Jag läser en stor artikel i dagens DN om att det är mest kvinnor som går på skrivarkurser (jag har ju jobbat med sådana sedan 1980-talets mitt) och att de flesta böcker idag skrivs av kvinnor. Och att det är idag är mest kvinnor som debuterar... Ja jag har de senaste åren kommit på mig med att sakna litteratur som är mindre upptagen av relationer och det som kallas feel-good och mer inriktad på att resonera om existensen i stort. Det finns sådan litteratur skriven av båda könen, ja, det vet jag naturligtvis - jag har i höst översatt fyra böcker, tre av dem är av kvinnor, slår det mig, och åtminstone två av dem resonerar sannerligen om existensen, men på något sätt är det fler män som skriver sådan litteratur.
Men jag skriver dessa rader eftersom jag kom att minnas ett speciellt bibliotek hos en studiekamrat under 1960-talet. Varje gång jag besökte en kompis brukade jag stå en stund framför vederbörandes bokhylla och se om jag hittade något jag missat. Nu hälsade jag på hos en bekant som studerade något ämne jag nu inte minns, hon hade kyrklig uppväxt, men var väl inte teolog...? Hur som helst, jag stod framför bokhyllan en lång stund och grubblade över varför jag nästan inte kände till någon enda av de många författarna som var representerade i hyllorna. Och på något otydligt sätt saknade jag, utan att egentligen vara medveten om det, författarskap som snart sagt alla hade i sina hyllor. Till sist lånade jag några böcker av Simone de Beauvoir och Stina Aronson och först när jag lämnade tillbaka dem och jag såg henne sätta in dem i hyllan slog det mig: alla böckerna var skrivna av kvinnor. Alla! "Gubbarna har jag i garderoben", sa hon när jag påpekade det. En stilla protest mot att nästan alla böcker skrevs - av män.
Men tillvaron är ju ett vågspel, och vågor kommer och går, så det vänder igen, det gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar