Corona-rapporteringen. Och den stora utfrågningen två gånger i veckan. Jag har följt detta nu i över ett halvår, men slutar numera efter presentationen för sedan kommer mestadels unga journalister och ställer allt meningslösare frågor antingen om hur Tegnell känner för ditten eller datten, sedan man på nätet läst någon kritik nånstans - eller så frågar man om dessa förbannade munskydd. Hela Europa - och USA - går i munskydd och folk dör som flugor - ändå. Jag undrar om jag inte kommer att sluta som övertygad munskyddsförnekare. Men Aftonbladet och Expressen brukar stå för de dagliga bottenrekorden. Och idag - när allvaret verkligen växer och det blir alltmer komplicerat med hur ett samhälle skall hantera denna egendomliga sjukdom, ja då kommer de sedvanliga konstruktiva frågorna: "Hur reagerar du på kungens uttalande?" - - - Vem bryr sig om vad kungen tycker? Och vad har läsarna för hjälp av sådan journalistik?
torsdag 17 december 2020
lördag 5 december 2020
Ständig följeslagare (1): Tao Yuanming
I dessa dagar då jag får mellan tre och tio förfrågningar om att säga något om Louise Glück kan jag komma på mig med att gå till ANDRA poeter. Inte för tröst, utan för att känna mig "hemma". Är man dessutom i s k "riskgrupp" är det lätt att förfasas när man ser kurvorna komma närmre därute runt hörnet. Då hör vänner och barn av sig och frågar hur det står till med "den gamle" -
En av planetens största poeter har som alltid något att säga. Utan åthävor. [Men eftersom han skrev på ett för mig oläsligt språk, här bara några rader i hyfsad engelsk dräkt av David Hinton, och i en underbar tysk dito av Dagmar Siebert] :
Since I first embraced solitude, / I´ve struggled through forty years. And yet, / in this body long since lost to change, / my thoughts remain, quite silent after all.
Seitdem ich in die Einsamkeit ging, / sind vierzig mühevolle Jahre vergangen. / Mein Körper hat sich lange schon gewandelt, / das Herz ist unverändert geblieben - mehr ist nicht zu sagen.