torsdag 9 september 2021

Underbar liten bok av Gunnar D Hansson

 Ett tunt häfte anländer, jag öppnar det och en och en halv timme senare lägger jag det ifrån mig. Är jag verkligen kvar i samma verklighet? Viss typ av litteratur är inte möjlig att klassificera i bibliotekens vanliga system: lyrik, prosa, essäistik, brevsamlingar osv osv. Allt detta finns - och så måste man ha en särskild avdelning, där inte så många hamnar. Avdelningen GDH. Man kan väl hitta en och annan där, W G Sebald till exempel, eller Kierkegaard eller den nyligen bortgångna C D Wright. Men framför allt GDH. Man kan verkligen skriva om allt, dvs hela livet, med hjälp av vad som helst, dvs - allt

"Om man är okänslig för poesi följer inte därav att dikter inte kan vara till glädje." - "Rätta mig gärna, men jag hör inte längre så bra." Jag har under en och en halv timme befunnit mig tillsammans med hällristningar och Nils Ferlin, tittat in hos Tegnér och Gullberg och gamla telegrafstationen i Hamburgsund, besökt Persefone i underjorden och gamla värmländska bergatroll. Det lilla häftet, som har titeln Nervösa nationer. Två halvprosadikter och en runsten, och som jag nyss citerade ur, har nyss kommit ut på ett förlag som inte många kan uttala, Ekphrasis. 

Makalös läsning. Gunnar D Hansson betyder alltid just det - makalös läsning.

torsdag 2 september 2021

Nej, dubba INTE filmer och TV-program

 Under hela mitt liv har jag älskat att höra andra språk. Som ung var nästan enda möjligheten att höra utrikiska att gå på bio. Sverige dubbade inte. Filmer på japanska skulle låta japanskt, filmer på italienska italienskt och danska filmer skulle ha det där underbara frøsnapper-burrandet. Det brukar påstås att en av anledningarna till att svenskar uttalar främmande språk så väl är att man i Sverige inte dubbar filmer eller TV-program. 

Nu läser jag att dubbningshysterin är på väg... Finns det någon som helst anledning? (Det mesta som visas är ju ändå bara på youtubiska idag, väl det enda främmande språk yngre generationer behärskar.)

Jag minns ett besök i Athén i mitten av 60-talet. Grekiska kunde jag inte. Så, en dag såg jag att man skulle ge Sommarnattens leende med Jarl Kulle, köpte biobiljett och slog mig ned i den endast till hälften nedsläckta salongen där prat och diskussioner pågick överallt. Och när jag äntligen skulle få höra ärans och hjältarnas, visade det sig att filmen hade undertexter - på grekiska - därför att Kulle & Co pratade - franska. Man hade köpt in en till franska dubbad kopia... 

Jag fick vänta till Bulltofta innan jag hörde svenska - och då i skånsk förvrängning...