Sveriges Radio gör om P2-tablåerna. Jag läser i SvD idag vad Elle-Kari Höjeberg säger: man ska slå ihop en del program och utöka andra och ändra och dona... Hon klagar över att man bara har ca 160.000 lyssnare. Det är väl i själva verket en enastående publik. 160.000 - dvs ett antal fyllda Globen eller Wembley - HELA TIDEN... Jag kan inte se vad det finns för fara med att ca 9 % på veckobasis lyssnar på god musik. När jag är ute och läser på bibliotek eller på kulturhus och det kommer tvåhundra personer så är det kul, men jag har varit med om makalösa kvällar när vi varit elva i lokalen... Mängd är inte i sig kvalitet.
För en tid sedan läste jag en skrift om radiolyssnande, en historik över radion och dess utveckling och befarade avveckling. Intressantast var ett försök att definiera den "typiske" P1-, resp P2- och P4-lyssnaren. P4 lyssnar jag faktiskt aldrig på. Men P1 (Kulturnytt och Dagens Eko) och i övrigt: bara P2. Jag är, visade det sig, en mycket typisk P2-lyssnare. Men med ett undantag, förstod jag: jag är trött på ring-in-och-prata-program. Jag konstaterar att jag lyssnar på Aurora. Fram till Ring och önska - då stänger jag av. Och klockan 10 sätter jag på igen: Klassisk förmiddag. På kvällarna när jag inte läser eller umgås lyssnar jag gärna på program om samtida musik, om elektroakustisk musik, och jag hör på en och annan opera. P2 är den mediakanal (alla inberäknade) som spelar störst roll i mitt liv.
Och nu hotar Elle-Kari Höjeberg att blanda in en massa prat i Aurora också...
Då får jag försöka ta in den tyska klassiska kanalen.
(Detta är en kommentar från Staffan Söderblom. Han fick den inte att "ta" i rutan därför kopierar jag in den här.) SC
SvaraRaderaAtt lyssna på radiosporten är nära nog en motståndshandling. Och radiosporten huserar i P4. Allt gott / Staffan.