Idag kom alltså min nya roman ut. Jag hade bestämt mig för att skriva världshistoriens långsammaste roman - och jag ville att den skulle upplevas som riktigt riktigt spännande. För läskunniga, hade jag sånär lagt till. Det oroade mig lite innan boken kom ut, att den kanske var obegripligt långsam... Och naturligtvis har alla som idag skrivit om den lagt märke till att romanen är stillsam och - till synes - fullkomligt händelsefattig.
Men dessa ord på bloggen bara för att ett par rader i Nils Schwartz recension i GT/Expressen idag värmde mer än mycket annat:
"- - - det känns så befriande otidsenligt och avstressat att man vill lägga romanen närmast hjärtat när man somnar in, om för natten eller livet kan gå på ett ut."
Så skrev han sannerligen.
Och, som gamle Wallin skulle sagt: jordens oro viker.
Jag tjuvläste redan i förra veckan i bokhandeln på Gleerups i Lund där den låg framme bland nyheterna.
SvaraRaderaFantastiska recensioner över hela linjen, väldigt kul. Men att Östgöta-Correspondenten (eller corren.se som den verkar heta nuförtiden) kallar Hauge "högst banal", det är ett ganska magstarkt påstående!
SvaraRaderaDet är nog bara att se som ett olycksfall i arbetet. Jag skojar med den makalösa dikten och säger att den börjar som rena svensktoppen. Har man inte läst Hauge är det kanske lätt att lockas med. Du vet ju att jag betraktar Hauge som en i raden av missade Nobelpris.
SvaraRaderaLäser den nu eller rättare sagt jag längtar hem för att fortsätta läsa.
SvaraRaderaLaila
Laila. Ack, vackrare kommentarer än så får man sällan. Stewe
SvaraRadera