Kajsa Ravin - gud hjälpe oss!

Jag läser just nu att Kajsa Ravin blir generaldirektör för Statens Kulturråd. Gud hjälpe oss!!! Just  i dessa dagar håller hon - fullständigt tondöv för och skrämmande okunnig om folkbildningens grundläggande villkor - på att förstöra Wiks folkhögskola!

Ett mästerverk i lysande nyöversättning

Att äntligen få säga något positivt! Jag har tidigare någonstans på den här bloggen berättat att en av de tio bästa romaner jag läst i mitt nu ganska långa läsar-liv är Tarjei Vesaas Fuglane - och jag har sagt att den svenska översättningen var okej, men att översättaren redan i första meningen missade själva poängen med hela romanen.
     Nu vill jag glädja mina läsare med att berätta att romanen har nyöversatts (av Staffan Söderblom) och att den äntligen, också på svenska, träffar den märkliga ton som är Vesaas egen. Detta är en roman som är världar ifrån det föga trovärdiga krimi-eländet vi matas med, för att inte tala om det helt outhärdliga feel-good-tramset.     
     Detta är en riktig roman. En roman som fortsätter efter det man läst sista sidan. En roman som, när man läst den (inte lyssnat till den), blir en del av det man vet om tillvaron. Kanske den vackraste roman som skrivits på ett nordiskt språk.

Lämna tillbaka medalj är en sak...

Jag läser att en tidigare fredspristagare reagerat på Handke - - - och lämnar tillbaka Nobelmedaljen. Ja, ja, men pengarna då?  -  Annars är det väl bara att se som en del av vanlig s k döstädning, man gör sig av med oanvändbara prylar...

Ur en gammal dagbok

Som ung läste jag klassikerna, förvånad över att man fäste så stort avseende vid just dem. Sedan gifte jag mig, började arbeta och fick tre fina ungar. Jag är äldre nu; huset är fullt av prylar. Bokhyllor överallt, nytt och gammalt. Jag vet inte om jag behöver köpa fler böcker, många kan jag kasta.

     Sedan en tid läser jag klassikerna på nytt. Så enkelt och klart de uttrycker sig! De bekräftar allt jag vet om livet.

Peter Englund gör mig bara trött

Handke-uppståndelsen tar aldrig slut! När jag ser alla upprörda gummor med plakat kan jag fråga mig om någon av dem läst en enda rad av Handke. Eller så är det kanske just så: man känner till en enda rad... Det som stör mig, är, som jag redan skrivit här på bloggen, att de allra flesta hoppar på något som man 'skall hoppa på' just nu - att ha synpunkter och djupt känd indignation över ett uttalande av Handke. - Varför inte upprörd på samma sätt över alla fullständigt knäppa uttalanden av Órban, Trump, Zuma på sin tid, Åkesson, Erdogan, Netanyahu, - jag vill se mängder av kvinnor i tanthatt utanför USA:s ambassad eller Israels eller Ungerns eller..., ja det finns sannerligen anledningar. -
     Och att Peter Englund, som varit med om att ge Handke priset, plötsligt sällar sig till den här märkliga mobben gör mig bara trött.

Ang gängkriminaliteten

Vi är cirka 10 miljoner invånare i Sverige. När jag lyssnar på polisen hör jag att de kriminella gängens förövare kanske uppgår till sammanlagt några hundra... När man lyssnar till media (och när man ser vad politikerna i det här landet lägger snart sagt all uppmärksamhet och snart sagt alla resurser på) skulle man kunna tro att proportionerna vore de omvända.
     Jag kan tycka det är oansvarigt att ägna så mycken möda och så mycket resurser på den där lilla gruppen. Kanske bleve man av med problemet om man lät dem vara i fred, kan jag tänka - de skjuter ju ändå av varandra.
     Och resurserna kunde då styras om till områden där de behövs. Verkligen behövs.

Belarus - vilka dumheter

Vitryssland heter Belarus - i Vitryssland. Varför får det inte heta Vitryssland i Sverige? Om det inte får det så anser jag att vi också skall sluta säga Tyskland - det heter ju Deutschland! Eller Frankrike - vad är det för barbari - det heter ju France...! Osv osv osv. Den språkliga hjärtnupenheten börjar bli gränslös!

Ann-Sofie Hermanssons senaste stolligheter

Kan ingen få stopp på Ann-Sofie Hermansson? Först var hon med om att förstöra Göteborgs innerstad med den förvirrade Västlänksidén. I GP idag läser jag att hon vill - utan att tala med dem det berör - förstöra en av Göteborgs fungerande folkhögskolor. Det hon säger att hon vill skapa - finns ju redan!

Rättegångspodden och andra tvivelaktigheter

Dag ut och dag in om dessa poddar... Jag har slagits av att man låtsas ondgöra sig över deras moraliska tvivelaktighet - men ingen kommenterar att nästan 200.000 svenskar lyssnar på skiten... Varför inte kommentera sådant?! När läste 200.000 en ny stark diktsamling?

Bedrövligt av Rinkeby att inte bjuda Handke

Att inte bjuda in Handke till Rinkeby, som alla andra som fått priset blivit, visar bara på nytt detta typiskt nysvenska flockbeteende vi tvingas uthärda - och är ett exempel på en helt outhärdlig flathet.
     Jag läser att rektorn /eller lärarna/ för eleverna läst de där raderna av Handke som har med Serbien att göra. Om dem råder knappast några delade meningar. Men, jag hoppas att man också läst för eleverna ur hans övriga hundra verk av hög litterär kvalitet!!! Fast i rådande hjordinstinkt-klimat är det väl mindre troligt.

Sluta tjata om Handkes nobelpris

Så trött jag börjar bli på tjatet om Handkes nobelpris. Läs honom! I denna vadslagningshysteriska tid kunde jag tänka mig sätta en ansenlig summa på att de flesta som ondgör sig över priset aldrig öppnat en bok av Handke. Jämfört med ett antal av dem som tidigare fått priset är han sannerligen värd det! -
     Jag skulle vilja att samma upprördhet i stället kunde riktas mot något som är tusen gånger värre, farligare och mer förödande. Och därtill initierat av en på sitt sätt uppburen person, eller uppburen Persson; kommunaliseringen av den svenska skolan och friskoleeländet. Förfallet i svensk skola är direkt förfärande - och kommer på sikt att leda till fler Srebrenica.

Bara kvinnor skriver

Jag läser en stor artikel i dagens DN om att det är mest kvinnor som går på skrivarkurser (jag har ju jobbat med sådana sedan 1980-talets mitt) och att de flesta böcker idag skrivs av kvinnor. Och att det är idag är mest kvinnor som debuterar... Ja jag har de senaste åren kommit på mig med att sakna litteratur som är mindre upptagen av relationer och det som kallas feel-good och mer inriktad på att resonera om existensen i stort. Det finns sådan litteratur skriven av båda könen, ja, det vet jag naturligtvis - jag har i höst översatt fyra böcker, tre av dem är av kvinnor, slår det mig, och åtminstone två av dem resonerar sannerligen om existensen, men på något sätt är det fler män som skriver sådan litteratur.
     Men jag skriver dessa rader eftersom jag kom att minnas ett speciellt bibliotek hos en studiekamrat under 1960-talet. Varje gång jag besökte en kompis brukade jag stå en stund framför vederbörandes bokhylla och se om jag hittade något jag missat. Nu hälsade jag på hos en bekant som studerade något ämne jag nu inte minns, hon hade kyrklig uppväxt, men var väl inte teolog...? Hur som helst, jag stod framför bokhyllan en lång stund och grubblade över varför jag nästan inte kände till någon enda av de många författarna som var representerade i hyllorna. Och på något otydligt sätt saknade jag, utan att egentligen vara medveten om det, författarskap som snart sagt alla hade i sina hyllor. Till sist lånade jag några böcker av Simone de Beauvoir och Stina Aronson och först när jag lämnade tillbaka dem och jag såg henne sätta in dem i hyllan slog det mig: alla böckerna var skrivna av kvinnor. Alla! "Gubbarna har jag i garderoben", sa hon när jag påpekade det. En stilla protest mot att nästan alla böcker skrevs - av män.
     Men tillvaron är ju ett vågspel, och vågor kommer och går, så det vänder igen, det gör det.

SD och tyskt 30-tal

Idag är det säkert att slå in en öppen dörr - men Sverigedemokraternas tilltag i veckan när man försökte stoppa ett föredrag på biblioteket i Täby med hänvisning till "svenska normer" - det får mig ändå att vilja påminna om att SD har sina rötter i en alldeles speciell tradition. Sina största framgångar hade den på 30-talet. Fast den gången hade man ju till och med ihjäl det man kallade sexuellt avvikande.
     Och föredrag om annat än "riktig" konst var det säkert aldrig tal om.
     Kommer man i Täby ihåg något som en gång kallades urartad eller degenererad konst? På nazityska hette det entartete Kunst. Fast så illa är det väl ändå inte att vi skulle få se bokbål i Täby...?!

Vänstern och sexköpslagen

Förklara något för mig.  Jag läser att företrädare för vänsterpartiet vill att "den som köper sexuella tjänster inte längre ska kunna dömas till böter – utan straffas med fängelse." Men, frågar jag då, inte den som säljer samma tjänster - ? Jag har från dess tillkomst tyckt att sexköpslagen är konstigt konstruerad - men det här förslaget förefaller helt obegripligt. Är det inte i lag förbjudet att locka till brott...? 
     Som världen ser ut är inte detta någon av de viktigaste frågorna. Men jag brukar betrakta mig som åtminstone normalbegåvad - och detta begriper jag bara inte.

Obehagliga amerikanska presidenter

Jag pratade med en amerikansk ung man härförleden och vi kom att tala om president Trump. Naturligtvis. Det börjar bli poänglöst att kommentera honom här på bloggen, vi tycker alla lika. Men idag läser jag att Trump vill stoppa prenumerationerna på Washington Post och The New York Times. Och det skulle gälla alla federala institutioner... Ja, de är väl inte tillräckligt rävaktiga antar jag.
     Den unge amerikanen och jag kom in på att jag faktiskt genomlevt alla presidenterna från Harry Truman till Trump. Och det är när jag läser om denna Trumps senaste idioti visavi pressen som jag minns att amerikanen frågade mig om jag tyckt särskilt bra om någon av presidenterna, och jag sa, naturligtvis, Barack Obama. Men det var när han frågade om jag tyckt särskilt illa om någon - och då fick jag inte ta med Trump - som jag nämnde den president, som jag i alla år uppfattat som den farligaste och mest illasinnade av dem jag levt parallellt med, och den ende, mig veterligt, som faktiskt också ställde in prenumerationer på rikstäckande amerikanska dagstidningar när de gick honom emot, den gången gällde det New York Herald Tribune. Den obehagligaste sedan Truman.
     Vem? John F Kennedy.

Att finna något omistligt i bokhyllan

Ja, det kallas säkert "döstädning" - men det är inte mycket att be för. Jag har för många böcker i hyllorna, över 12.000, och jag bara måste börja sålla ut; en del får mina barn (fast de har så mycket egna böcker redan...), en del ger jag utan ersättning till antikvariaten (för mig och min obefintliga ekonomi var antikvariaten räddningen under studieåren); och en del går till återvinningen. Hemskt? Ja, jag tycker det känns oerhört svårt. Jag har också börjat att helt enkelt läsa om hela, eller nästintill hela, författarskap, och istället för att spara en eller annan av vederbörandes böcker, gör jag mig av med hela rasket. Men efter genomläsning. (Antar att jag själv utsätts för precis samma sak i andras "döstädningar" - )
     Det är dessa nya omläsningar som föranleder dessa rader. Några hela författarskap har fått ge vika - jag ser att jag nu, i min ålder, med stor sannolikhet aldrig kommer att läsa om dem igen. (Och jag nämner inte vilka det gäller...!)
     Men andra överraskar mig. Och gör mig närmast lycklig över tanken på att nu läsa om rubbet av vederbörande. Denna vecka har jag satt mig att läsa om allt av  -   Folke Isaksson. Och snälla nån! Han blir kvar och kommer att stå där också efter jag själv är undanstädad! Jag skrev några rader här på bloggen när Folke Isaksson begrovs, 26 juni 2013. Nu har jag i timmar letat efter om det finns någon biografi över honom. Jag finner ingen. Har alltså ingen skrivit om detta enastående författarskap?! Jag har biografier över en del betydligt mer umbärliga författare. Idag tycker jag att Folke Isaksson hör till de omistliga.
     Kan någon upplysa mig - om det finns något substantiellt skrivet om honom.

Nobelprisen - och journalistiska tveksamheter

Tokarczuk och Handke... Ja, det kan man bara applådera, det första för att det är ett av de mer exceptionella samtida författarskapen, det andra för lång och trogen tjänst.
     Vad man däremot INTE kan applådera är alla journalisters närmast maniska lust att försöka skapa konfrontation: istället för att ägna sig åt de två författarskapen går halva tiden (och det gäller några dagstidningar också) åt till att dra upp den gamla kontroversen. Det är en enerverande journalistisk sjuka - att till varje pris försöka hitta något att skapa konfrontation kring. Nye ständige sekreteraren var föredömligt kort inför påhoppsförsöken i SvT. -
     Och SvT 2:s nya Kulturveckan höll väldigt hög klass i sitt sätt att arbeta. (Precis som de där kulturstudiolördagarna - två program som borde få en del av lekledarproducenterna i andra kanaler att tänka till - ! Eller skämmas.)

Horatius räddad! Men hur blir det med Stiernhielm

Antiken tillbaka i läroplanen! (Det var nog bara så att de skolverksanställda som trixade med läroplanen en gång fick underkänt på provet i romersk litteratur och nu ville ge igen...!)
     Skämt åsido: nästa kamp måste gälla undervisningen på universiteten i litteraturhistoria för blivande svensklärare. Den rumphuggna läroplanen ger mig gåshud!

Höstutgivningen - en genial bok

Efter en uppläsning frågar mig en gammal bekant om jag kan rekommendera något ur höstutgivningen. Jag förklarar att jag ännu inte läst alla böckerna som kommit ut, ja i själva verket dessutom undvikit några böcker som alla pratar om! Men min bekant ger sig inte "- säg åtminstone vad du funnit bäst hittills!" Då suckar jag och ger efter. OK, säger jag. Inget utländskt alls, för mycket chiclit och för mycket deckeri, - men en svensk bok. Nu väntar min gamla bekant med öppen anteckningsbok. Jag har läst, säger jag, åtminstone en fullkomligt genial svensk bok. Jag gillar att bädda för det jag tänker säga, ett slags samtalets cliffhanger, för att nu använda ett nysvenskt begrepp. Vi går fram till bokhyllan i bokhandeln där jag drar fram en tunn liten sak med en bedrövlig pärm. Min bekant tar den från mig, vrider och vänder på den, och säger sedan, klentroget, efter att ha läst två slumpmässiga sidor i den: "Skojar du med mig?"
     Nej, säger jag, det är faktiskt ett enastående litterärt verk denna höst. "Aldrig hört talas om", säger han. Men tar med den till kassan. Muttrar högt: "Peter Törnqvist, Flygbyken." Hör av dig vad du tycker, säger jag innan vi skiljs.

Läroplanen - hotande historie- och kulturförfall

Jag frågar mig hur framtida unga människor skulle förstå en intervju som den Mark Green gav NBC i morse angående Giuliani-affären. På frågan hur det kommer att gå för denne Giuliani säger New York advokaten, liksom i förbigående och utan att göra någon affär av det: "Giuliani har flugit för nära solen med vingar av vax".
     Snyggt. Men kommer det att vara begripligt för dem som genomgått den svenska skolan, ifall skolverkets idéer om att allt före 1700 är onödigt blir verklighet?

Skolverkets rivningsverksamhet

Är det Sverigedemokraterna som tagit över också Skolverket? Får verket genomföra sina nya läroplaner slipper vi läsa om annat än svenskarna från Karl XII och framåt. Vinsten är att man slipper läsa om Gustav Vasa i Dalarna, om den s k upptäckten av Amerika men framför allt att man inte längre behöver syssla med palestinsk hembygdskunskap - för detta betyder väl att man äntligen slipper historien om den där stollen som påstod sig vara guds son.
     Nej men nu finns det tid att ägna sig åt väsentligheter. Allt viktigt har ju faktiskt hänt här hemma de senaste trehundra åren, uppfinningen av kullagret och allmän pension, för att inte tala om hockeyns utveckling. För hockeyn är väl en svensk uppfinning? Eller? Och bilen uppfanns väl i Göteborg? Och kinesiska muren är väl en krog? Eller? Och pyramiderna byggdes väl av Hollywood? Och litteratur är väl något som Guillou och Läckberg totat ihop, eller? Så sent som 2007 frågade mig en 20-årig elev (med genomgången grundskola) om Vietnamkriget var före eller efter 30-åriga kriget. (Och det är alldeles sant!)
     Skolverkets planer är att skrota undervisningen i "forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700". Och så förvånas Löfvén & Co över att svensk skola rasar från en topposition ner i okunnighetsträsket. Hur kan man bli förvånad över en sådan sak?!

När Thatcher kom till Motala

Jag läser att Motala kommun tänker sänka värmen också på äldreboendena - jag minns hur Margaret Thatcher gav sig fanken på att knäcka kolgruvearbetarnas fackförening (vilket hon faktiskt också gjorde) och höjde priset på koks och bricketter så att pensionärer inte längre hade råd att hålla det varmt. "Dom kan ta en extra filt!" sa hon. Och kommunalrådet i Motala hör väl till Thatchers parti förstår jag...

Socialdemokraternas skamlösa budget

Tusan också, att man inte tjänar över 700.000:- så man hade kunnat få lite extra nu när nya budgeten väl gått igenom. Fast det gläder mig att glesbygdsfolket får så mycket mera att de nu kan köpa en extra varmkorv i månaden...
     Under mitt långa liv torde detta vara den mest skamlösa socialdemokratiska budget jag sett.

Kväkarnas fotbollsarena

Nu har jag ännu ett argument för att Sveriges nationalarena inte skall ha ett engelskt namn. En besökande vän frågade huruvida kväkarna var en stor religiös rörelse i Sverige eftersom nationalarenan fått namn efter dem. Kväkarna heter Friends på engelska - så det var ju en högst relevant fråga. Eftersom Sverige ju är ett sekulariserat land är det alltså dags att byta namn innan Sverige tar emot andra nationers fotbollslandslag. Alternativet är naturligtvis att leva fullt ut ett kväkartema och stå dödstysta när nationalsången skall sjungas.

När började samerna prata engelska

På bilderna ser man samer demonstrera utanför Högsta domstolen i Stockholm inför ett mål om rättigheter... Och det stora plakatet är skrivet  - på engelska!
     På engelska! Förklara det!

Friskolorna - folkhemmets parasiter

Kommun efter kommun meddelar att man inte har råd att ha ordentliga skolor. Idag läser jag att friskolorna - dessa folkhemmets parasiter - gör en halv miljard i vinst... Hur kan svenska folket bara gå med på detta?

Journalistiska bottennapp

Jag har tidigare ondgjort mig över den slappa journalistiken i Sverige - det som ibland kallats blåljusjournalistik - och det känns nästan poänglöst att dra upp det igen. Men jag är osannolikt trött på journalister vars enda frågor till den man intervjuar - oavsett vad det handlar om, och oavsett hur otäckt eller besvärligt brottet är - är "hur känns det" - "hur är stämningen där just nu" - Vem bryr sig om vad grannar och andra känner - Har någon blivit skjuten på öppen gata så är det självklart vad folk känner. Det är annat journalisten skall ägna sig åt. Gårdagskvällens Rapport var ett osedvanligt bra exempel på hur obeskrivligt jönsigt det kan bli.
     När vattnet översvämmar halva Skåne kommer frågan att vara "hur är stämningen nu?" Svaret blir knappast "ja vi har fått närmare till badstranden, så de känns vällditt åkej".

Skolidiotin fortsätter

Jag kan tycka att det är för billigt med 200 000 i böter för Skellefteå kommun - när man låtit eleverna registreras med s k ansiktsigenkänning - bara för att lärarna är så slappa att de inte kan kolla närvaron som vanligt folk.

Icke-demokratierna Israel och USA håller ihop

En gång var det Mussolini och Franco och den där österrikiske furiren från Tyskland som gaddade ihop sig och spred skräck och elände, idag är det två av de största odemokratiska nationerna i världen, USA och Israel, som tycker sig ha rätt att göra precis vad de vill. Och när den s k presidenten från USA ringer den s k presidenten i Israel så kan därefter två demokratiskt valda kongressledamöter från USA hindras att besöka Israel.
     Vad skall man säga? - Inte mycket man kan göra som privatperson i ett litet än så länge hyfsat demokratiskt land. Men man gör så gott man kan. Köper exempelvis aldrig något som producerats i Israel eller USA. Ack. Man önskar man kunde göra mer.

Slapp journalistik - exemplet ASAP Rocky

Det blir allt tristare att läsa tidningen eller höra/se på nyheterna. Journalister gör det allt oftare alltför lätt för sig - man ringer polisstationen och alltid är det nåt fyllo eller några ungdomar som bråkat och så tar det allt utrymme.
     Att den internationella politiken blir allt farligare, att de västerländska högerkrafterna långsamt slutar vara normalt konservativa och blir allt mer fascistoida (se tillägget nedan!) - det upptar allt färre journalister - det skulle nämligen kräva - tidskrävande och noggrant journalistiskt arbete.   
     Den verkliga pseudohändelsen som nu upptagit media i veckor är nån slags amerikansk rapphoppare som bråkat på stan... Vem bryr sig?!
     (TILLÄGG någon timme senare. Vem bryr sig? Jo pseudopresidenter, som inte vet hur vanligt rättsligt arbete bedrivs. Och andra galna amerikaner. )

USA idag - Tyskt 30-tal

När Trumpen verkligen blivit president, fast han egentligen blev tvåa (om USA hade varit en demokrati), varnade jag här på bloggen för det gäng av skumma medarbetare han försåg sig med; jämförelsen med Goebbels-gänget var så tydlig, och utrensningarna, som jag också varnade för, satte verkligen igång.
     Jag har legat lågt med sådana jämförelser något år.
     Men när jag igår såg "Send-them-back"-mobben och de resta händerna (även om det var mobilkameror i flera av dem) kunde jag inte låta bli att framför mig se 30-talets massmöten, resta händer också den gången, och skanderande rop... Den gången var det inte färgade demokratiska kongressledamöter man hotade, utan - judar.
     Fast skillnaden - är den stor?

First Melon lever farligt

Dags att damma av det bibliska uttrycket om grandet och bjälken.
     När Trumpen skäller ut folk, som ursprungligen kommer från andra länder, frågar jag mig vad han har att säga kvinnan på andra sidan frukostbordet?!

Socialdemokraternas absoluta bottennapp!

Nu är det dags att skrota den svenska socialdemokratin! Man skriver inte på om förbud mot kärnvapen. Bedrövligt, bedrövligt, bedrövligt!

Från Storytel till drunkningsdöden

Jag får ibland höra att jag är motståndare till teknisk utveckling. Jag har ingen mobil, jag har slutat besöka inrättningar som inte tar kontanter, jag envisas med att använda gammaldags postgiro istället för internetbank, jag vägrar besöka de nya privata apoteken (åker istället långt till Apoteksbolaget, det närmaste en mil borta), jag har inga läsplattor, läser inte e-böcker (fast mitt förlag köptes upp av Storytel - vilket redan märks i utgivningslistorna!)
     Jag misstror den här totala digitaliseringen.
     Historiker klagar över att vi håller på att göra oss historielösa - forskningen får inte tillgång till det som bara finns elektroniskt, och om några decennier finns inga apparater som kan låsa upp de digitala arkiven; e-post sparas inte så man kan inte längre följa institutionernas förehavanden. Min gamle bilreparatör sa när jag skulle byta bil: "bara du inte köper franskt, eller märken där halva bilen är elektronisk". Och att bygga upp det svenska så kallade försvaret med stridsvagnar och skyttekompanier som ur en gammal John Wayne-film verkar fullständigt fjolligt! Sverige kommer inte att slås ut av den Lede Fi i landstigningsbåtar med lingonris i hjälmen. Några välplacerade hackers låser hela Sverige på en eftermiddag.
    Och idag får jag brev från en vän i södra Indien. Han skriver om den totala vattenbristen i Chennai (det som hette Madras när jag gick i skolan). Och så kommer det - och jag kan inte låta bli att sända min gamle bilreparatör en tanke:
     " /- - -/ Under tiden öser monsunen ner i Bombay så att folk drunknar i sina bilar, de här moderna bilarna går ju i baklås när vattnet täcker motorn etc eftersom alla lås och fönster regleras elektriskt. Så folk kan inte sa sig ut när vattnet fyller vägtunnlar etc. / - - -/"

Reflexion efter läsning av Lun yü

Några av mina vänner
förstår fåglarnas språk

Jag hoppas de aldrig hört
talas om Kung Yeh-Ch´ang

Joy Harjo - ny Poet Laureate i USA

USA håller sig bekant med en s k hovpoet! The Poet Laureate of the US. Nu hör jag att man för första gången valt en poet som har indianska rötter, som är Native American. Och kvinna.
     Och en poet som faktiskt finns i översättning till svenska: JOY HARJO. Jag säger inte vem som översatt henne, jag säger bara som den gamla rösten sa till Augustinus:  Tag och läs!

Gör Eckersteins hörne till kulturellt minnesmärke

Jag ser att New York gör Strand Books till ett nationellt skyddat minnesmärke, ett s k landmark... Ja, det är viktigt att bokhandlare i dessa tider betraktas för det de är - ovärderliga.
     I Göteborg vore det dags att - så här postumt - göra hörnet av S Allégatan/Sprängkullsgatan till ett kulturellt skyddat hörn: där låg Eckersteins bokhandel - en osannolik guldgruva en gång i tiden. Och när får vi se de stora antikvariaten bli betraktade som ovärderliga?

Från Caffé Greco till Klagomuren i Jerusalem via HIGAB

Exemplen på att PENGAR är viktigare än allt, viktigare än moral, mänsklighet eller ren anständighet, de exemplen blir fler och fler. Då tänker jag inte bara på Scanraff, utan faktiskt mera på att jag fått veta att gamla Caffé Greco på Via Condotti i Rom (ägt av israeler!) skall stängas för att man får in för lite i hyra, trots att hyran redan idag är så obegripligt hög att jag fick betala 200 kronor för en kopp kaffe och en juice och en miniminikaka häromåret...
     Det marknadsliberala eländet sprider sig likt en ostoppbar cancer överallt.
     I Göteborg pratar HIGAB åter om Litteraturhusets hyressättning. Jag minns vad den gamle Higab-chefen Bengt Gidefjord sa när huset skapades och han fick höra av de enögda marknadsliberalerna i staden att man hade kunnat få in tre eller fyra gånger så mycket per kvadratmeter om man hyrt ut till någon arkitektfirma eller affärskontor. Han svarade: "Det här huset har vi inte för pengarnas skull, det här huset har vi för göteborgarnas skull." - Vad det har betytt - hittills - för kulturlivet i Göteborg är svårt att beskriva.
     Men att få israeliska kapitalister att inse värdet av kultur är naturligtvis en omöjlig uppgift. Och ett gammalt kafé! Jag kan se de där marknadshyenorna se sig om efter lämpliga projekt. "Hey, what about The Western Wall!" Är det kanske dags att riva klagomuren i Jerusalem och äntligen smälla upp en anständig kåk där, med en galleria som kan dra in lite stålar och som inte är lika anskrämligt nedgången och ful!
     Eller?

Att skriva samtidens kulturhistoria

Under ett långt folkbildarliv har jag läst kulturhistoriska skildringar - av alla de sorter. Är det välgjort kan jag bli intresserad av vadsomhelst! (Jag minns exempelvis ett underbart program på TV för många år sedan om spetsar och knyppling - och till familjens och kollegers förvåning skaffade jag knyppeldyna...)
     Men, i dagarna har jag läst en bok som bara kan beskrivas som en makalös uppvisning i hur man kan skriva samtidens kulturhistoria. Man tar ut någonting ur den kaotiska s k verkligheten - ett ämne, ett område, jag hade så när skrivit "vad som helst" - men man försöker inte greppa allt. För när man väl valt skall man så hålla sig till det - nästan in absurdum - och då inträffar det makalösa - det blir en på samma gång övergripande och fördjupande samtida kulturhistoria, det senaste halva seklet står levande omkring en och mängder av händelser man varit med om faller på plats, blir förklarade och insatta i ett större och plötsligt begripligt sammanhang. Och trots att boken handlar om en på sitt sätt mycket begränsad företeelse - så vidgas den, omärkligt, för att till sist bli förbluffande idérik, en skildring som fullkomligt kryllar av uppslag till vidare bearbetning. Och man sitter där med ett slags känsla av att ha sett - sådant man tidigare faktiskt trodde sig ha sett.
     Och vad är det då jag läst som får mig att bli så lyriskt lycklig? Jag har läst en bok om Göteborgs folkbiblioteks historia. Låter inte det upphetsande?! - Men tro mig - det är upphetsande. Jag har varit konstant upptagen och förvånad och inspirerad och - imponerad.
     Boken heter Fullbokat. Folkbibliotekens historia i Göteborg 1862-1997. Utgiven 1997. Och skriven av Ingrid Atlestam (med viss hjälp av Madeleine Bergmark och Eva Halász).
     Och är du, som läser det här, göteborgare - då är boken närmast ett måste!

Orimligheternas orimlighet

Vad allt skall inte regeringen ta hand om!? I tidningen idag ser jag att släkten till de där IS-barnen i Syrien är irriterad över att inte den svenska regeringen gör något! Ja man kan ju fråga sig varför den svenska regeringen skickade ned småttingar till ett terroristkrig...
     Men ingen verkar vilja ställa frågan om själva rimligheten i att uttrycka sådan irritation.

USA is not a democracy

Some discussions make me so tired. For the n-th time I have had to say that The United States of USA, as a federal state, is not a democracy. A nation where you loose the fight for presidency with more than tvo million eight hundred votes (2.800.000) and still become president - that cannot be called a democracy. No way. That is to make an orwellian newspeak of the word.

Compact living - på svenska

Den svenska skolans misslyckande kan göra mig fullkomligt förtvivlad.
     När jag dagen före 1 maj sitter på korvmojjen, för att snabbt få i mig en bit, kommer en ung man in från sin asfaltläggningsmaskin och pussar den väntande unga damen med en misslyckad tatuering på armen. Jag kan inte undgå att lyssna när hon berättar att hon tycker det är "sjukt bra" att kommunen byggt nya bostäder, (visserligen, tänker jag, till marknadsliberala, det vill säga hutlösa hyror,) och att de kommer att ha råd med en liten lägenhet. Och sedan säger hon, och det är då jag sätter min bratwurst i halsen, hon säger: "jag tycker det är sjukt häftigt med compact living."
     De engelska uttrycken ingår numera i de skrämmande marknadsliberala dimridåerna. Eftersom man i dessa tider kan råka ut för vad som helst, säger jag inte det jag har lust att säga, nej, lust att ropa: Det heter inte compact living! Det heter TRÅNGBODDHET.

Les Murray, 1938-2019.

Dödsbuden brukar ju komma så sakteliga, men detta är den moderna världen. Bara timmar efter att en gammal bekant gått bort på andra sidan jordklotet får jag beskedet: Les är död.
     Vi träffades förhållandevis många gånger med tanke på det långa avståndet, men alltid här i Sverige. Och tillsammans med Lars-Håkan Svensson och Jonas Ellerström ägnade jag många timmar och dagar åt att få svensk ordning på hans av och till äventyrliga australiska. Och ibland träffades vi tre för att sitta tillsammans med besvärligheterna. Och vi gav ut ett antal av hans dikter på svenska.
     2007 tillbringade vi några dagar i Skåne hos hans tyska(!) översättare och i väntan på middagen tyckte Ingela, min hustru, att sådant borde förevigas. Så här såg vi således ut i maj för tolv år sedan. Men några fler matstunder med Les Murray blir det alltså inte. Och jag fick aldrig klar hans jättelika Fredy Neptune från 1998, och kommer alltså inte att kunna fråga honom om hundratals märkliga ställen i det verket. Så mycket läggs till handlingarna. Och nu också minnena av en märklig och vänlig man.

Stort pris till Joy Harjo

Hon finns på svenska! Förlaget Tranan gav för något år sen ut min översättning med ett urval av hennes dikter, Karta över nästa värld.
     Och nu har hon fått det stora Jackson Poetry Prize, ca 650.000 kronor, ($ 65.000).
     Joy Harjo, med rötter i den indianska Creek-nationen.
     Jag säger som rösten bakom muren: Tag och läs!

Köp ingenting på nätet!

Hela uppslag av morgontidningarna hur man skall försvara sig mot bluffmakarna på nätet. Allt mer upprördhet över hur lurad man kan bli.
     Som jag ser det finns det ett radikalt grepp i två steg att undvika att bli lurad. (1) Skaffa inte bankID och (2) köp ingenting på nätet. Ingenting! Och vill man inte bli stalkad av firmor som vill plantera ännu mer reklam i ens apparater så finns det ännu ett radikalt grepp (som jag tillämpar) - skaffa aldrig mobil eller smartphone.

Klara Johansson knackar mig på axeln

När jag läste att Sverige röstade mot författares och filmskapares rättigheter i EU tänkte jag skriva en verklig drapa här mot den sedvanliga socialdemokratiska flatheten. Men så mindes jag vad en av de klokaste svenska kritikerna en gång skrev, och avhåller mig således från en lekmannafundering kring "Direktivet om upphovsrätten på den digitala marknaden" - också med tanke på att jag är så litet upptagen av 'det digitala'...
     Klara Johansson skrev till den där märkvärdiga Ida Bäckman någon gång strax efter Selma Lagerlöfs bortgång:
     " /- - -/ man bör aldrig skriva brev och än mindre böcker i ett tillstånd där man "ser rött"."
     (Även om 'rött' kanske var det jag såg minst av i EU-omröstningen!)

Viasat är inte intresserat av skidor

Jaha, då blir det alltså inte så mycket Maja Dahlqvist och Stina Nilsson mera, för att skaffa mig reklamkanaler blir det aldrig frågan om. Och att Viasat skulle göra lika bra skidprogram som de SvT gjort kan man bara glömma. Viasat är inte intresserat av skidor - Viasat är bara intresserat av pengar.

Ljudböcker är inte böcker

Ljudböcker. Jag läser att ljudböckerna förändrar litteraturen. Jag läser en av våra största tidningars framsida denna morgon - om hur mycket knullstön och vibratorsurr och sexljud ljudböckerna kan hjälpa läsekretsen med. (Men vill helst inte kommentera listan över de tio mest lyssnade-till författarna - eftersom det bara är kvinnliga författare, och sådana kommentarer får så märkliga konsekvenser i dessa tider.)
     Men ljudböcker ÄR INTE böcker, det är en annan genre, så som teater heller inte är böcker, så som filmer inte ens är litteratur... 
     Därför är det en sorglig läsning - att läsa utgivningslistorna från våra stora förlag.
     Böcker, dvs verklig litteratur, kräver något av den som läser, man stannar upp, man tvingas tänka efter, man bläddrar tillbaka, man ser ytterligare en gång på den formulering som förändrat något inne i en, den där scenen, det där replikskiftet som ändrade vad vi visste om världen.
     Litteratur värd namnet kräver tid för eftertanke, stillhet, tystnad.
     Ljudboken rusar vidare, och den makalösa formuleringen försvinner i bruset. För att inte tala om de metaforer som för första gången får oss att verkligen se det vi trodde vi sett. Under tjugo år var jag barrskogsmänniska, jag var ute och gick på de gamla hyggena, men först Tranströmer fick mig att inse att jag, när jag satt på en fallen trädstam och åt min äggamacka, åter läste, och något jag inte tidigare läst - "barkborrarnas protokoll".
     I det aldrig uppstannande ljudbokslyssnandet finns inga sådana insikter  -  bara vibratorsurr.

Posten måste fungera! Den bara måste fungera!

Jag är en person som skriver brev - vanliga brev - sådana man köper frimärken till och postar i gula lådor och många av mina vänner skriver brev - inte bara e-postbrev, utan riktiga brev i kuvert och med frimärken på, och jag har en ganska omfattande korrespondens med vänner utomlands - som skriver brev som kommer med vanlig post, och jag skickar och får mycket tidskrifter och böcker...
     Men det blir svårare och svårare. Jag bor i ett hyfsat stort samhälle som nu bara har två postlådor (dessutom väldigt nära varandra). Och trots att samhället vuxit med tusentals familjer under de tretton år jag bott här, så har den enda postlåda vi hade i det växande bostadsområdet tagits bort.
     Nu hotar Postnord att dessutom dra in postgången så att det blir som på Geijers och Tegnérs tid - man hade postgång någon enda dag i veckan. För en sådan som jag, som inte har internetbank utan hederligt gammaldags postgiro, blir det vanskligare och vanskligare att betala - i tid. Inte bara Falun råkar ut för att en och annan postsäck kommer ett par veckor för sent, - men i mitt fall är det svårt att övertyga Kronofogden att allt är Maud Olofssons fel...
     Och Postnord går back, Postnord går back, och varför? För att den omöjligaste och mest okunniga av svenska ministrar under min livstid en gång sålde ut till den danska posten och nu dras vi med att den danska posten inte fungerar - fast den svenska de facto går med vinst! (Se utdraget från SVT:s e-postsida här.)

Postnord gjorde förra året en rörelseförlust på 855 miljoner kronor, sju gånger mer än under 2017. Förlusten var direkt kopplad till kostnader för personalomsättningar i den danska verksamheten som 2018 ökade sin förlust med 22 procent till 1,36 miljarder kronor.

Och man frågar sig - när vi nu kan göra oss av med den ena efter den andra av folkhemmets välsignelser - så vore det faktiskt en välsignelse att göra oss av med, (inte bara centerpartistiska ministrar utan också), de meningslösa samarbetena.

Kulturstudion saknas på listan!

En sorglig läsning, sannerligen: dagens lista över de mest sedda TV-programmen.
     Ständigt samma underhållning med ständigt samma ständiga deltagare och ständiga meningslösa chic- och feel-good-varianter.
     Jag hade naturligtvis inte förväntat mig att lördagens fantastiska Kulturstudion, om kvinnliga kompositörer, skulle hamna överst. Men jag ser inte Kulturstudion någonstans i listan. Och något säger mig, med tanke på hur den svenska befolkningens s.k."kultur"-vanor ser ut, att jag nog får vänta!
     Folkbildningen behövs - ja, mer än någonsin.

Dagens Sifo-mätning: mörkret stiger

I alla tider har jag läst om hur mörkret kommer därute i trädgården, och alltid sjunker det, alltid sänker sig mörkret. Just nu läser jag en roman där mörkret, i varenda kapitel, sänker sig. Men jag håller med Göran Greider (ja det gör jag ofta, men sak samma), Göran Greider skrev i en diktsamling för en tid sedan om mörkret i sin trädgård, hur han älskar den stund då mörkret stiger.
     Ja, precis så är det: mörkret stiger!
     Och denna morgon läser jag en ny Sifo-undersökning: snart 20% av den svenska befolkningen gör som tyskarna gjorde under 20- och 30-talen, omfamnar nazismen. Nästan 20 % av den svenska befolkningen kan tänka sig att rösta på personer med ett förflutet i den bedrövliga ny-nazistiska tankegyttjan.
     Mörkret stiger - sannerligen.

Stillsamt påpekande av Frank Bidart

I månader har jag undrat varför ett stycke inte blir rätt - i det jag håller på att skriva. Jag börjar om och jag börjar om. Det mesta fungerar men den här viktiga biten vill inte falla på plats. Jag lägger undan och börjar från ett annat håll men måste ge mig - ge upp - i samma läge. Något fungerar inte. Alla författare känner igen detta.
     Så tar jag ned en bok ur hyllorna och sätter mig till med en kopp och försöker att inte fundera över texten jag håller på med. Och jag läser med en långsamt krypande känsla av rodnad:

     "- - - One more poem, one more book in which you figure out how to
     make something out of not knowing enough."

Nobelpriset - igen

Ulrika Knutson (som jag vid något tillfälle tyckte borde väljas in i Akademien) skriver i GP idag om nobelpriset. En del lite insinuerande kommentarer struntar jag i, jag håller med henne om att det är bra för litteraturen att den där uppmärksamheten återkommer. Men så gör hon en lista över tänkbara pristagare, och jag är naturligtvis inte den ende som noterar att det bara är kvinnor...! Men, strunt i det, jag har lust att lägga till två namn, eftersom också Ulrika Knutson envisas med att inte tänka på lyriker: Anne Carson (Canada) och - framför allt - Louise Glück (USA). De är båda lysande - och båda "har åldern inne"...

Stolliga politiker

Det är riktigt roligt att vara skattebetalare i Göteborgstrakten! Kulturbudgeten minskar men man skall lägga minst tio miljoner på att Västra Götalandsregionen skall byta namn och då måste man ha - nya skyltar! Byta namn till vadå? Bara till samma sak: Region Västra Götaland.
     Undrar om den regionen blir lättare att hitta med nya skyltar?

Folkhemmet eroderar ytterligare

Jag svarade en (mycket borgerlig) granne härförleden att jag inte kunde förstå varför man skulle försöka få till en ny borgerlig regering, det finns ju inget mer av folkhemmet att sälja ut!
     Fast då hade jag inte tänkt på Arbetsförmedlingen... Företrädarna för den s k "arbetslinjen" behöver naturligtvis ingen förmedling av arbete.
     Och idag har jag på nytt pratat med min granne. OK, sa jag, jag hade fel, men nu är det väl onödigt med en borgerlig regering. Han skrattade tyst. Och när jag blev ensam slog det mig att det ju faktiskt vore möjligt att sälja Gotland. Vilket tillägg till statskassan! Putin har ju kulor... (Vitsen oavsiktlig.)

Tro är inte public service

Det är inte ofta jag är överens med Lena Mellin i Aftonbladet, men idag har hon sannerligen en poäng. Varför skall man i radio och TV sända en trosuppfattnings ceremonier och inte alla andras? Ut med gudstjänsterna ur public service-kanalerna.

Sverigedemokraternas bildningsförakt

Jag har sagt det förut, men kommer inte ihåg om jag också sagt det på denna blogg, strunt samma, nu skriver jag det. Jag läser, det är ett sätt att bli av med den växande idiotin omkring mig. Jag går till hyllorna och tar ned och läser. Och jag konstaterar för n-te gången hur jag återvänder till dem som så att säga hör hemma i mig. Nu har jag en lång stund stått och läst Nossack. Jag har hållt en Ekelund-volym i händerna.
     Sverigedemokraterna vill skära bort stora delar av folkbildningen. I stort sett lägga ned den hundrafemtioåriga folkhögskoletraditionen. Det är när jag läser sådant jag måste lugna ned mig, och så står jag där, med de sanna vännerna i handen. Att i varje dag skapa en stund av stillhet för eftertanke, bara i stillheten finns sanningen, om den nu överhuvudtaget finns i dessa tider; att med Ekelund behålla en stor linje i sin själ.
     Phillippe Sollers, den franske författaren säger någonstans att när upplevelsen av att befinna sig i något slags dårhus blir för stark, när världen omkring en tenderar att bli obegripligt grym, girig, hotfull, banal och ytlig, då byter man trottoar, det räcker; men det räcker också ’d´avoir une bonne bibliothèque, pour échapper en une minute à cette marée noire de laideur.’ 
     Ja det räcker ibland att ha ett gott bibliotek, för att under ett ögonblick slippa ut ur fulhetens svarta tidvatten.

EMERGENCY - NOT AT ALL ! - Hur stoppa Trumpens stolligheter?

Trump förklarar undantagstillstånd för att hålla fattiga mammor borta. Man borde ha utlyst undantagstillståndet när han blev president. Det hade varit begripligt - det som nu händer är helt obegripligt! Mina vänner som bor alldeles nära Mexico i Arizona skriver i dag till mig - i ett närmast förtvivlat brev :

There is no emergency here on the border. Illegal border crossings are at an all time low. 

"Det finns inget nödläge här vid gränsen. De illegala övergångarna har aldrig varit så få som nu."

Tua Forsström och Svenska Akademien

Vad härligt det är att kunna konstatera att Svenska Akademien gör riktigt rätt ibland. Tua Forsström i Akademien är ett starkt tillskott! Det är bara att lyckönska oss alla.

Don DeLillo, Per Petterson & Co

Ingenting har varit vanskligare än att svara på frågan vem man tycker skall få Nobelpriset i litteratur; jag vet inte hur många gånger jag blivit tillfrågad. Jag föreslog en gång Inger Christensen, då gick hon och dog, och jag föreslog vid ett annat (och offentligt) tillfälle Antonio Tabucchi, och så gick han och dog, så skam vet hur jag skall göra. (Jag kunde naturligtvis föreslå någon som jag tycker riktigt illa om - - - )
     Men när jag idag läser vad Lars-Håkan Svensson skriver i Sydsvenskan så kan jag bara hålla med. Om det blir något Nobelpris i år är Don DeLillo ett namn för Nobelkommittén att begrunda, skriver han.
     Eller Ko Un, säger jag. - Ingen nordbo, frågar min frågare. Nej, troligtvis ingen nordbo, svarar jag, även om Per Petterson nästan varje gång är, inte minst stilistiskt, läsvärd och ofta har beskrivningar och tänkvärdheter som lämnar en med många egna funderingar om tillvarons s k gåtor. Ja det vore väl bra med ett norskt pris igen - det är faktiskt längesedan sist!

Hade Trump anställt Gud under kampanjen?

Herredumilde! Att Trump på snart sagt alla sätt är en inte bara underlig och misslyckad utan direkt obegriplig president är väl de flesta på det klara med efter de här två åren. Men jag har frågat mig hur det kunde gå som det gick.
     Men mina kära blogg-läsare: NU VET VI!
     Sarah Sanders, Trumps stämma i världen, förklarade igår att "GUD VILLE SE HONOM SOM PRESIDENT!" Med tanke på att sådär trettio, fyrtio medarbetare till Trump redan fått lämna huset eller redan sitter bakom galler ser jag nu fram emot den dag då också Gud äntligen får lämna in!
     (Fast guhjälpeoss, sen är den trumpne ensam på täppan!)

Kafka, återanvänd

De ständiga referenserna...! Jag vet inte hur många gånger jag läst om 'skillnaden mellan lyckliga och olyckliga familjer', hur många gånger Orfeus vänt sig om för att se Eurydike försvinna igen, hur många gånger man doppat sin madeleinekaka i te för att återse gammelmormor eller barndomens syrenbersåer. Det är naturligtvis frågan om ett slags genbruk, som norrmännen säger, en kulturell återanvändning. Jag har i hela mitt liv på nytt och på nytt läst den enastående återanvändningen av Ovidius som Tegnér så fullständigt fabulöst gör i Magisterpromotionsdikten 1820. Mer levande blir aldrig Dafne än i den dikten.
     Men ibland blir jag bara förtjust över hur man kan använda inte den givna metaforen eller liknelsen utan själva idén! Här nedan en dikt (som jag i någon tidskrift publicerade för längesen) av den amerikanske poeten Billy Collins. Jag har haft svårt att finna något elegantare exempel på återanvändning.

  

METAMORFOS

Om Kafka kunde göra en människa till skalbagge med en enda mening

skulle han kanske kunna förvandla mig till något nytt,

en stillsam självsvåldig flod som rinner genom en skog,

eller helt enkelt det tyska ordet för flod, några bokstäver

gömda i den mörka alfabetiska ordningen i ett lexikon.

Inte för att jag har det så illa men det skulle vara skönt med en ny

omgivning och ny materia, och vädret som hela tiden påminner om honom.

Jag föreställer mig Kafka vid sitt skrivbord, pennans stift,

som, likt en fågels näbb, grumlar ytan på en damm av bläck,

och överst på ett ark skriver han en mening

som förvandlar mig till guldfisk eller en borttappad vante

eller en famn huggen ved eller till Stadsbiblioteket i New York.

Åh, tänk att vakna en morgon som Stadsbiblioteket i New York.

Jag skulle tillbringa dagen med att betrakta gamla män i regnrockar

komma uppför de obekväma trapporna mellan lejonen

med vildsinta anteckningsböcker i innerfickorna.

Jag skulle känna boksidorna vändas inuti mig likt fjärilar.

Jag skulle se ut över Femte avenyn med fullkomligt allvarligt ansikte.

Ukrainskt intermezzo

Att bli utsatt för sådant man bara läser om!  -  Idag får jag ett ängsligt brev från en gammal bekant. Han är bestulen i Ukraina och behöver pengar så han kan betala hotellet och flyga hem, pengar som jag kan skicka via osv osv... Det är naturligtvis rent skitprat, men jag frågar mig hur man kommit åt min e-postadress. Tills jag av en händelse ser vilka som läst den här bloggen och konstaterar att ovanligt många fler än vanligt läste den i går - i Ukraina!
     För något år sedan, medan jag ännu var yrkesverksam fick jag gång efter annan hjärtslitande brev från unga nigerianer som inte fick tillgång till sina millionarv om de inte kunde få utnyttja mitt bankkontonummer under en tid...
    Tur man aldrig skaffade bank-ID.

Politiska dikter (1)

Jag sitter och ser över mina gamla, aldrig använda översättningar, och kan konstatera att jag tidigt fann och 'provöversatte' dikter som jag, för snart 25 år sedan, tänkte skulle ingå i ett slags politisk diktantologi.
     Det blev aldrig av.
     Men nu ser jag hur jag tidigt - som många andra, naturligtvis - valde dikter som har med de växande hot mot tillvaron som vi idag upplever att göra - klimatkatastrofen som närmar sig och med presidenter som dem i USA, Brasilien, Israel, Ungern, Filippinerna, osv osv osv, främlingshatet, antisemitismen och hotet mot världsfreden  -  och kanske skulle det vara dags för en sådan klargörande och medvetenhetsförstärkande diktsamling. Thomas McGraths dikt (nedan) skulle ju passa...

NUKLEÄR VINTER

Efter första skräcken

                             ska ni veta

var vi mer hjälpsamma mot varandra –

som i en snöstorm

mycket kamratskap, hjälp, till och med

                                                          skratt:

stoltheten i att ta sig genom hårda tider.

Ännu månader senare

när snön föll i juni

kände vi ett slags stolthet över

                                                          vårt

”ovanliga väder”

och skämtade om gässen

som flyttade söderut,

och honkade över fjärde julis presidentkvackande.

Så var det, sa man,

det var förr i tiden…

Tills det följande årets hunger.

Då sansade vi oss igen

och började ha ihjäl varandra.

[Ur Gibbons & Des Pres (eds):

Thomas McGrath: Life and the Poem, 1992]