nyutgivning?

Dags att förbjuda religion?

Jag blir så trött på att se hur folk med Gud på sin sida slåss mot folk som har Gud på sin sida, hur en sorts muhammedaner slår ihjäl en annan sort, hur fundamentalistiska kristna amerikaner välsignar vapen som dödar folk men uppfattar abort på ännu inte existerande människor som mord, hur judar inte tål sina grannar, hur man kan bli avrättad om man lämnar en religion eller övergår till en annan, hur olika religiösa grupper i Indien bränner ner varandras kåkar...
     DN:s nät idag: "En gravid kvinna i Irland dog under intensiv läkarvård. Fostret hade orsakat blodförgiftning, men hon tilläts inte göra abort. ”Det här är ett katolskt land”, förklarade sjukhuspersonalen."
     Måste vi verkligen tillåta religioner?

En enastående diktsamling

Vissa frågor har en märklig effekt på mig. Jag undrar om jag inte har något slags "bokstavskombination" som man numera säger - jag älskar tabeller, listor, frågor om 'störst', 'viktigast'... En kvinna kom fram efter en uppläsning i förra veckan och frågade mig, eftersom hon nu hade läst min senaste roman, om jag kunde rekommendera någon riktigt bra diktsamling. "Men", som hon sa, "jag vill inte ha en sån där där det finns en eller två bra dikter och en massa trams. Utan en som är bra från början till slut."
     Det är hopplöst, jag går igång på sådana frågor! Jag svarade genast Galway Kinnells The Book of Nightmares från 1971, men hon la sin hand på min arm: "Kan du inte ta nåt svenskt!"
     Jag sa att jag måste fundera. När jag försökte med Heidenstams Nya dikter suckade hon och skakade på huvudet: "Det måtte väl finnas nån nyare svensk diktsamling som är bra från början till slut?! Och du som läser så mycket." Jag märkte hur hon höll på att tappa tilliten.
     Jag sa att jag kom att tänka på Ängelens bild av Sven Alfons. När hon hörde att den kom ut 1961, suckade hon uppgivet.
      Precis när hon vände för att följa med sina väninnor ut i regnet frågade jag om hon läst Rymdens vila. Hon såg på mig. "Svensk", frågade hon. Ja väldigt mycket så, sa jag, och en av de få sena diktsamlingar där jag kan säga att den är bra från första ordet till sista.
     Hon såg allvarligt på mig. "Tranströmer", frågade hon. Nej, sa jag, Ulf Eriksson.
     Och efter att ha betraktat mig en kort stund nickade hon och lånade en penna och skrev på kvällens programblad. Eriksson, Rymdens vila. Sen gick hon.
     Och nu har jag i flera dagar försökt komma på någon annan som jag kan säga samma sak om. Jag har verkligen funderat.
    
    

Är USA en demokrati?

Valdag i USA. För fyra år sedan stod jag i Colorado och grät av glädje när Obama tog hem segern. Nu läser jag i alla morgontidningar att valsystemet är sådant att man kan vinna med många röster och ändå förlora. Och det kallas - demokrati -?!

TILLÄGG 7 november - efter Obamas seger
Vilken lättnad, vilken lättnad, vilken oerhörd lättnad.

Mäns läsande

Jag har genom åren samlat på mig mängder av konstkort, de flesta vykort, inköpta runt om i världens stora konstmuséer, och jag har fått ännu fler. Häromdagen, hemkommen från några uppläsningar, satt jag och bläddrade bland dem, och fann först en Hammershøi, sedan en Schierfbeck, både föreställde läsande kvinnor. Jag bläddrade vidare: jag hade säkert femton bilder med målningar av läsande. Och de var alla kvinnor. Som merparten av dem jag läst för under min korta turné.
     Och jag undrar plötsligt: finns det målningar med män som läser? Jag finner en enda bland mina kort, en gammal man i ett kalt rum, en målning av Rembrandt. Kanske inte så underligt - på den tiden läste ju också män.

Att INTE skriva självbiografiskt i dessa tider

Efter några veckor på vägarna...
     När man är ute och pratar om en ny roman och det blir dags för frågor är det varje kväll någon som frågar om det är om mig själv jag skriver. Ja det måste kanske vara så, för i våra dagar är det ju om sig själv man skriver, eller?
     Man skriver om morsan. Eller om hur osannolikt fattigt man växte upp. Eller om hur man i alla år saknade en far...
     Men nej. Jag skriver aldrig om mig själv.
     Jag läste för en tid sedan en utomordentlig liten bok av Donna Dickenson om den amerikanska 1800-talspoeten Emily Dickinson, vars enastående dikter inte verkar kunna läsas utan att man till varje pris skall göra dem till 'bekännelser' av hennes eget - tragiska - öde. Men Donna Dickenson skriver, utan att egentligen göra någon större affär av det, något synnerligen tänkvärt: " /---/ only very young or very poor writers make everything in their work autobiographical. And only equally naïve readers assume that writers can only express what they have experienced directly./---/"

Isolera-Israel-Kommitté - en rimlig idé kanske?

Pirater härjar utanför Somalia, dvs man bordar främmande nationers skepp och tar besättning och passagerare som gisslan. Man gör det på internationellt vatten, regelvidrigt. Hela världssamfundet reagerar, beväpnar sig och bekrigar piraterna.
     Idag har ett fredligt fartyg på väg till en fredlig nation och på internationellt vatten bordats av maskerade soldater. Och vem reagerar? Kommer världssamfundet att ingripa, beväpna sig och bekriga piraterna? Knappast. De maskerade soldaterna är från Israel. Och Israel tillåter sig precis vad som helst.
     Jag minns en tid när vi hade en Isolera-Sydafrika-kommitté eftersom Sydafrika betedde sig omänskligt mot delar av befolkningen. Är det dags för en Isolera-Israel-kommitté.
     Jag undviker iallafall sorgfälligt allt israeliskt i fruktdiskar och annorstädes tills den nationen slutar sin piratverksamhet.

Brunnsvik - och bemanningsföretagen

Det finns trots allt några grundläggande idéer rörande pedagogiken i vår skolform. När man ser vad som händer runt om på de svenska folkhögskolorna kunde man tro att hela den nya generationen folkbildare fått för sig att folkhögskolan tillhör det officiella svenska skolsystemet. Och när jag med förtvivlan läser vad styrelsen – och rektorn! - för Brunnsvik skriver om värdet av att lägga ett av skolformens flaggskepp i graven för att ”utbildning” behövs i en annan del av länet, då kryper det över ryggen. Vaddå – utbildning?! Har vi inte ett skolväsen, från förskola till universitet, som skall ta hand om den saken? Folkhögskolan har väl i herrans namn inte med utbildning att göra?! Folkhögskolan har sedan starten för snart 150 år sedan försökt få den trögfattade svenska befolkningen att förstå skillnaden mellan utbildning och – bildning. Och det folkhögskolan skall syssla med är – bildning. Inte utbildning. Att skolformen under lång tid tvingats göra gymnasiekurser eller verksamhet avsedd att hjälpa dem det vanliga skolsystemet systematiskt kastar ut, d v s hjälpa dem att återkomma till något slags rimlig livsfåra  -  det är inte detsamma som att det är sådant folkhögskolan skall syssla med. Sådan verksamhet har uteslutande varit frågan om att rätta till andra skolformers misslyckanden. Under mina sista tio femton år som rektor betraktade jag sådant som varianter av nödhjälp till Rumäniens barn. Det som är skolformens verkliga uppdrag - och stora värde – handlar om något helt annat. Jag inledde ovan med att säga att det faktiskt finns några grundläggande idéer i skolformen. Man hittar dem hos gediget genomtänkta skoltänkare, från Grundtvig till Bernt Gustavsson. En av dessa idéer har vid ett tillfälle formulerats av den danske filosofen K E Løgstrup: ”Formålet med at holde skole er tilværelsesoplysning.” Och som den gamle sa: man kan inte ”oplyse” någon om man inte först ”opliver” honom/henne. Det är detta det gäller. Att ”oplive”. Det bygger på en mycket enkel sanning: att man aldrig kan lära någon annat någonting. Det är alltid denne andre som lär sig – själv. Materialet kan vara mångahanda, det kan vara poesi eller Matte B... Metoderna kan också skifta. Men redan från skolformens start formulerades en ovärderlig grundregel: det är det muntliga som är verktyget, samtalet. Inte föreläsningen, inte uppifrån och ned. Det långsamma samtalet, på jämställd fot. Elev och lärare har två saker gemensamt (fælles) sa en gång en annan klok folkhögskoleman. ”Lærer og elev er fælles om livet og fælles om uvidenheten.” Försök att formulera en starkare demokratisk grundsats. Detta är hälleberget. Och ett samtal är något som växer, man återkommer, det djupnar, det går några dagar och man ses igen och man kommer allt närmre - tilværelsesoplysningen. Det tar tid. Det förutsätter frihet. Frihet från utbildningens tvångströjor: läroplaner, prov, betyg. Samtal. Och nu skall Brunnsvik leva upp till sitt grunduppdrag med hjälp av – bemanningsföretag! Jag kan höra rektor Sofie Wiklunds telefonsamtal. ”Vi skulle behöva någon som kan tala om livet fyra gånger fyrtiofem minuter på onsdag. Vad kostar det?”

Samtal i Stockholm

Om du råkar vara i Stockholm torsdag eftermiddag/kväll:
http://www.norstedts.se/pa-gang/kalendarium/2012/Stewe-Claeson-fyller-70-ar-Valkommen-till-ett-samtal-om-hans-forfattarskap-pa-Akademibokhandeln-City/

En riktig bokhandel

Jag bor i en kommun med över 27.000 invånare. I det största samhället bor strax under 5.000. Jag har tidigare ondgjort mig över att kommunens enda bokhandel lades ned tidigare i år, efter att ha försökt överleva i kanske tre år...
     Men igår kväll var jag i en kommun med drygt 23.000 invånare och med ca 6.000 i tätorten och besökte en bokhandel som borde få de flesta bokhandlare i stora städer att rodna. En riktig bokhandel. En bokhandel där pappers- och leksaksavdelningen ligger längst bak, en bokhandel där man inte bara behöver se Zlatan och Läckberg i travar, en bokhandel där mängder av böcker från tidigare säsonger finns kvar och aldrig skickats i retur så att man nu plötsligt kan få med sig böcker man missat eller inte ens visste fanns. En riktig bokhandel. Underbart.
      Jag var i Laholm.

Författarframträdanden

Med ny roman ute inbjuds man, dvs jag, att komma till bokhandlare, bibliotek och skolor för att prata om boken. Det har hänt att jag stått där och plötsligt undrat över huruvida de som sitter framför mig har läst boken. Eller något annat jag skrivit. Har framträdandet kanske ingenting som helst med det min bok egentligen vill behandla att göra? Framträdandet är en del av en helt annan sektor i den s k underhållningsvärlden. Som kläduppvisning eller speedway.
     Det blir ibland bisarrt att göra show av en roman med stillsamt allvarliga existentiella frågeställningar.
     Den östtyske författaren Christoph Hein skrev för några år sedan en uppsats (som egentligen handlade om att Goethe tystnade), där en rad lyder: "Alles, was ein Künstler uns mitzuteilen hat, steckt in dem Werk, dem Kunstprodukt." Börjar författaren prata om det han (eller hon, som vi numera säger) skrivit, skadar man kanske läsarens tillägnelse av verket.
     Detta säger jag innan jag ger mig ut på bortåt tio uppläsnings/bokprats-resor...
     "Bilde, Künstler, rede nicht" - var det inte så Goethe sa...

Oväntad lycka

Låt de gamla klassikerna vara. Jag såg Heiner Müllers Macbeth i gamla Öst-Berlin; McDuffs soldater kom på motorcykel... Nu Gengångare...
     Men denna morgon läser jag på You-Tube ett lakoniskt meddelande: man har låtit skjuta den som färglade Casablanca. "Varför ser du så glad ut", frågar min hustru.

Glöm inte Krister Gidlund

Höstens bokflod är så stor så stor, och så strid och så full av nyheter att det faktiskt är omöjligt att följa med, och en del forsar förbi och ses aldrig när de största farkosterna tar upp allt vatten i mittfåran. Och ändå kommer det, utan åthävor, och stilla, en och annan fullkomligt underbar bok seglande, och jag frågar mig: kommer denna författare, nyligen bortgången, att bli ett kapitel i min lista Bortglömda (se 31/12, 2011 och 19/1 och 1/4 2012)?
     För den som orkar ro vid sidan av den bestsellerska strömmen och in i lugnvattnen kan jag denna oktobermorgon rekommendera en av de vackraste diktsamlingar jag läst på länge: Krister Gidlunds Jord som drömmer, utgiven på Heidruns och med ett nästan sorgset vackert efterord av Staffan Söderblom. Inte bara Horatius i minimalistiska men vackra översättningar finner man där utan också det hittills trovärdigaste tillägget till svensk litteraturs många Flyttfågel-dikter. Tegnér och Runeberg & Co i all ära, men mer osentimentalt och oromantiskt och fullkomligt hederligt än denna korta variant är det nästan svårt att ens föreställa sig. Den får bli detta inläggs avslutning:

FLYTTFÅGLARNA

Dom ej fullt så begåvade lövsångarna
försvinner nu åter till Afrikas skogar och djungler.

Här har dom slukat löss och mygg,
sjungit i träden och kläckt några ägg.

I Afrika fångar dom mera löss, mera mygg
och fortsätter sjunga i träden.

Sen flyger dom åter mot norr,
sjunger från gren, plockar löss, fångar mygg
och fyller boet på marken med ägg.

Bokbloggar farliga?

Nu måste jag kanske fundera extra... Och inte bara jag. I Times Literary Supplement säger Peter Stothard att bokbloggar kan vara till men för den litterära kritiken, " - - - to the detriment of literature - - -" dvs ytterst för litteraturen... Ja ni får läsa själva...

Bokmässepresentationer

Nu börjar bokmässan. Fredag och lördag är jag i farten där hela dagarna. Men om någon som läser detta har lust att vara med på något skulle jag rekommendera Författarförbundets scen på lördag kl 10.30 - då skall jag prata om min översättning av en av de mest spännande amerikanska indianerna, Joy Harjo. Och man bör väl också söka upp samtalet och läsningen med den danske poeten Martin Glaz Serup, lördag kl 15.30. Om inte för annat så för att Martin Glaz Serup är en skojig bekantskap i denna tid när det nordiska faktiskt sitter trångt i Sverige.

SvD hotar!

För några år sedan bytte jag, efter över 40 år som prenumerant, från DN, vars kultursida tråkade ut mig mer och mer, till SvD (trots att dess ledarsidor gör mig konstant förbannad) bara för dess kulturdels skull. Det är en välsignelse att se hur Understreckarna fortsätter sitt liv utan att drabbas av snuttifieringen som snart sagt allt annat i svenska dagstidningar.
     Men nu läser jag att SvD skall ändra "formatet" som det heter, för att anpassas till läsbeteendet. (Jag minns när Aftonbladet prövade med att flytta kultursidorna till nöjessektionen...)
     SvD skriver att "Kulturen kommer att integreras med Idagredaktionen." Jag anar oråd. Det låter alltid sådär när man drar ned, inskränker, försämrar... Jag känner min frukostläsning hotad... Tänk om man istället kunde passa på att ändra formatet så att tidningssidorna inte bara ser ut som annonsblad med stora bilder på kändisar utan, som i exempelvis de stora tyskspråkiga tidningarna, innehålla mer text, gedignare analys, långa genomförda resonemang. Tuggmotstånd.
     Jag fruktar det värsta. Jag fruktar ett slags action-stuk över sidorna...Snabba ryck, korta artiklar, mer om vem som är gift med vem... Anpassad till läsbeteendet! Hur vore det om man istället toge på sig uppgiften att anpassa läsarna till hur en god tidning skall vara.
     Det verkar finnas något grundläggande fel på läskunnigheten i det här landet?

Louis Simpson (1923-2012)

Bort gå de, stumma skrida, en efter en...  Och nu har jag strukit ännu en vän ur min adressbok. Det hör till åldern, men det är lika jävligt jobbigt varje gång.
     På 80-talet lärde jag känna en vresig äldre amerikansk diktare - en av de mest betydelsefulla under 1900-talet, Louis Simpson. Han hade rykte om sig att vara svårtillgänglig, men vi kom att bli riktigt nära vänner; en lång tid disponerade jag hans stora våning på Manhattan, och jag bodde korta och längre tider hos honom på Long Island. 1998 besökte han mig och vi gjorde en grand tour genom Sverige, besökte så gott som alla hans tidigare översättare och läste ur min på Ordfront nyutkomna översättningsvolym Kaviar på begravningen - på bokmässan: den lille gråhårige farbrorn sittande uppkrupen på en gigantisk Harley Davidson. Sedan lyssnade vi på Blå Tåget och gick på lokal och drack Hallands fläder till kyckling. Hans poesi är den litteratur som står min egen ton närmast av alla dem jag översatt.
     Och 89 år gammal gick han således för några dagar sedan ur tiden. Han var den mest osentimentala person jag träffat (veteran från D-Day i Normandie!) och det känns orimligt att citera annat än några rader ur en av hans mest filosofiska dikter "Stilla förtvivlan": 

     En känsla av förstämning...
     Något finns det som behöver tas itu med
     genast.

                 Men det finns inget,    
     bara han själv. Livet går
     och efteråt kommer det att vara evighet,
     tystnad, och oändlig rymd.
     -  -  -
    

Fado

Jag älskar den portugisiska fadon, och jag vet inte hur många gånger jag försökt fånga den i en metafor som inte skall vara vare sig sentimental eller krystad. Jag läser det jag kan komma över om portugisisk fado men söker ännu den befriande metaforen. Thomas Nydahl skriver ofta om fadon. Jag undrar om han skulle finna detta försök att fånga den märkliga sångkonstens speciella atmosfär rimligt. Septembernumret av den amerikanska poesitidskriften Poetry publicerar en ny dikt av poeten Jane Hirshfield med titeln Fado.
     Här en snabböversättning, ett slags första råöversättning. Bara för att jag tycker att Jane Hirshfield faktiskt kommer åt något väsentligt.
     I all enkelhet således:

Fado

En man böjer sig fram

och plockar ett mynt

ur en flickas öra,

lyfter ur henne händer

en duva hon inte visste om.

Vilket är märkligast

kan man fråga sig:

myntets sågtandade mummel

mot tummen eller

duvans knogiga tystnad?

Att han fann dem,

eller att hon aldrig,

eller att det alltid, som i

detta halvstannade ögonblick,

är gryning i Portugal,

och en kvinna i rullstol

sjunger en fado

som lägger allt liv i rummet

i ena vågskålen,

och sig själv i den andra,

och kopparskålarna är i jämvikt.

Olav H Hauges Ulvik i Hardanger

Med tanke på att jag nu fått ett antal läsare som - helt vänligt - påpekat att min nya roman (Den tjugotredje dikten)  innehåller en geografisk tveksamhet vill jag här, offentligen, redovisa en kort brevväxling mellan min son, som sedan över 20 år bor i Norge och mig själv.  Efter att ha skrivit om romanen lägger Ludvig till:

     "PS: en parantesfråga från min sida gränsen, jag måste bara kolla om det är medvetet! De (Krister och Erik) placerar hela tiden "norrmannen" på Hardangervidda. Men äpplena växer inte på vidda? De växer ju i Hardanger, vid fjorden 1500 höjdmeter under vidda… Är det medvetet för att skapa en bild av att de bara har en ungefärlig uppfattning om Hauge och hans liv?"

     Jag svarade så här: "Ja jag tänkte på det där med Hardangervidda, men i Sverige säger det något och varken Erik eller Krister har väl den norska kartan riktigt klar för sig - som det också är i Sverige! /- - -/ Det finns en del sådant i mina böcker. I Än jublar Fågelsången pratar man om den vita kyrkan i Montparnasse. Alla tänker på Sacré-Coeur i Montmartre men jag tänkte på Notre-Dame des Champs - som är vitaktig och ligger på Boul Montparnasse. Jag har fått höra en del om 'felaktigheter' genom åren. I den nya är det enda som är direkt fel kapitelnumreringen när du kommit till ca LVI, det råddar till sig några sidor där, men det är bara numren som är fel."

    

 

 

Nej till Facebook

Vänner undrar varför jag inte är med på Facebook. Jag lämnade Facebook när jag fick veta att lärare på en folkhögskola, ansvariga för antagningen av nya elever, kollade de sökandes vänner och åsikter på Facebook innan de antogs - eller fick avslag. Facebook är bara ett nyord för Orwells Storebror.

Kultur och miljö får minst

Jag läser i Dagens Industri om hur departementen sätter sprätt på pengarna. Det vore lätt att visa hur satsningar på kultur faktiskt kunde minska utgifterna för socialdepartementet, utbildningsdepartementet och justitiedepartementet. Men att föra den diskussionen med den här regeringen torde vara utsiktslöst. Det är iallafall intressant att se att minst (minst !) pengar går till kulturen och miljön. Och hur skall man ställa sig när man hör den s k kulturministern klaga över att kulturarbetarna kostar för mycket... Socialdepartementet               272,5 milliarder
Utbildningsdepartementet        76,7
Arbetsmarknadsdepartementet 70,5
Näringsdepartementet               55,4
Justitiedepartementet                47,0
Försvarsdepartementet              45,6
Utrikesdepartementet                32,3
Finansdepartementet                 23,6
Landsbygsdepartementet           17,7
Kulturdepartementet                  12,0
Miljödepartementet                     5,0

Att sjunga långsamhetens lov

Idag kom alltså min nya roman ut. Jag hade bestämt mig för att skriva världshistoriens långsammaste roman - och jag ville att den skulle upplevas som riktigt riktigt spännande. För läskunniga, hade jag sånär lagt till. Det oroade mig lite innan boken kom ut, att den kanske var obegripligt långsam... Och naturligtvis har alla som idag skrivit om den lagt märke till att romanen är stillsam och - till synes - fullkomligt händelsefattig.
     Men dessa ord på bloggen bara för att ett par rader i Nils Schwartz recension i GT/Expressen idag värmde mer än mycket annat:
     "- - - det känns så befriande otidsenligt och avstressat att man vill lägga romanen närmast hjärtat när man somnar in, om för natten eller livet kan gå på ett ut."
     Så skrev han sannerligen.
     Och, som gamle Wallin skulle sagt: jordens oro viker.

Krigstillstånd?

Det är inte ofta jag håller med Socialdemokraternas kvinnoförbund, men nu gör jag det helt och fullt. Att köpa en massa stridsflygplan i en tid när Sverige behöver pengar till tusen andra och nödvändigare saker verkar så fruktansvärt korkat att det är svårt att föreställa sig något mer idiotiskt.     
     Jag skulle dessutom gärna fråga någon vem vi skall kriga mot?! -  Danmark...? (För att de slog oss i handboll?)
     Jag har fått kritik för att jag, som är en lågmäld och mild man, har högt tonläge här på bloggen när den nuvarande regeringen kommer på tal... men tacka för det. Den lyssnar ju inte när man resonerar lugnt och sakligt. Ja, den regeringen lyssnar väl överhuvudtaget aldrig. Den är fullt upptagen med att kränga våra gemensamma tillgångar och sätta sprätt på stålarna.

Vem skriver 'Idiotins historia'?

När jag i SvD idag läser att gymnasierna lägger 42 millioner på reklam för att få elever - en summa som innebär anställandet av 83 behövliga lärare, kommer jag att tänka på en rad som Charles Simic skrev i ett helt annat sammanhang för något decennium sedan: "I´m surprised that there is no History of Stupidity."
     Den svenska utförsäljningen av det gemensamma skulle utgöra ett omfattande kapitel i en sådan bok.

Italienska på Göteborgs universitet

Här på bloggen ondgjorde jag mig den 21/6 över att Göteborgs universitet lägger ned undervisningen (dvs. professuren) i italienska. Eftersom det var en kortfattad irritation vill jag denna morgon be mina läsare läsa dagens Göteborgs-Posten där Ragnar Strömberg i en välskriven krönika på ett betydligt mer substantiellt sätt beskriver samma elände. Tag och läs!

Bill Viola

Bara sex verk på en utställning dit man får åka många mil (om man inte råkar bo på Tjörn), men det är värt det. Jag har genom åren blivit väldigt trött på s k installationskonst - för att inte tala om videokonst. Känslan av att vara förpassad till obekväma plaststolar framför ointressanta TV-kanaler är ibland stor på utställningar där den ena lilla TV-skärmen efter den andra väsnas och bläddrar med ambitiösa experimentfilmer.
     Därför är det en högklassig lisa, att drabbas av video-"installationer" när dessa är stor konst, dvs oroar och hela tiden ger utrymme för tolkningsvarianter hos betraktaren redan under själva betraktandet. När man verkligen inte vill zappa utan istället ser sekvenserna gång efter gång. Och varje gång drabbas, fast man ju redan andra gången vet vad som skall följa. Jag såg Bill Viola på Whitney i New York för en massa år sen och har aldrig glömt några av verken.
     Och nu ställer alltså Nordiska Akvarellmuséet ut sex av Violas verk. Tro mig, det är värt att göra resan.

Att begripa sig på DDR

Ännu en DDR-film kommer till en biograf nära oss... Skall man tro den innehållsrika artikeln i dagens SvD finns det ett slags nynostalgisk syn på DDR. Jag har här på min blogg tidigare redogjort för några personliga erfarenheter av DDR, där jag tillbringade fantastiska dagar och veckor från 60-talet och fram till mitten av 80-talet.
     Men "nostalgi"?
     Vill man få en stark och befriande nyanserad bild av hur det var att leva i DDR kan man läsa en nyutkommen dansk bok, Den andens liv av Kirsten Jacobsen (Gyldendal). Boken är en 250 sidor lång djupintervju med en betydande kulturperson i det forna DDR, Lutz Volke. Jag vill gärna påstå att en av anledningarna till att DDR höll så hög kvalitet i sitt kulturutbud, särskilt på teaterns område, hade att göra med den envishet som moralisk integritet under starkt yttre tryck innebär, och som Lutz Volke är ett tänkvärt exempel på.
     Det man efter läsningen upplever är knappast "nostalgi". Snarare respekt.

Kort stund i kommunbibliotekets poesiavdelning

En fråga från en ung kvinna som lämnat några valhänta texter till mig: "Men vad ÄR en dikt?"
     Jag tänkte länge och mindes en rad av Lawrence Ferlinghetti. (Här i ungefärlig minnesöversättning - men tanken är riktig): En dikt är den kortaste sträckan mellan två människor.
     Och den unga blivande poeten såg ned på sitt A4-ark och såg sedan upp, sedan ut genom fönstret. Sedan suckade hon.

Om politisk logik

Tillväxtverkets VD Christina Lugnet får sparken. Anledningen är att förtroendet är förbrukat. Hon har begått för många misstag. Men Tillväxtverket är den nuvarande regeringens fiaskoliknande tilltag, och i rimlighetens namn kan det väl bara kallas ett misstag. Man skulle därför kunna hävda att förtroendet för verket är förbrukat. Och borde då inte - i konsekvensens namn - regeringen få sparken?

Ett enkelt tips

I all enkelhet, hemkommen efter en resa: en blogg som påminner mig om att jag skall skriva fler inlägg i min miniserie Bortglömda. Här en bloggare om vilken jag ingenting vet, men som verkar fascineras av samma sak som jag: de bortglömda men läsvärda...:  http://desturmobed.blogspot.se/

Aritmetisk panik

Varje år ser jag fram emot höstens läsning. Svensk Bokhandels tjocka nummer med all utgivning var en ständig sommarläsning under många år. Nu sitter jag här, medan det regnar, och ser på högen av böcker jag bara måste läsa, och börjar räkna på tid och antal titlar och antal kvarvarande år, och med tanke på att jag dessutom börjat läsa en del av de klassiker jag borde ha läst för länge sedan och ser hur också den listan växer och hur många hål i läsningen som borde fyllas i, så räknar jag, lite uppgivet, igen: antal böcker, antal dagar, antal rimligtvis kvarvarande år. Jag minns, lite oklart, en Alf Henriksson-vers om att inte hinna läsa allt som kommer ut i Sverige och i grannländerna och hans uppgivna suck "Och sen har kineserna också skrivit en del..." Men vad tusan; det regnar ju; jag lyfter ännu en bok ur högen och börjar. H.D. (Hilda Doolittle): Kora and Ka från 1934. Den hade jag heller inte läst förut...

Förväntansfull upphetsning

Å, ibland blir jag liksom upphetsad - i förväg. Fick idag senaste numret av Ord & Bild, som handlar om noveller. (Fast en av det sena 1900-talets bättre novellister är märkligt nog inte ens nämnd...) Men där ser jag, och det är därför jag innan jag läst måste skriva hur jag ser fram emot det; där ser jag att Annika Korpi publicerar en ny lång novell.
     Äntligen. Hevonen, häst var när den kom ut för snart tio år sedan, en av de starkaste och mest löftesrika debuterna på länge. Och sen: ingenting. Förrän nu. Så spännande!

Fotbolls-EM är över

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig! Den 24/6 nedan skrev jag att jag inte ville se mer spansk fotboll. Men inte fick jag se Tyskland i finalen som jag hade hoppats. Spanskt i semi och sedan spanskt i finalen. Jag ger mig. Helt okej segrare. - Men det som gjorde mig fånigt glad över segern var när jag såg spelarnas småttingar springa omkring med sina farsor. Jag minns Clijsters tvååring när hon vann US Open häromåret... SÅ skall man fira.
     Fast nästa gång kan väl Tyskland få vinna...

Kulturministern slår till - igen

Jag får idag detta sorgsna meddelande. Ifall de som läser min blogg inte ser det på annat vis: Här är det svenska kulturlivets senaste glada budskap till riket.

Nu behöver vi ditt stöd!

Som kanske flera av er vet så har en utredning om Nationalnyckeln och hela Svenska artprojektet genomförts under våren på uppdrag av regeringen. Förslaget är nu klart och huvuddelarna av utredarens förslag är följande:

• Kunskapsspridning i projektet föreslås övergå helt till digital form och Nationalnyckeln upphör som bokverk

• Anslaget föreslås minska med 20 miljoner per år

- Utredarens förslag är ett hårt slag mot Svenska artprojektet och mot arbetet med den biologiska mångfalden, säger Johan Bodegård, chef för ArtDatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet. Om du vill läsa hela utredningen, veta mer eller skriva på en namnlista mot nedskärningarna av Nationalnyckeln och Svenska artprojektet så hittar du mer information på hemsidan. Där kan du också följa utvecklingen. Vi återkommer naturligtvis när regeringen har fattat sitt beslut och arbetar fram tills dess aktivt för att förslaget ska ändras!

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna

Inte mer spansk fotboll, tack

Söndag morgon och regn sedan Spanien slagit ut Frankrike... Min första tanke var "NEJ NEJ nu skall man tvingas se denna ledsamma handbolls-fotboll i semifinalen också!"
     Och jag har tänkt tanken högt att jag aldrig tidigare sörjt över ett utslaget fotbollslag i ett EM tidigare, men gör så nu: och då är det inte Sverige jag tänker på, Sverige har inte i kvartsfinalen att göra med sitt evinnerliga bakåtspel. Sverige blir alltid bara bra när Chippen kommer in, det vill säga, när det överraskande och krumeluriga får en chans.
     Nej, jag saknar Ryssland, och när har det hänt att jag saknat Ryssland tidigare? Men dess lekfullhet, dess busiga och lättsamma nästan poetiska fotboll (som nu bara Özil kan uppvisa, så man får trösta sig med att Tyskland går vidare) försvann när Archavin och hans vänner tvingades lämna in.   -  Så tänker jag denna morgon med välsignat regn.

Vår hysteriska samtidskultur

Jag behöver en daglig adrenalinkick. Numera får jag den när jag läser om den marknadsliberala hysterin. Idag läser jag i GP således att Göteborgs universitet inte längre kommer att erbjuda undervisning i italienska (få studenter? dyra professorer? eller bara kulturell idioti?). Men Göteborg lägger 4.000.000 kronor av skattebetalarnas pengar (FYRA millioner!) på att stödja MTV, en kommersiell jippokanal som knappast kräver någon som helst intellektuell motprestation av dem som konsumerar...
     Hur många tjänster på universitetet betalar fyra millioner? Tja, exempelvis en professor i italienska i fem år. Inklusive sociala avgifter.

Tips om fin blogg

Det börjar att löna sig att leta en stund bland bloggarna. Den här har jag hittat och lägger nu upp bland favoriterna. Om bloggen vet jag ingenting - men den innehåller överraskande och härliga saker. http://knypplerskan.blogspot.se/

Dags för ISAK - igen?

Kanske dags att återuppliva IsoleraSydAfrikaKommittén - eller?
     Någonting som kallas Protection of State Information Bill kan komma att tas av parlamentet i Sydafrika. Då kan man få 25 år i fängelse om man kritiserar statliga myndigheter eller politiker, dvs om man är en sådan som vi i Sverige numera kallar "whistleblower". Upp till 25 år för att inneha, läcka eller publicera material som statliga myndigheter klassat som hemliga... Visst går världen och demokratin framåt. Nelson Mandela fick över 27...

Södertörns översättarutbildning - igen!

I GP läser jag idag att översättarutbildningen på Södertörns högskola är räddad. I SvD läser jag att rektorn säger att den inte kommer att starta hösten 2012, men att man skall ta under övervägande att starta den på nytt 2013.
     Det finns bara en sak som är säkert i detta: den makalösa översättarutbildningen försvinner hösten 2012.
     Allt annat är - som så vanligt innan man lägger ned något i Sverige - bara 'kanske'.

Folkhemsförfallet fortsätter

De små samhällena utarmas allt mer. Det har jag tidigare ondgjort mig över på denna stillsamma blogg. Ingenstans föröds mångfalden så snabbt som i detta hysteriska marknadsliberala samhälle.
     2009 öppnade man en bokhandel i Nödinge, centrum i Ale kommun, ett par mil nordöst om Göteborg. Ca 25000 invånare. Alla affärerna ligger som i en amerikansk 'mall': en länga med det vanliga, ICA, Dressman, ett schweizisk-ägt apotek, parfymaffär och ett par fik, ett systembolag som inte har mycket att erbjuda men där man kan beställa, säger man, tills man beställer och får veta att "du måste beställa minst 6 flaskor av det du beställer", ja, sammantaget: det gamla vanliga.
     Och bokhandeln öppnade i denna länga och nu, inte fullt tre år senare säljer man ut. "Hyran är hysterisk", säger bokhandlaren sorgset, "och ingen köper ju böcker längre, jo lite pocket och Zlatan", och jag säger inte att det antagligen är precis så vår s k kulturminister tycker det skall vara; det kallas "valfrihet". Jag säger inget. Jag ids inte. Jag konstaterar bara att Sverige långsamt, men envetet och säkert, lägger det gamla folkhemmet och den verkliga mångfalden i graven. Det blir svårare och svårare att bo på landet, i små byar, i glesbygd.
     Och nu finns det ytterligare en svensk kommun som helt saknar bokhandel.

Om utnyttjandet av andras arbete

Det ständiga diskussionsämnet: hur svårt det är för majoriteten av konstutövare att leva på sitt arbete, och hur konstigt det är att ständigt se galleriägare och förläggare bli oerhört förmögna på - andras arbete. Med internet har det blivit etter värre. De tyska författarna tar nu ideell strid mot digitaliseringen i ett intressant upprop som kan ses på http://www.wir-sind-die-urheber.de/.

Svensk utgivning av klassiker

Jag ser att Natur o Kultur ger ut Ingvar Björkesons Vergilius-epos i reviderad nyutgåva. Det är naturligtvis utmärkt, men jag kan inte annat än sucka när jag tänker på hur vårt rika bok-sverige med alla fantastiska översättare är det land där förlagen gång efter annan lägger ned - klassikerserier. Hemkommen från tyska bokhandlare kan jag bara sörja. Där stod jag och såg serierna av klassiker i tysk översättning, schweiziska förlag, tyska...
     Och jag kan komma att tänka på Mondadoris vackra serie av de italienska klassikerna (jag äger den underbart läckra Horatius-utgåvan, parallelltext - latin/italienska, och Quasimodos samlade, och...), eller tänk på Gallimards Pleïade-serie, på Loeb...
     Men vi lägger ned dem, eller ger bara ut Strindberg igen... Kommer någon ihåg den storslagna satsningen som Wahlström & Widstrand gjorde för ett decennium sedan? Jag tror jag äger rubbet, Prokopios, Kanaaneiska myter, Juvenalis, Livius... Snygga. Men uthålligheten? Nej, i Sverige måste man gå med vinst efter två kvartal.
     Eller är det som Ezra Pound en gång skrev i en kort ironisk text strax efter första världskriget:

     The thought of what America would be like
     If the Classics had a wide circulation
          Troubles my sleep...

Fast naturligtvis kan man bara tacka och ta emot när Natur o Kultur nu gör det de gör.

Partille Bokhandel

Jag har som så många i min generation förfasats över hur den moderna bokhandeln fungerar. Man går inte in i en bokhandel för att köpa något man bestämt sig för att köpa, man går in i en bokhandel och kommer ut med tre böcker man inte ens visste existerade. Jag vet inte hur många gånger jag lockats av böcker i hyllorna, till sist bestämt mig, för att senare upptäcka att mitt liv nästan fått en ny riktning, allt bara för att jag i bokhandeln upptäckte en bok som jag inte kände till, inte kunde känna till, aldrig hade hört talas om - men där stod den, i hyllan, och ibland hade den stått där i flera år... Detta var före returhysterins tid. Men sådana bokhandlar finns inte längre. I min Kungälvsbokhandel försökte jag köpa en nyutkommen diktsamling av en av våra uppburna unga för något år sedan och möttes av beskedet att man inte längre förde lyrik. Jo, Tranströmer och Lugn förstås, och Dikter för särskilda tillfällen, och vackra citat-samlingar, jag ids inte prata om eländet...
     Men lycka! - nu hör jag att västra Sveriges bästa bokhandel skall återuppstå. Och i en av Göteborgs mer spektakulära byggnader, hörnet Västergatan/Föreningsgatan. Jubel och lycka.

Museum Brandhorst

I samband med utgivningen av en ny roman, jag minns inte vilken, tillfrågades jag för några år sedan av en sån där rundfrågejournalist som ställde käcka frågor. En av frågorna var huruvida jag hade något motto. Vad svarar man? Jag svarade iallafall att om jag skulle skaffa mig ett valspråk så skulle det vara: "Det är bara det man gör till överdrift som det blir något med."
     Sedan dess har jag många gånger tyckt att det var ett alldeles förträffligt och dessutom alldeles sant motto. Nu har jag varit en knapp vecka i München och för omväxlings skull sett annat än Alte och Neue Pinakothek. I ett vackert randigt hus inte långt från Pinakothek der Moderne steg vi, min fru och jag, således in för att se det - "alldeles hypermoderna", som kassörskan sa, varnande. Andy Warhol har jag tröttnat på sedan länge. Men i ett stort rum som skulle ha passat näckrosbilderna av Monet var vi nu med om resans absoluta höjdpunkt: tolv stora pannåer över hela den vackert svängda salen: färgexplosioner, konturteckningar av båtliknande former, den ena ekande den andra, salen runt, det var oerhört dramatiskt och när vi läste att den av mig tidigare okände konstnären kallade konstverket Lepanto, det vill säga det sjöslag som den gången, på femtonhundratalet, hindrade muhammedanernas framfart i Europa, blev salen, konstverket än starkare.
     Och jag tänkte på mitt motto. Konstnären?
     Cy Twombly.

Min förste riktige förläggare

'Bort gå de, stumt skrida de...'
     När jag 1980 kom till Norstedts var Thomas von Vegesack förläggare för svensk skönlitteratur. Jag hade tidigare givit ut en bok på Bonniers och nu frågade Thomas varför jag kom med den nya till Norstedts. Jag sa att jag så hemskt gärna ville att K E Forsberg skulle göra omslaget, och dennes omslag hade jag bara sett på Norstedtsböcker. Thomas tittade på mig och sa: "Det är nog den dummaste anledning att byta förlag jag nånsin hört." Men han ringde Forsberg som hade mycket annat att göra. Och på den bok som kom ut våren 1981 fick jag en framsida som jag fortfarande värdesätter högt.
     Och nu läser jag, just hemkommen från det Tyskland, vars samtidslitteratur både Thomas och jag satte stort pris på, att han är borta.

Översättarutbildningen på Södertörn

Jag är inte säker på att alla, som händelsevis läser det jag skriver, brukar se på Svenska Akademiens hemsida. Därför gör jag helt enkelt så att jag här kopierar deras mycket tydliga uttalande när det gäller hotet mot Södertörns översättarutbildning (se min blogg 3/5). Det känns så tillfredsställande med - tydlighet.

2012-05-11

Uttalande rörande framtiden för Södertörns översättarutbildning

Det har sagts att Europas gemensamma språk är översättningen. Det gäller inte minst i ett litet land som Sverige. Från översättningen av Nya testamentet 1526 till det senaste seklets tolkningar av Proust, Kafka, Mann och Joyce har den svenska kulturen varit beroende av goda översättare som berikat språket och givit tillgång till oskattbara tankevärldar.

Men det har självfallet inte stannat vid den europeiska kulturkretsen. På senare tid har skickliga översättare gett svenskt kulturliv viktiga impulser genom verk av kinesiska, japanska, arabiska, persiska och turkiska författare likaväl som väsentliga verk från USA och Latinamerika. För Sveriges del i det internationella samtalet har de kompetenta översättarna varit av vital betydelse.

Den översättarutbildning som sedan ett antal år bedrivits vid Södertörns högskola, med tonvikt på skönlitteraturen, är ett viktigt inslag i sammanhanget. Här har äldre erfarna översättare kunnat förmedla sina erfarenheter till blivande kolleger och på så vis svarat för en obruten tradition i den angelägna verksamhet som översättningen utgjort i vårt land. Södertörns högskola borde känna stolthet över denna insats. I stället vill man de facto – av snäva ekonomiska skäl – lägga ned hela den aktuella utbildningen.

Många av oss ledamöter i Svenska Akademien har ingående erfarenheter av såväl översättningens betydelse som dess problematik, och Akademien har också anordnat ett internationellt Nobelsymposium kring dessa frågor. Mot den bakgrunden reagerar vi starkt inför det aningslösa slöseri, som denna besparing skulle innebära. Vi vill på det bestämdaste avråda Södertörns högskola från en på sikt ödesdiger nedläggning av översättarseminariet.

Den offentliga kulturpolitikens härjningståg fortsätter

Om den offentliga svenska kulturpolitikens härjande framfart har jag tidigare skrivit, och redan 21 nov citerade jag vad ledaren för Oslo Sinfonietta ansåg om den svenska hållningen när det gäller kultursatsningar.

Idag läser jag i GP att den 140 år gamla hantverksutbildningen på Nääs förmodligen måste läggas ned (samtidigt som Kultur i Väst använder sina 80 millioner om året till mer eller mindre tramsiga organisationsförändringar och - jag minns 70-talets sensitivitetsövningar - interna möten).

Och jag läser i SvD att den osannolikt viktiga översättarverksamheten vid seminariet på Södertörns Högskola skall läggas ned. Vad i herrans namn sysslar denna kuriösa regerings ännu mer kuriösa kulturminister med? Vad Södertörnseminariet, sedan Lars Erik Blomqvist, Jan Stolpe och Anders Bodegård m fl drog igång har betytt, kan inte mätas. Ja, det är väl därför det får läggas ned. Man kan inte i siffror mäta dess betydelse. Och det är säkert samma idiotiska kontroll-räknemani som gör att Zlatan förmodligen är Sveriges viktigaste kulturperson i ministerns ögon. Jag minns med förfäran litteraturdocenten Tomas Forsers stillsamma berättelse, för bara något år sedan, om hur han hade pratat klassiker med de nya litteraturstuderande vid Göteborgs universitet och på frågan om vem som skrivit Brott och straff fick svaret "Liza Marklund".

Dickinsonproblemet löst (se 22/4)

Man får verkligen hjälp! Och från oväntade håll. Inte bara litteraturprofessorer hörde av sig utan också en god vän, från början canadensare, nu chef för Svenska Röda Korset i Pyongyang i Nordkorea. Och från Nordkorea kom lösningen i detalj. Hur ofta kan man i dessa dagar säga en sådan sak! Här den relevanta delen ur Jims brev till mig:

     "Stewe. Here it is - part of a letter...published in The Atlantic Monthly...

     If I read a book and it makes my whole body so cold no fire ever can warm me, I know that is poetry. If I feel physically as if the top of my head were taken off, I know that is poetry. These are the only ways I know it. Is there any other way?

     Och Jim citerar sin källa: "/ - - - / this question was still posed in an 1870 letter to the literary editor of the Atlantic Monthly, Thomas Wentworth Higginson, a man with whom Dickinson corresponded for many years about her poetry." Jim

 

Kan någon hjälpa mig

När Josef Winkler, den inte minst stilistiskt läsvärde österrikiske författaren, (läs exempelvis Roppongi. Requiem für einen Vater (2007)) tog emot Büchner-priset för några år sedan, tackade han med ett långt och spännande tal. När han närmade sig slutet av detta språkligt välformulerade tacktal, citerade han Emily Dickinson:
     "Wenn ich ein Buch lese", schreibt Emily Dickinson, „und es macht meinen Körper so kalt, dass kein Feuer mich je wärmen könnte, weiß ich, das ist Dichtung. Wenn ich mich fühle, als würde meine Schädeldecke abgenommen, weiß ich, das ist Dichtung. Nur auf diese Art weiß ich es. Gibt es denn eine andere?"
     Men jag kan inte finna originaltexten. Var skrev hon detta? "Om jag läser en bok och det gör mig så kall att ingen brasa kan värma mig, då vet jag att det är dikt." Ungefär så. Men jag skulle gärna se originaltexten!
     När jag läste Josef Winklers bok kändes det för övrigt precis så som Dickinson skrev.

Mitt Romneys glada kärnvapenlöften

7/4 skrev jag under rubriken Konflikten Iran - Israel (2) att man också bör se noga på vad USA kan tänkas göra. Jag vill därför lägga till att den som tror att Israel är det stora hotet borde ta sig mödan att se vad Mitt Romney faktiskt lovar på sin hemsida - inför presidentvalet. Vi i Europa skall inte ett ögonblick tro att vi kommer undan när det smäller. Här några upplysande rader från Romneys egen hemsida fylld med glada löften till det amerikanska folket:

"The United States and our European and Middle Eastern allies have a vital interest in establishing a fully operational and effective missile defense system in Eastern Europe to create a protective umbrella against Iranian nuclear weapons. Under pressure from Russia, President Obama early in his term scrapped President Bush’s plan to deploy ground-based interceptors in Poland and a radar system in the Czech Republic. He instead favored a plan that featured a longer development timeline based upon technologies that have not yet been developed. He has since partially reversed course to reassure our allies who were alarmed by his abrupt about-face and subsequently clarified that his new program will also feature interceptors in Poland along with interceptors in Romania and a radar system in Turkey, all to be built in stages through 2020. As president, Mitt Romney is willing to commit to deploying missile defenses in Europe along that timeline, but he will do so with the following two qualifications.

First, Mitt would reserve the option of reverting to President Bush's original plan of deploying proven interceptor technology in Poland if it becomes clear that Iran is making faster progress on developing long range missiles than the Obama plan assumes or if the new technologies on which the plan relies fail to materialize in a timely fashion. If Iran is going to deploy intercontinental missiles sooner than 2020, the United States should retain the option of defending against them.

Second, Mitt would make clear that while he is willing to cooperate with Russia on missile defense in ways that will enhance the overall effectiveness of the missile-defense system, he will not compromise the capability of the system or yield operational control of it. Russia must abandon any backdoor scheme to constrain our missile defenses. The United States should never give Russia a veto over our security and that of our allies."

Konflikten Iran - Israel (3)

Det brukar ju sägas att dikt inte får något att hända, vem sa det, var det inte Auden? Att dikt är ofarlig. Inte åstadkommer nånting. Jag har här på min blogg tipsat om en intressant dikt, se nedan 5/4, som nu kommer Audens, om det nu var hans, påstående på skam. Reaktionerna på dikten är närmast osannolika, och kan läsas på www.süddeutsche.de. Om något bara andas kritik mot Israel bryter rena kriget ut.
       Vänner skriver och säger att jag inte kan räkna med att folk kan förstå tyska. I all enkelhet: här är första meningen av en redaktionell ruta från idag i min snabböversättning :
     "Die Empörung über sein Gedicht hat Folgen: Israel hat Günter Grass wegen seiner israelkritischen Verse zur Persona non grata erklärt."    -   (Upprördheten över hans dikt får följder: Israel har med anledning av den israelkritiska dikten förklarat Günter Grass Persona non grata.)
    
Här är resten av artikeln:
     "Innenminister Jischai sagte, der Literaturnobelpreisträger habe versucht, "das Feuer des Hasses auf den Staat Israel und das Volk Israel anzufachen". Grass darf nun nicht mehr nach Israel einreisen.
Israel hat Günter Grass wegen seines israelkritischen Gedichts zur Persona non grata erklärt. Das bestätigte ein Sprecher von Innenminister Eli Jischai. Als Persona non grata, also unerwünschte Person, darf Grass nicht mehr nach Israel einreisen.
Jischai sagte nach Angaben seines Sprechers, das Gedicht von Grass habe darauf abgezielt, "das Feuer des Hasses auf den Staat Israel und das Volk Israel anzufachen". Grass wolle so "die Idee weiterbringen, die er früher mit dem Tragen der SS-Uniform offen unterstützt hat".
Literaturnobelpreisträger Grass hatte in seinem Gedicht "Was gesagt werden muss" angeprangert, dass Iran von einem atomaren Präventivschlag durch Israel bedroht sei, der das iranische Volk auslöschen könne. Zudem schrieb er, dass Israel den Weltfrieden gefährde. Dies hatte ihm harsche Kritik und den Vorwurf des Antisemitismus eingebracht.
Jischai sagte weiter: "Wenn Günter Grass weiter seine verqueren und lügnerischen Werke verbreiten will, sollte er dies vom Iran aus tun, dort kann er sicher ein begeistertes Publikum finden."
Bei dem Einreiseverbot gegen Grass griff Jischai auf ein Gesetz zurück, dass es der Regierung erlaubt, ehemaligen Nazis die Einreise ins Land zu verweigern. Grass hatte eingestanden, in den letzten Monaten des Zweiten Weltkrieges in der Waffen-SS gedient zu haben.
Der israelische Außenminister Avigdor Lieberman kritisierte Grass nach Rundfunkangaben ebenfalls scharf. Bei einem Treffen mit dem italienischen Regierungschef Mario Monti habe er gesagt, die Äußerungen des deutschen Schriftstellers seien ein Ausdruck des Zynismus. Intellektuelle wie er seien bereit, "Juden auf dem Altar der Antisemiten zu opfern"."

Konflikten Iran - Israel (2)

Kort blänkare i SvD idag av Bo Löfvendahl - om att Günter Grass dikt vållat uppståndelse. Därför att han nämner staterna vid namn...? Att konflikten Iran/Israel/USA är att ta på allvar måtte väl ändå stå klart för alla. Det finns kusligt många ställen där konfliker blossar upp dessa dagar, Mali, Syrien, - ja jag ids inte börja räkna upp. Men att den långa, omöjliga konflikten i Mellanöstern kommer att visa sig vara den allra allvarligaste, det är jag inte bara orolig för, det skrämmer mig hela tiden.
     Här inledningen till ett mycket intressant inlägg på en engelsk tidskriftsblogg: det är skrivet av David Patrikarakos den 5/4 och är väl värt att läsas i sin helhet (och behöver väl inte översättas eftersom det är skrivet på, jag hade så när sagt svenska...):
     "Three weeks ago, Binyamin Netanyahu flew to Washington to insist once again that Israel would not accept a nuclear-armed Iran; and neither, he intimated, should the United States. Mitt Romney, to gain a few votes in Florida, promised that under any administration of his, the US would deal with Iran once and for all. Iran, as well as the American electorate, is listening. If you want to convince the mullahs to accelerate a drive towards the bomb come November, that’s the way to do it. / - - - /" se http://www.lrb.co.uk/blog
     Det kan finnas anledning att också ta del av att Grass själv velat precisera sig och i Süddeutsche skriver han nu att han med 'Israel' menar just den nuvarande regeringen:
     "Im Interview mit der Süddeutschen Zeitung sagte Grass am Karfreitag, er würde nun seine Kritik präziser formulieren: "Ich würde den pauschalen Begriff 'Israel' vermeiden und deutlicher machen, dass es mir in erster Linie um die derzeitige Regierung von Premierminister Benjamin Netanjahu geht", sagte Grass." (SD 7/4.)
     Dessa två citat här ger min egen oro en precisare riktning. Eller är det något annat som får mig att lägga till det här?

Konflikten Iran - Israel (1)

Hur ofta har man inte hört att de intellektuella, författarna, diktarna, tigit, när gräsligheterna äger rum i världen. Hur många gånger har jag inte läst om att ingen sa ifrån innan det eller det hände, nazisternas bränningar, först böcker sedan judar, eller uppkomsten av och förhållandena i lägren i Sovjet, eller nu senast ohyggligheterna i Bosnien.
     Mig skrämmer den närmast krigiska upptrappningen kring oljan i Mellanöstern, det som verkar vara inledningen till ett nytt och annorlunda kallt krig. Och med fasa ser jag hur Obama går i fällan och hotar, först och främst Iran. Och jag tänker: man borde säga något.
     Och så stiger en fram och säger något. Günter Grass skriver dikt om hotet i Mellanöstern. Och nämner vid namn den farliga staten, nej, de farliga staterna. Iran nämns. Vid namn. Och - den lika farliga staten - Israel. Vid namn. När såg man det? Han gör det med en lång och i mina ögon verksam förklaring. Läs själva. Här är länken.
http://www.sueddeutsche.de/kultur/gedicht-zum-konflikt-zwischen-israel-und-iran-was-gesagt-werden-muss-1.1325809

Bortglömd (ev) - 2

Vem skrev om den "ljuva doften av blommande lind"...
     Jag letar i mitt bibliotek. Blommande lind, ja, jag minns en lind, en gårdslind, en väldig slottslind, jag minns den nästan smärtsamt fysiskt denna aprildag som bara kan uppvisa fruset ynkliga syrenknoppar. Den linden jag minns var som en libanesisk ceder, jättelik, och det var vid den ljuvligt grönskande tid när den surrade, fylld av sommarbin, doften stark, och på ett gammalt bord under linden bjöd friherren själv på saft efter att ha talat om flugsnappare, som han visste mer om än någon annan. I det gamla slottet hade vi sovit under väldiga bolster för det fanns ingen uppvärmning, inte ens i köket, den gamle friherren skrattade och sa att han nu nog skaffat doppvärmare till teet, annars var det vedeldad spis som gällde. Nu satt vi under den surrande linden och den gamle friherren, vars farfarsfar hade kallats Ers Förskräcklighet, och själv kallades Elaka Farbror av mina barns mor, som denna dag också var med, när han ännu reslig fast sjuttioårig bjöd på saft och undrade om det kunde vara värt att ännu publicera sig. Han hade nog en fjärde diktsamling på kommande. Nog. Jo. Så var det nog. Och den kom ut något år senare och jag bläddrar i den, "doften av blommande lind" - jag ser att det är en minnesbild av Pasternak...
     Men vem läser idag RESESKILDRING (1960), SVARTA SEGEL (1969), VINTERLJUS (1977) eller den där sista, den som ännu var på kommande den där sommaren under linden, IN MEMORIAM (1990)? Vem läser ens de vetenskapliga texterna om flugsnapparen? Vem läser i dag Friherren till Lemsjöholm utanför Åbo? Vem läser Lars von Haartman?
     Han får en plats på min lista.

Stor diktare har gått ur tiden

Med risk för att den här litterära bloggen blir en sida med dödsannonser, vill jag denna dag ändå berätta att en av dem jag tänkt ha med i min serie om i Sverige bortglömda poeter gick ur tiden i tisdags, 82 år gammal. Under min tid som skrivarkurslärare förvånade jag då och då en del - företrädesvis kvinnliga kursdeltagare - med att vilja ha dem att noga studera poetiken hos Adrienne Rich. Jag minns att jag satte hennes fina WHAT IS FOUND THERE. NOTEBOOKS ON POETRY AND POLITICS (1993) i händerna på den ena efter den andra. Fundera på, brukade jag säga, varför ett av hennes viktiga kapitel heter "Not how to write poetry, but wherefore". Jag ville att man skulle ägna en del eftertanke åt hennes påstående att poesin skulle och kunde vara "a fierce, destabilizising force, a wave pulling you further out than you thought you wanted to be." Jag minns de många långa stillsamt eftertänksamma stunderna över hennes kristallklara texter.
     Detta är min kaddish för henne.

Blivande Nobelpristagare död

Jag måste passa mig. Ni vet, tidningarna älskar att fråga vem som blir näste Nobelpristagare i litteratur, och när Le Clézio hade fått priset fick jag just en sådan förfrågan och svarade Inger Christensen, Nordens finaste lyriker sedan Olav H Hauge hade gått bort, och så - dog hon. För bara någon vecka sedan satt jag med redaktören för en tidskrift som ämnade göra en sak om författare som dels är bortglömda dels borde få priset och jag sa, med emfas, Antonio Tabucchi. Idag läser jag att han är död. Jag måste börja passa mig.

Jag har kommit i takt

Ibland vet man inte. Jag har tyckt att jag varit i otakt med tiden många gånger, men kanske vänder det just nu. Det lantliga är inne, inte bara Bannerhed... Och Ekerwald skriver en bok om Olav H. Hauge...
     Det ser ut som en tanke. Min nya roman, den kommer i september, är en långsam lantlig historia och den handlar om - Olav H. Hauge. Bl.a.

Om döda föräldrar

Goda vänner skriver om döda mödrar eller fäder, andra bekanta tar upp sin alkoholism, sina misslyckanden, att man blir mamma, att man inte blir mamma, att man skiljer sig, att man får cancer. Dvs allt sådant som alla andra råkar ut för utan att för den sakens skull genast berätta för alla andra. Min f. förläggare har flera gånger bett mig skriva om min mor. "Skriv om hur det verkligen var." Häromdagen frågade man mig om jag funderat på att skriva mina memoarer. Sådant gör mig bara generad.
     Jag gillar Toni Morrisons svar till studenterna vid Oberlin i Ohio för ett tag sedan: "Folk säger att man skall skriva om sånt man känner till", sa hon och fortsatte: "Här står jag och säger till er att ingen vill läsa om sånt, för du vet inte nånting. Så skriv om sånt du inte vet något om. Och var aldrig aldrig rädd." ("People say to write about what you know. I'm here to tell you, no one wants to read that, cos you don't know anything. So write about something you don't know. And don't be scared, ever.")

USA:s förtjusande dubbelmoral

Jag blir bara trött när jag tänker på den amerikanska dubbelmoralen. En ung amerikan skjuter småbarn i Afghanistan, en annan hävdar att man inte får göra abort eftersom det är mord. Allt liv är heligt...
     (Det är som den svenska vapenexporten: vi gör oerhört effektiva vapen, vi behöver sälja dem, men den som köper dem får inte använda dem i krigiskt syfte. Reinfeldt (och före honom alla andra svenska statsministrar) talar om arbetstillfällen och att man räknar med att köparen förstår att det neutrala och alltid lika snälla Sverige vill ha fred... )
     Men tillbaka till USA. Det har åter skapats en lag i Texas vars etiska nivå kan diskuteras. Garry Trudeau, den underbare seriesatirikern som gör DOONESBURY, har gjort en osannolikt häftig satir över vansinnet, och får plötsligt veta att några amerikanska tidningar inte kommer att publicera serien därför att han ironiserar över just denna nya Texas-lag.

Här ett utdrag ur en stark artikel av Ewen MacAskill om saken från The Guardian 11 mars:
     "/ - - -/ The strip deals specifically with a law introduced in Texas and other states requiring a woman who wants to have an abortion to have an ultrasound scan, or sonogram, which will show an image of the foetus and other details, in an attempt to make her reconsider.
     It portrays a woman who turns up at an abortion clinic in Texas and is told to take a seat in "the shaming room". A state legislator asks if she has been at the clinic before and, when she says she had been to get contraceptives, he replies: "Do your parents know you're a slut?"
     Later, she says she does not want an intrusive vaginal examination but is told by a nurse: "The male Republicans who run Texas require that all abortion seekers be examined with a 10-inch shaming wand." The nurse adds: "By the authority invested in me by the GOP base, I thee rape." /- - -/"

     Det värsta är att antagligen samliga republikanska presidentkandidater tycker lagen är OK.

Lagerhuset, dvs Litteraturens Hus i Göteborg

Ibland får man svar som överraskar med sin självklarhet. Jag berättar för en besökare att det i Göteborg pågår en diskussion om att skapa ett Litteraturens Hus. Likt det som finns i Oslo, eller i de tyska städerna (jag har själv besökt dem i Berlin och i Kiel). Jag förklarade att Ingrid Elam gjort en utredning om saken, att hon kommit fram till fyra förslag, att hon själv underligt nog förordar sitt egenhändigt påkomna och inte det självklaraste av de andra, att staden skall fatta beslut i slutet av mars, ja, jag låter precis så entusiastisk som jag är för saken.
     Det häpna svaret jag får av den i huvudstaden verksamme är: "Men herregud, ni har ju redan ett Litteraturens Hus."
     Och personen ifråga menade att Lagerhuset redan fungerar som ett Litteraturhus, han nämnde all faktisk verksamhet, nätverkstan, några av landets bästa tidskrifter, de små förlagen, osv osv, och att det med en häftig krog i samma hus blivit ännu mera ett självklart sådant ställe, han påminde om närheten till ABF-seminarierna i kåken intill och närheten till Filmfestivalen och Draken och dessutom ett på kvällarna tänkt Ungdomens Hus.
     Han stirrade på mig och skakade på huvudet: "Är ni helt från vettet här nere? Ni har ju för tusan redan ett Litteraturens Hus! Sedan mer än ett decennium, dessutom!"

Carin Jämtins förhållande till livet

Jag läser Karl Kraus. Precisionen i hans påståenden är häpnadsväckande och av ett slag som man snart inte finner i vår tid. Jag kan av och till känna samma tydlighet hos Ulf Eriksson, men alltför ofta dolt i komplicerade formuleringar, och jag finner den hos Horace Engdahl. Men ofta är det inte. Det är en njutning att då och då läsa Kraus, som ett slags rengöring av mottagarsinnena, som när man förr i tiden rensade kassettspelarens tonhuvud.
     Men nu tittar jag upp eftersom Carin Jämtin i TV skall svara på frågor rörande vår tids ofattbara och skrämmande missbruk av skattemedel. "Får man använda skattemedel till vinstutdelning i vård, skola och omsorg", frågar reportern, sedan man fått veta att av svenska skattemedel någon milliard delats ut till Caremas ägare. Carin Jämtin, tänker jag, svara nu att det måste vara förbjudet att använda skattemedel så. Men hon slingrar sig. Hon får frågan tre gånger. Hon svarar varken ja eller nej.
    Det finns ett uttalande av Karl Kraus jag kommer att tänka på. "Der Ästhet verhält sich zur Schönheit wie der Pornograph zur Liebe und wie der Politiker zum Leben."

EU:s senaste idiotiska påhitt

Den 3 febr skrev jag här på min blogg att EU är ett hot mot små nationer.
     EU är generellt ett hot mot det mesta av det vi en gång kallade vår rimliga välfärd och vårt sätt att leva. Idiotin bland Bryssels byråkrater verkar vara gränslös. Idag hör vi att en fågeldamm i Alingsås som i femtio år och mer varit barns och vuxnas glädje, därför att man där kunnat se nästan tjugo olika sorters andfåglar på nära håll, nu måste göra sig av med alla fågelarter utom sju. Bryssel har kommit fram till att man bara får ha sju sorters fåglar i stadens vattendrag. Sju sorter. Det finns inga gränser för idiotin. Det har man alltid vetat. Men måste vi bry oss om vad några stoppnålsögda belgare tycker om hur vi vill leva vårt liv i Sverige? Sju sorter. Jag väntar på beslutet att antalet tranor som väntas till Hornborgasjön under de kommande veckorna inte får överskrida ett visst antal per hektar. Det finns inga gränser för idiotin. Kommer ni ihåg de krokiga gurkorna som måste rätas ut?
     Övertaliga änder kan ju istället hamna på belgarnas och fransmännens middagstallrikar. Det är där de nordiska stararna numera finns. Här finns de inte, som bekant. De fångas och blir mat därnere.
     Dagens rätt i belgiska skolor: Nordisk stare, med pommes frites. Och nästa veckas favorit: tretton sorters svenska änder. Med pommes frites.
       EU är - jag vidhåller det: EU är ett hot. Mot små nationer men framför allt mot sunt förnuft.

S k 'trigger'

Vid ett framträdande för en liten tid sedan fick jag frågan hur mina berättelser startar. Jag har fått frågan många gånger, och ren artighet gör att jag försöker svara, kortfattat, men så sanningsenligt jag kan. I själva verket är det, som alla som skriver vet, en komplicerad fråga.
     Så för en liten stund sedan råkade jag på en rad i en av Elias Canettis AUFZEICHNUNGEN 1942-1972, och min fantasihjärna slog genast med våldsam kraft upp dörrar till de märkligaste rum. Nu måste jag hålla igen, jag har alldeles för många järn i elden redan.
     Dock: en anteckning som denna, "Ein Mensch, der nie einen Brief bekommen hat", en sådan anteckning räcker för att jag vid något kommande framträdande skall ge en liknande fråga ett uttömmande svar.

Skamtimme (1)

För några år sedan lyssnade jag till ett väldigt fint program i Sveriges Radio, jag vill minnas alldeles före jul, som ett slags uppesittarkväll; jag vill minnas att det hette Skamtimmen. Och om det inte hette så, kunde det ha gjort det, för det handlade om vilka klassiker och 'måste'-böcker man som ansedd kritiker faktiskt inte hade läst. Det var härligt att höra en etablerad kriker avslöja att hon/han aldrig öppnat Prousts stora roman. Jag går inte in på andras blinda fläckar, jag vill här bara påminna om att vi förmodligen alla har sådana vita aldrig beträdda områden på den egna litterära kartan.
     Av en händelse läser jag just nu samtidigt tre böcker som alla innehåller alldeles makalösa barndomsskildringar. Det är ren tillfällighet. Men det var, när jag för en vän berättade om den ena av dessa tre, som dennes förvånade för att inte säga häpna ansiktsuttryck fick mig att förstå att här hade jag ett exempel som kunnat platsa i mitt eget Skamtimme-program.
     Jag läser parallellt Elias Canettis gripande memoarer, jag läser Theodore Dreisers monumentala DAWN (1931) om hans tidiga barndom på 1870- och 80-talen och jag läser en närmast bedövande fin barndomsskildring från 1900-talets tidiga Småland: och det är detta senare som ingår i skamsenheten: jag hade aldrig läst Vilhelm Mobergs SÄNKT SEDEBETYG (1935). Men nu är det sagt, nu är det äntligen gjort, och jag kan erkänna, att jag nu har ett till min snobbiga förvåning stort stilistiskt och språkligt äventyr bakom mig. (Och jag sitter och funderar på om jag verkligen skall avslöja den stora, riktigt skrämmande skamligheten. Om jag som gammal litteraturlärare skall avslöja att jag aldrig läst... nej, det får vänta, det är nästan för svårt...!)
     Ja, vad skulle du själv ta med, hur ser den skamligt hemliga underlåtenhetssynden ut för dig?

Länktips

Det är inte bara jag som intresserat mig för de okända eller bortglömda. Här en intressant länk: http://desturmobed.blogspot.com/

Genrevidgning

Så händer det igen. Trots allt. Att man finner en bok som förnyar själva formen, vidgar en genre, en slags blandning av personlig centrallyrik, reseberättelser och litteratur-politisk kommentar. Jag älskar genomtänkta böcker. Detta är en sådan. Därför är detta inlägg bara ett lästips: Forrest Gander har skrivit en bok om fyra långa resor (Västra Kina, Chiapas, Bosnien-Herzegovina och Chile (Isla Negra)) som kom ut på New Directions 2011: CORE SAMPLES FROM THE WORLD. Det är en bok som kan läsas bara för dess egen skull, den är stark, bitvis rörande, hela tiden överraskande. Men för den som söker alternativa former är den ett mycket intressant uppslag.

Ezra Pound, don´t get angry...

Mitt blogginlägg den 28/1

[Jag har fått en del påpekanden att en del på min blogg borde översättas eller att jag skulle skriva den också på engelska och tyska... men jag vet inte. Här är iallafall den engelska versionen. Översatt av Marie-Noëlle Little.]

It never ends. One would think that the fight, once and for all, could be over. 

     But it does not stop. New generations repeat their predecessors’ deplorable mistakes. And new generations repeat the same deplorable abuses. Once you yourself have made a mistake, it pursues you. Even after death. I am thinking about one of the writers whose work, in various ways, accompanied me throughout my literary life--Ezra Pound--, for me one of the two or three most important literary figures. I have sometimes been inclined to say that he is the most indispensable writer in 20th century Western literary history. His inexplicable, long preoccupation with Italian Fascism inevitably backfired on him, and he paid for his ill-considered beliefs with 13 years of confinement in a Washington institution.  But must Pound’s reputation continue to be defamed? Can’t it be enough now?

     From a French professor in the USA, who has written a remarkably readable book about Pound and Dag Hammarskjöld (Marie-Noëlle Little: THE KNIGHT AND THE TROUBADOUR (2011)), may I present a link to an article on how Neo-Fascists are trying to get a hold on Pound and again make him theirs:

http://www.guardian.co.uk/world/2012/jan/14/ezra-pound-daughter-fascism
      

     It never ends. One would like to stand in front of Pound’s beautiful and simple gravestone in Venice and say--as Tage Danielsson said to Tegnér, when he had twisted the Academy song for other purposes--"Don’t get angry, stay put." (translation by MN Little)

Judas vs Jesus

I samband med att Lena Andersson ger ut en ny bok läser jag (SvD 7/2) att det blev lyssnarstorm efter hennes "Sommar"-program i vilket hon uppenbarligen tagit ställning för Judas mot Jesus. Jag lyssnar aldrig på "Sommar", men skall läsa den där texten. Inte minst för att jag i alla år tyckt det vara konstigt att Judas återfunnits i Dantes lägsta krets, och tillsammans med Brutus. Klart felval, minns jag att jag tänkte redan som ung.
     Brutus, "the noblest Roman" som han kallats, en av Ciceros förtrogna, en moraliskt oförvitlig person, om man nu kan tänka sig sådana, varför skulle han hamna där? Och Judas, den person som var den ende som vågade försöket att sätta stopp för en galning med pretentioner som får stollen i Oslo att framstå som amatör. Varför skulle Judas pekas ut av Dante som värsting? Både Brutus och Judas försökte sätta stopp för pretentiöst självupptagna galningar i ett tidigt skede, och båda fick lida för det. Men nedersta kretsen...? Hade Dante frågat mig skulle jag kunnat tipsa om några riktiga historiska rötägg.
     Jag hade väldig förståelse för vad Jesper Svenbro i en fin dikt härom året berättade: att han som gymnasist var med och startade "Sällskapet Judas Iskariots vänner". Det lät kul, tyckte jag. Och begripligt. (Jag tycker jag har mindre förståelse för hur det sedan blivit i Svenbros - alltid märkligt vackra och läsvärda - poesidagböcker..., men det är en annan historia.)
     Men Lena Anderssons bok, FÖRNUFT OCH HÖGMOD, måste jag genast ta tag i.

Om den fylligare bilden

Jag tycker mycket om de annorlunda och överraskande utgivningarna. Nu har jag använt två kvällar till ett slags när-nostalgi. Nostalgi för att det är över, det har varit, man var visserligen med på ett hörn, men det är förbi. Nostalgiskt också att läsa om personer och händelser som man faktiskt var med om själv. Men det är förbi. Det är det som är 'nostalgi'. Och ändå alldeles nära. Alldeles nyss. Det är konstigt att tänka på att alla dessa människor som man minns i lufsiga islandströjor, eller långhåriga med pannband..., idag är 60 eller 70 eller ännu äldre och skriver sina memorarer. Jag minns dem så väl. 
     Det är lätt hänt att man koncentrerar sig på de stora påkostade biografierna eller de väldokumenterade avhandlingarna om litterära epoker, också de närliggande. En bok som den Ingmar Lemhagen och Lars Rydquist ställt samman och givit ut på Uppsala-förlaget LaGun: SPEGEL. UPPSALA STUDENTERS LITTERATURKLUBB (2011) är ändå i sin enkelhet en skildring som breddar kunskapen om det nära. Den typen av publikationer är alldeles livsnödvändiga om man skall få den fylligare helhetsbilden av sin egen tid.