Efter några veckor på vägarna...
När man är ute och pratar om en ny roman och det blir dags för frågor är det varje kväll någon som frågar om det är om mig själv jag skriver. Ja det måste kanske vara så, för i våra dagar är det ju om sig själv man skriver, eller?
Man skriver om morsan. Eller om hur osannolikt fattigt man växte upp. Eller om hur man i alla år saknade en far...
Men nej. Jag skriver aldrig om mig själv.
Jag läste för en tid sedan en utomordentlig liten bok av Donna Dickenson om den amerikanska 1800-talspoeten Emily Dickinson, vars enastående dikter inte verkar kunna läsas utan att man till varje pris skall göra dem till 'bekännelser' av hennes eget - tragiska - öde. Men Donna Dickenson skriver, utan att egentligen göra någon större affär av det, något synnerligen tänkvärt: " /---/ only very young or very poor writers make everything in their work autobiographical. And only equally naïve readers assume that writers can only express what they have experienced directly./---/"
Ett interessant ämne! Dickinson ger väl bara en personlig vinkling av "das Ding an sich". Numera skriver välbärgade och etablerade författare gärna om sig själva, exempelvis Wästberg och Enquist. Unga rika idrottsmän "skriver" om sitt korta liv och ökar därigenom på sin förmögenhet - med hjälp av spökskrivare.
SvaraRaderaAlla skriver väl alltid självbiografiskt, eller?
SvaraRaderaJa, Lasse, det sägs ju att det är så... Förhoppningsvis använder man sig av det man vet om tillvaron - men direkt självbiografiskt behöver det ju inte vara. Och som sagt: jag försöker hålla det privata ifrån mig.
SvaraRaderaDet låter paradoxalt, inte kan man hålla det privata ifrån sig, det nästlar sig in överallt och trasslar till alltihop, så att ingen djävul till slut vet varken ut eller in. Men om så vore, det kanske är synd att du försöker hålla det borta, saker man läser som sätter sig fast är ju faktiskt gärna (själv)biografier, Boswell, Pepy, Ruosseau, Norén och sådana som varit uppriktiga om sig själva och kanske till och med om andra som de menat sig känna väl och ansett sig kunna säga sanningen om.
SvaraRaderaHans kamp har jag försökt mig på men han är inte på riktigt, han avslöjar sig bara genom sin ambition. Det orkade jag inte med. Noréns småaktighet är mycket mera uppfriskande.
Vad skulle det inte kunna bli av Stewe själv?
Jo det privata kan man hålla borta. Men det personliga, aldrig, hoppas jag. Det som är "jag" finns, hoppas jag, som 'hållning', eller 'tonfall'. Norén är för självupptagen, honom kan jag inte använda, varken som riktning, eller tröst.
SvaraRaderaOm man tar Strindberg som skriver utifrån privata upplevelser och jämför till exempel Fröken Julie eller Fadren med privat skrivande som Noréns dagbok eller Knausgårds Min kamp
SvaraRaderaså blir det förra så mycket intressantare. Fröken Julie lyfter på ett sätt som att skriva privat inte gör. Personligen förstår jag inte fascinationen över Noréns dagbok eller Knausgårds böcker, jag blir trött.
Jag gillar självbiografiska klassiska texter som Homeros Iliaden och Odysséen eller Frans Kafkas Processen, eller varför inte Astrid Lindgrens autofiktiva fantasymästerverk Mio, min Mio? Allt självupplevt, allt spännande. Eller ta Hamlet, den danske prinsen; hans självbiografiska pjäs är ju tidlös, i det närmaste. Att hålla sig med spökskrivare är ju ganska typiskt för någon som har sett vålnader, dock.
SvaraRaderaMagnus. Att du inte drog till med Första Mosebok...! Det hade jag förstått. Allt gott. Stewe
SvaraRaderaHar inte läst ettan. Har bara sett tvåan, på dvd. Allt gott också till dig.
SvaraRadera