För några år sedan lyssnade jag till ett väldigt fint program i Sveriges Radio, jag vill minnas alldeles före jul, som ett slags uppesittarkväll; jag vill minnas att det hette Skamtimmen. Och om det inte hette så, kunde det ha gjort det, för det handlade om vilka klassiker och 'måste'-böcker man som ansedd kritiker faktiskt inte hade läst. Det var härligt att höra en etablerad kriker avslöja att hon/han aldrig öppnat Prousts stora roman. Jag går inte in på andras blinda fläckar, jag vill här bara påminna om att vi förmodligen alla har sådana vita aldrig beträdda områden på den egna litterära kartan.
Av en händelse läser jag just nu samtidigt tre böcker som alla innehåller alldeles makalösa barndomsskildringar. Det är ren tillfällighet. Men det var, när jag för en vän berättade om den ena av dessa tre, som dennes förvånade för att inte säga häpna ansiktsuttryck fick mig att förstå att här hade jag ett exempel som kunnat platsa i mitt eget Skamtimme-program.
Jag läser parallellt Elias Canettis gripande memoarer, jag läser Theodore Dreisers monumentala DAWN (1931) om hans tidiga barndom på 1870- och 80-talen och jag läser en närmast bedövande fin barndomsskildring från 1900-talets tidiga Småland: och det är detta senare som ingår i skamsenheten: jag hade aldrig läst Vilhelm Mobergs SÄNKT SEDEBETYG (1935). Men nu är det sagt, nu är det äntligen gjort, och jag kan erkänna, att jag nu har ett till min snobbiga förvåning stort stilistiskt och språkligt äventyr bakom mig. (Och jag sitter och funderar på om jag verkligen skall avslöja den stora, riktigt skrämmande skamligheten. Om jag som gammal litteraturlärare skall avslöja att jag aldrig läst... nej, det får vänta, det är nästan för svårt...!)
Ja, vad skulle du själv ta med, hur ser den skamligt hemliga underlåtenhetssynden ut för dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar