Efter en uppläsning frågar mig en gammal bekant om jag kan rekommendera något ur höstutgivningen. Jag förklarar att jag ännu inte läst alla böckerna som kommit ut, ja i själva verket dessutom undvikit några böcker som alla pratar om! Men min bekant ger sig inte "- säg åtminstone vad du funnit bäst hittills!" Då suckar jag och ger efter. OK, säger jag. Inget utländskt alls, för mycket chiclit och för mycket deckeri, - men en svensk bok. Nu väntar min gamla bekant med öppen anteckningsbok. Jag har läst, säger jag, åtminstone en fullkomligt genial svensk bok. Jag gillar att bädda för det jag tänker säga, ett slags samtalets cliffhanger, för att nu använda ett nysvenskt begrepp. Vi går fram till bokhyllan i bokhandeln där jag drar fram en tunn liten sak med en bedrövlig pärm. Min bekant tar den från mig, vrider och vänder på den, och säger sedan, klentroget, efter att ha läst två slumpmässiga sidor i den: "Skojar du med mig?"
Nej, säger jag, det är faktiskt ett enastående litterärt verk denna höst. "Aldrig hört talas om", säger han. Men tar med den till kassan. Muttrar högt: "Peter Törnqvist, Flygbyken." Hör av dig vad du tycker, säger jag innan vi skiljs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar