Vissa frågor har en märklig effekt på mig. Jag undrar om jag inte har något slags "bokstavskombination" som man numera säger - jag älskar tabeller, listor, frågor om 'störst', 'viktigast'... En kvinna kom fram efter en uppläsning i förra veckan och frågade mig, eftersom hon nu hade läst min senaste roman, om jag kunde rekommendera någon riktigt bra diktsamling. "Men", som hon sa, "jag vill inte ha en sån där där det finns en eller två bra dikter och en massa trams. Utan en som är bra från början till slut."
Det är hopplöst, jag går igång på sådana frågor! Jag svarade genast Galway Kinnells The Book of Nightmares från 1971, men hon la sin hand på min arm: "Kan du inte ta nåt svenskt!"
Jag sa att jag måste fundera. När jag försökte med Heidenstams Nya dikter suckade hon och skakade på huvudet: "Det måtte väl finnas nån nyare svensk diktsamling som är bra från början till slut?! Och du som läser så mycket." Jag märkte hur hon höll på att tappa tilliten.
Jag sa att jag kom att tänka på Ängelens bild av Sven Alfons. När hon hörde att den kom ut 1961, suckade hon uppgivet.
Precis när hon vände för att följa med sina väninnor ut i regnet frågade jag om hon läst Rymdens vila. Hon såg på mig. "Svensk", frågade hon. Ja väldigt mycket så, sa jag, och en av de få sena diktsamlingar där jag kan säga att den är bra från första ordet till sista.
Hon såg allvarligt på mig. "Tranströmer", frågade hon. Nej, sa jag, Ulf Eriksson.
Och efter att ha betraktat mig en kort stund nickade hon och lånade en penna och skrev på kvällens programblad. Eriksson, Rymdens vila. Sen gick hon.
Och nu har jag i flera dagar försökt komma på någon annan som jag kan säga samma sak om. Jag har verkligen funderat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar