Hade Trump anställt Gud under kampanjen?

Herredumilde! Att Trump på snart sagt alla sätt är en inte bara underlig och misslyckad utan direkt obegriplig president är väl de flesta på det klara med efter de här två åren. Men jag har frågat mig hur det kunde gå som det gick.
     Men mina kära blogg-läsare: NU VET VI!
     Sarah Sanders, Trumps stämma i världen, förklarade igår att "GUD VILLE SE HONOM SOM PRESIDENT!" Med tanke på att sådär trettio, fyrtio medarbetare till Trump redan fått lämna huset eller redan sitter bakom galler ser jag nu fram emot den dag då också Gud äntligen får lämna in!
     (Fast guhjälpeoss, sen är den trumpne ensam på täppan!)

Kafka, återanvänd

De ständiga referenserna...! Jag vet inte hur många gånger jag läst om 'skillnaden mellan lyckliga och olyckliga familjer', hur många gånger Orfeus vänt sig om för att se Eurydike försvinna igen, hur många gånger man doppat sin madeleinekaka i te för att återse gammelmormor eller barndomens syrenbersåer. Det är naturligtvis frågan om ett slags genbruk, som norrmännen säger, en kulturell återanvändning. Jag har i hela mitt liv på nytt och på nytt läst den enastående återanvändningen av Ovidius som Tegnér så fullständigt fabulöst gör i Magisterpromotionsdikten 1820. Mer levande blir aldrig Dafne än i den dikten.
     Men ibland blir jag bara förtjust över hur man kan använda inte den givna metaforen eller liknelsen utan själva idén! Här nedan en dikt (som jag i någon tidskrift publicerade för längesen) av den amerikanske poeten Billy Collins. Jag har haft svårt att finna något elegantare exempel på återanvändning.

  

METAMORFOS

Om Kafka kunde göra en människa till skalbagge med en enda mening

skulle han kanske kunna förvandla mig till något nytt,

en stillsam självsvåldig flod som rinner genom en skog,

eller helt enkelt det tyska ordet för flod, några bokstäver

gömda i den mörka alfabetiska ordningen i ett lexikon.

Inte för att jag har det så illa men det skulle vara skönt med en ny

omgivning och ny materia, och vädret som hela tiden påminner om honom.

Jag föreställer mig Kafka vid sitt skrivbord, pennans stift,

som, likt en fågels näbb, grumlar ytan på en damm av bläck,

och överst på ett ark skriver han en mening

som förvandlar mig till guldfisk eller en borttappad vante

eller en famn huggen ved eller till Stadsbiblioteket i New York.

Åh, tänk att vakna en morgon som Stadsbiblioteket i New York.

Jag skulle tillbringa dagen med att betrakta gamla män i regnrockar

komma uppför de obekväma trapporna mellan lejonen

med vildsinta anteckningsböcker i innerfickorna.

Jag skulle känna boksidorna vändas inuti mig likt fjärilar.

Jag skulle se ut över Femte avenyn med fullkomligt allvarligt ansikte.

Ukrainskt intermezzo

Att bli utsatt för sådant man bara läser om!  -  Idag får jag ett ängsligt brev från en gammal bekant. Han är bestulen i Ukraina och behöver pengar så han kan betala hotellet och flyga hem, pengar som jag kan skicka via osv osv... Det är naturligtvis rent skitprat, men jag frågar mig hur man kommit åt min e-postadress. Tills jag av en händelse ser vilka som läst den här bloggen och konstaterar att ovanligt många fler än vanligt läste den i går - i Ukraina!
     För något år sedan, medan jag ännu var yrkesverksam fick jag gång efter annan hjärtslitande brev från unga nigerianer som inte fick tillgång till sina millionarv om de inte kunde få utnyttja mitt bankkontonummer under en tid...
    Tur man aldrig skaffade bank-ID.

Politiska dikter (1)

Jag sitter och ser över mina gamla, aldrig använda översättningar, och kan konstatera att jag tidigt fann och 'provöversatte' dikter som jag, för snart 25 år sedan, tänkte skulle ingå i ett slags politisk diktantologi.
     Det blev aldrig av.
     Men nu ser jag hur jag tidigt - som många andra, naturligtvis - valde dikter som har med de växande hot mot tillvaron som vi idag upplever att göra - klimatkatastrofen som närmar sig och med presidenter som dem i USA, Brasilien, Israel, Ungern, Filippinerna, osv osv osv, främlingshatet, antisemitismen och hotet mot världsfreden  -  och kanske skulle det vara dags för en sådan klargörande och medvetenhetsförstärkande diktsamling. Thomas McGraths dikt (nedan) skulle ju passa...

NUKLEÄR VINTER

Efter första skräcken

                             ska ni veta

var vi mer hjälpsamma mot varandra –

som i en snöstorm

mycket kamratskap, hjälp, till och med

                                                          skratt:

stoltheten i att ta sig genom hårda tider.

Ännu månader senare

när snön föll i juni

kände vi ett slags stolthet över

                                                          vårt

”ovanliga väder”

och skämtade om gässen

som flyttade söderut,

och honkade över fjärde julis presidentkvackande.

Så var det, sa man,

det var förr i tiden…

Tills det följande årets hunger.

Då sansade vi oss igen

och började ha ihjäl varandra.

[Ur Gibbons & Des Pres (eds):

Thomas McGrath: Life and the Poem, 1992]