I dessa dagar då jag får mellan tre och tio förfrågningar om att säga något om Louise Glück kan jag komma på mig med att gå till ANDRA poeter. Inte för tröst, utan för att känna mig "hemma". Är man dessutom i s k "riskgrupp" är det lätt att förfasas när man ser kurvorna komma närmre därute runt hörnet. Då hör vänner och barn av sig och frågar hur det står till med "den gamle" -
En av planetens största poeter har som alltid något att säga. Utan åthävor. [Men eftersom han skrev på ett för mig oläsligt språk, här bara några rader i hyfsad engelsk dräkt av David Hinton, och i en underbar tysk dito av Dagmar Siebert] :
Since I first embraced solitude, / I´ve struggled through forty years. And yet, / in this body long since lost to change, / my thoughts remain, quite silent after all.
Seitdem ich in die Einsamkeit ging, / sind vierzig mühevolle Jahre vergangen. / Mein Körper hat sich lange schon gewandelt, / das Herz ist unverändert geblieben - mehr ist nicht zu sagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar