Fado

Jag älskar den portugisiska fadon, och jag vet inte hur många gånger jag försökt fånga den i en metafor som inte skall vara vare sig sentimental eller krystad. Jag läser det jag kan komma över om portugisisk fado men söker ännu den befriande metaforen. Thomas Nydahl skriver ofta om fadon. Jag undrar om han skulle finna detta försök att fånga den märkliga sångkonstens speciella atmosfär rimligt. Septembernumret av den amerikanska poesitidskriften Poetry publicerar en ny dikt av poeten Jane Hirshfield med titeln Fado.
     Här en snabböversättning, ett slags första råöversättning. Bara för att jag tycker att Jane Hirshfield faktiskt kommer åt något väsentligt.
     I all enkelhet således:

Fado

En man böjer sig fram

och plockar ett mynt

ur en flickas öra,

lyfter ur henne händer

en duva hon inte visste om.

Vilket är märkligast

kan man fråga sig:

myntets sågtandade mummel

mot tummen eller

duvans knogiga tystnad?

Att han fann dem,

eller att hon aldrig,

eller att det alltid, som i

detta halvstannade ögonblick,

är gryning i Portugal,

och en kvinna i rullstol

sjunger en fado

som lägger allt liv i rummet

i ena vågskålen,

och sig själv i den andra,

och kopparskålarna är i jämvikt.