Bort gå de, stumma skrida, en efter en... Och nu har jag strukit ännu en vän ur min adressbok. Det hör till åldern, men det är lika jävligt jobbigt varje gång.
På 80-talet lärde jag känna en vresig äldre amerikansk diktare - en av de mest betydelsefulla under 1900-talet, Louis Simpson. Han hade rykte om sig att vara svårtillgänglig, men vi kom att bli riktigt nära vänner; en lång tid disponerade jag hans stora våning på Manhattan, och jag bodde korta och längre tider hos honom på Long Island. 1998 besökte han mig och vi gjorde en grand tour genom Sverige, besökte så gott som alla hans tidigare översättare och läste ur min på Ordfront nyutkomna översättningsvolym Kaviar på begravningen - på bokmässan: den lille gråhårige farbrorn sittande uppkrupen på en gigantisk Harley Davidson. Sedan lyssnade vi på Blå Tåget och gick på lokal och drack Hallands fläder till kyckling. Hans poesi är den litteratur som står min egen ton närmast av alla dem jag översatt.
Och 89 år gammal gick han således för några dagar sedan ur tiden. Han var den mest osentimentala person jag träffat (veteran från D-Day i Normandie!) och det känns orimligt att citera annat än några rader ur en av hans mest filosofiska dikter "Stilla förtvivlan":
En känsla av förstämning...
Något finns det som behöver tas itu med
genast.
Men det finns inget,
bara han själv. Livet går
och efteråt kommer det att vara evighet,
tystnad, och oändlig rymd.
- - -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar