Glöm inte Krister Gidlund

Höstens bokflod är så stor så stor, och så strid och så full av nyheter att det faktiskt är omöjligt att följa med, och en del forsar förbi och ses aldrig när de största farkosterna tar upp allt vatten i mittfåran. Och ändå kommer det, utan åthävor, och stilla, en och annan fullkomligt underbar bok seglande, och jag frågar mig: kommer denna författare, nyligen bortgången, att bli ett kapitel i min lista Bortglömda (se 31/12, 2011 och 19/1 och 1/4 2012)?
     För den som orkar ro vid sidan av den bestsellerska strömmen och in i lugnvattnen kan jag denna oktobermorgon rekommendera en av de vackraste diktsamlingar jag läst på länge: Krister Gidlunds Jord som drömmer, utgiven på Heidruns och med ett nästan sorgset vackert efterord av Staffan Söderblom. Inte bara Horatius i minimalistiska men vackra översättningar finner man där utan också det hittills trovärdigaste tillägget till svensk litteraturs många Flyttfågel-dikter. Tegnér och Runeberg & Co i all ära, men mer osentimentalt och oromantiskt och fullkomligt hederligt än denna korta variant är det nästan svårt att ens föreställa sig. Den får bli detta inläggs avslutning:

FLYTTFÅGLARNA

Dom ej fullt så begåvade lövsångarna
försvinner nu åter till Afrikas skogar och djungler.

Här har dom slukat löss och mygg,
sjungit i träden och kläckt några ägg.

I Afrika fångar dom mera löss, mera mygg
och fortsätter sjunga i träden.

Sen flyger dom åter mot norr,
sjunger från gren, plockar löss, fångar mygg
och fyller boet på marken med ägg.