Till Netanyahu

Det är som förgjort. En del av vår samtids politiker verkar ha bestämt sig för att gå till historien i raden av idioter. Jag ids inte ondgöra mig en gång till över Israels eländiga bosättarpolitik. I vinternumret av The Massachusetts Review (www.massreview.org) publiceras en kort dikt av den amerikanska poeten Naomi Shihab Nye. Jag gör en snabböversättning här, så får den tala för sig själv.

Till Netanyahu

Min döde palestinske far

uppkallade sin åsna efter dig.

Yahu – alla trodde det hade med

internet att göra, men han visste.

Nu tycker jag att han förolämpade åsnan.

Åsnan var god vän

med en häst i hagen.

Inte för att de hade så mycket,

men delade det de hade.

Rosa blommor på vårarna –

i hagen försökte

ingen av dem härska.

Älskar du ingenting?

Kan du inte överföra den impulsen?

Din armé bombade nyligen

ett FN-center för flyktingar.

Gazaborna har varit flyktingar

under lång tid redan,

inspärrade i fattigdom.

Hur du ingen själ?

En sak är i alla fall säker, någon

religion har du inte. Stryk det genast.

Det är sju år sedan far dog, men åsnan

står fortfarande i sin alldeles gröna hage,

stirrar med mycket stora ögon,

och hänger med sitt ödmjuka huvud.

Civilkuragets nya ansikte: Rossana Dinamarca

När SD höjer tonen hela tiden - och ställer till det på alla möjliga tramsiga sätt (som i Göteborgs kommunfullmäktige häromdagen då man ville ha sluten votering för varenda förtroendevald - när behöver man votera om suppleanter i smånämnder? -  och sammanträdet drog ut till fram på småtimmarna) - när det faktiska nyfascistiska hotet MÅSTE tas på allvar, då krävs civilkurage av våra folkvalda. Hittills har jag bara hört en röst av det slaget.
     Rossana Dinamarca gav i går det politiska civilkuraget ett ansikte.

Sverigedemokraternas verkliga ansikte

Så visar de upp sitt nyfascistiska - eller skall vi säga 'skuggnazistiska'  - ansikte, sverigedemokraterna. Igen.
     Jag läser i DI nu på morgonen: "Judar och samer är inte svenskar, anser Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder i en intervju i Dagens Nyheter."
     Men hur är det med skåningar? De har ju bara tillhört kungariket Sverige sedan 1645...!

Katolska kyrkans marknadsföring

Hur många minns de sångtexter som under 60- och 70-tal roade med komplexitet och språklig briljans? Under decennier har texterna bara blivit mer och mer intelligensbefriade.
     När jag i SvD denna morgon ser att påven beslutat sig för att husdjursägare är nästa målgrupp för kyrkan - också hundar kommer att vara välkomna i himlen - kom jag att tänka på en av min ungdoms klokaste underhållare: Tom Lehrer. Han hade redan tidigt en idé om hur katolska kyrkan skulle kunna öka intresset för sitt knepiga budskap och skrev en låt som skulle poppa upp de stillsamma sångslingorna under kyrkvalven. Kanske minns någon The Vatican Rag?

13/12 senare
En vän skickade en länk med Tom Lehrer själv!
https://www.youtube.com/watch?v=pvhYqeGp_Do

15/12
Påvens presstalesmän säger att man skall dubbelkolla - det håller jag med om. Så när nu påven dementerar att hundar har i himlen att göra - måste naturligtvis jag också göra det! (Fast det ändrar naturligtvis inte att Tom Lehrer skrev en härlig sångtext. Och den är inte dementerad!)

Ingen lärksång i år...

Jag konstaterar så här vid årets slut att 2014 blev det första året i mitt liv då jag inte en enda gång hörde sånglärka, och bara från bilen vid ett enda tillfälle såg tofsvipa. Vipornas skrik, och inte minst lärksången, hör sedan jag var ung till det som ögonblickligen tagit sig direkt in i hjärtat.
     Om Dostojevskij någonstans skrivit att han inte begriper hur någon kan se ett träd utan att bli lycklig över att se det, så skulle jag kunna säga att jag inte förstår den som inte blir lycklig av lärksång.
     Men sånglärkans försvinnande är bara ännu ett exempel på att girigheten och den s k nödvändiga tillväxten (nödvändig - för vem?) låter jordbruket förstöra också lärk- och vipsång. Varje gång jag ser de där eländiga jättelika vita sockerbitarna ute på åkrarna tänker jag på hur många lärk- och vipbon som nu jäser tillsammans med gräset, och hur många fågelungar skulle man inte kunna hitta i dem?!
     Det finns ett projekt som är ett försök att rädda sånglärkan - med böndernas hjälp! Se www.sofnet.org/radda_sanglarkan och köp en ruta eller helst tio. För att en modern bonde skulle bete sig som bonden i Gabriel Jönssons dikt är väl inte att begära!

          Och låg ett bo i all sin brist
          på naken mull
          så satte han en märkeskvist
          för äggens skull
          och frälste så åt denna vång
          en fattig fågelsång.
                                              Ur "Över en död bonde",

Från nittonde stolen

Trött på det samtida? Nej, egentligen inte, men det känns som om tiden (min egen) rinner undan alldeles för fort, och i hyllorna står böcker jag genom åren sagt att "jag måste läsa" och det visar sig ibland när jag tar ned någon att den stått där i tio eller femton eller i något fall trettio år. Underligt nog känns det som om jag hela tiden vetat att den väntar, men annat har kommit emellan, matlagning, resor, nytt arbete, flytt genom riket, pensionering, mer matlagning... I sanningens namn har det hänt att jag börjat läsa och efter en stund lagt ifrån mig boken - nej, den har åldrats som jag, tänker jag, utan behag. Den behöver jag inte läsa.
     Men gång efter annan är det precis tvärtom, jag frågar mig varför i hela friden jag inte läste den här tidigare!
     Och i veckan som gick var det dags igen, och som uppmaning till den som händelsevis har det likadant som jag: tag och läs! Jag läste en, som författaren själv skulle sagt med en svag läspning, förtjusande och på samma gång lättsam och språkligt underfundig liten bok: I Najadernas Gränd. Den kom ut redan 1954 och i min bokhylla hade den stått länge.
     När Evert Taube dog grät min femåring (idag musiker) och jag frågade varför. Han satt i strumplästen i soffan och hickade: "Får man inte - sjunga tååb - längre nu?"

Otäcka förebilder

Varför skrämmer mig de nya kvinnliga partiledarna i alliansen? Jag har frågat mig varför den där kylan, den där iskalla blicken, den närmast småflickspubertala omedgörligheten oroar mig så; är sådant verkligen värt att bry sig om?
     Men så läser jag vilka politiska förebilder de har.
     Margaret Thatcher. Ronald Reagan.

Vika knäckebröd tillbaka - som Skedvi knäcke!

Den 25 januari 2013 skrev jag på den här bloggen om det förfärliga dödsbudet: Vika knäckebröd skulle sluta tillverkas.
     Leksands knäcke hade köpt upp den gamla vedeldade produkten och stängde nu ner alltsammans. När Skedvi knäcke bestämde sig för att ta upp produktionen lär Leksands knäcke ha rivit ut de gamla vedugnarna! -  Men ett upprop att samla in 1,2 miljoner till nya ugnar resulterade i att pengarna kom in samma minut! Och nu är produktionen igång och man kan köpa Skedvi knäcke - och på invigningen av de nya ugnarna och den nya produktionen spelade mannen som räddade alltsammans, Benny Andersson.
     Köp Skedvi knäcke, mina kära vänner och ALDRIG något från Leksands knäckebrödsbageri!

Fremskrittspartiet och Entartete Kunst

Fremskrittspartiet i Norge hindrar SAS från att trycka en artikel som ville visa att också Fremskrittspartiet hör till de nya nordiska partierna med ett förflutet och ett program som liknar eller har rötter i fascistisk och främlingsfientlig tankesörja. Och SAS drar in hela upplagan! Ett politiskt parti har synpunkter på en författares arbete... Är det någon som minns utställningen Entartete Kunst sommaren 1937 i München? Också den gången var det ett politiskt parti som hade synpunkter på hur god konst skulle se ut.
     Vad skall SAS göra med sin insamlade förbjudna upplaga? Ett väldigt bål på Kastrup eller Gardemoen skulle ju kunna sprida ljus i det nordiska mörkret.
     Ibland måste man komma ihåg att se tendenser tidigt.
     (Artikeln kan läsas på Sydsvenskans hemsida.)

När bjuds de främlingsfientliga in

Jag borde ha slagit vad i dessa tider av spel och dobbel. Jag borde ha slagit vad när jag direkt efter valet varnade för att det skulle bli nyval - girigheten och maktlystnaden i vår tid känner inga gränser - och jag hade alltså vunnit det vadet.
     Borde jag slå vad igen? Slå vad om att det bara är en tidsfråga innan vi ser revanschlystna allianspartier, särskilt M och C, bjuda in nyfascisterna till samtal... Särskilt som deras egna vidskepliga bröder, KD, verkar tappa farten...
     Riksdagen förvandlad till lekstuga får mig till och med att tappa lusten att läsa ...

Riksdagens ormar

Jag följer - med långa avbrott - riksdagsdebatten, som ser ut att leda mot regeringskris och nyval. Jag har ju tidigt anat att det skulle bli så. Men jag stänger hela tiden av för att fundera över den starka ambivalens jag känner, när jag ser dessa överraskande unga, men lika överraskande historie- och kulturlösa företrädare för befolkningen. Oresonlighet, självupptagenhet, maktlystnad. (Värst är Annie Lööf.) Flera av sverigedemokraternas företrädare ger på något tafatt sätt intryck av "vanliga hyggliga pojkar", men någonting i mig försöker upprört varna mig för sådana känslor.
     Som så ofta dyker det upp en diktrad - likt ett memento. Efter en stund inser jag att dikten skall användas just så - som ett påpekande om hur man måste se på tillvaron.
     För när jag lyssnar till en av dessa unga främlingsfientliga, en prydlig man med någorlunda korrekt svenska, upprepar det i mig: "ormar är älskliga varelser om man råkar tillhöra samma giftgrupp".
     Vem skrev det där? Jag letar i min hylla. Till sist finner jag - Artur Lundkvist.

Mark Strand 1934-2014

29/11
     Sent på kvällen får jag veta att min gamle vän Mark Strand dog idag i New York. En av de två amerikanska poeter jag tyckt bäst om att översätta. Väntat men lika trist och overkligt.
     Några ord om honom senare, när jag känt efter ordentligt.

30/11
     När jag på allvar började sätta mig in i den samtida amerikanska poesin under 1970-talet hörde Mark Strand till dem jag särskilt fäste mig vid; inte bara för att dikterna var vackra, gåtfulla och tilltalande lågmälda, utan för att jag mötte ett tonläge som ögonblickligen samklingade med något inne i mig. Jag lät Mark Strand vara en av huvudpunkterna i Försångare (1981) och sedan dess har jag gång efter annat återvänt till honom och i många skilda sammanhang översatt honom. En av de sista gångerna jag pratade med Bengt Emil Johnson, som tonsatt dikter av Strand, sa han att jag borde ge ut en "komplett-samlad-strand"; och ännu något färdigt Strand-manus samlar faktiskt damm på en försiktig förläggarhylla, men att ge ut poesi i översättning i det icke-läsande Sverige blir allt vanskligare. När den första Strand-volymen kommit ut i Sverige, Berättelsen om våra liv (1985), åkte jag till Salt Lake City för att hälsa på honom. Den första timmen ägnade vi åt att laga Spaghetti carbonara, nästa timme åt att tala om det Italien det visade sig att vi hade gemensamt och kvällen till att prata om barn och de kommande dagarna åt hur det är att undervisa entusiastiska blivande poeter. Inte ett ord om hans poesi, inte ett ord om översättningar. Mest om det s k livet och så småningom om ängslan för hur det skulle gå för ens ungar i en allt hårdare samtid. Särskilt road var han av att höra om mitt besök hos mormonerna: "nu har du ditt på det torra", menade han. När han något år senare hälsade på i Sverige blev han av amerikanska ambassadören bjuden på en privatkonsert med Modern Jazz Quartet som råkade vara i Stockholm men också råkar vara mitt favorit-jazz-band. När det gick upp för honom vad jag tyckte om MJQ såg han till att några av oss som träffade honom kunde vara med på konserten. Och så vidare. Med långa mellanrum träffades vi och när jag på svenska gav ut hans diktsamling Det pågående livet (2008) åkte jag från Arizona/Colorado till New York och vi samtalade en lång eftermiddag om - ja det vanliga: livet, hur det gått för ungarna, hur framtiden såg ut och han talade om sin nya kärlek och mötte min, som jag nyligen gift mig med. Och gick som alltid ut och käkade, vi fyra och två goda amerikanska författarvänner. Sedan sände han sin senaste och jag översatte den, men också den ligger och väntar och sedan träffade han sin sista stora kärlek och så fick jag besked om att han måste återvända från Madrid där han slagit sig ned, därför att han tänkte försöka kämpa ned en cancer. Och i går visade det sig alltså att det var förgäves, den sjukdom som på engelska kallas liposarcoma och som är en cancer i fettcellerna, blev övermäktig. Jag satt en stund och funderade på hur ofta jag läst dikter där han faktiskt talar om döden, till och med sin egen förestående död, och jag såg på de bilder han skickat mig, bl a en tecknad bild av sin egen tänkta gravsten och annat. Och så blev det till sist så som han skrev i diktsamlingen Man and Camel  (2006) och den dikten tar jag med här som en sista klang från en av USA:s stora säregna lyriker.

     2002

Jag tänker inte på Döden, men Döden tänker på mig.

Han lutar sig tillbaka i fåtöljen, gnuggar händerna, stryker

sitt skägg och säger: ”Jag tänker på Strand, jag tänker att

en av de närmaste dagarna kommer jag att vara här utanför och

svinga min lie och hålla upp timglaset mot månen när Strand kommer

i slips och kostym, och tillsammans skall vi promenera

under boulevardernas nakna trän till själarnas stad. Och framme

vid Stora Torget med alla dess marmorbyggnader kommer folk

som väntat där att hälsa oss välkomna med förtjusta rop,

och deras tårar som hållits inne så länge att de blivit hårda

och kalla som glas, kommer att skramla ned på stenläggningen.

                      Å låt det inte dröja. Låt det inte dröja.”

Lästips i höstmörkret

Efter två vänliga brev om att jag inte skriver särskilt ofta på den här bloggen...:
     Nej, det personliga kommer inte att hamna här, och just nu avvaktar jag mest händelserna inför budgetbehandlingen i riksdagen; jag har ju förvarnat om att jag tror den samtida girigheten skall slå sönder denna bräckliga regering, så några sura politiska kommentarer hamnar inte heller här. Än.
     Och läsningen. Ja jag har aldrig tyckt att det är någon poäng med att tala om att man läser böcker som av ett eller annat skäl inte "håller måttet" - vår tids ut- och bortstötningsmekanismer är obehagligt många ändå. Men det som verkligen håller måttet då - ? Jag har redan förklarat att Ulf Erikssons nya novellsamling är oväntad och givande läsning. Av övrigt har jag haft glädje av några litet äldre romaner/novellsamlingar; så för allt i världen: här några tips på härlig läsning: Wolfdietrich Schnurre: Eine Rechnung, die nicht aufgeht, som kom redan 1958, men som först nu blev läst. Och - en schweizare,som jag inte tidigare kände till men nu läst en del av: Markus Werner. Am Hang, från 2004, en roman som höll mig fast i läsfåtöljen och fick mig att strunta i Babbel och annat i TV. Och just nu läser jag en författare jag tidigare bara hört talas om och ofta dessutom: Philippe Sollers. Han skrev får något år sedan en bok som han kallade Un vrai roman. Mémoires. Det är - sannerligen - annorlunda memoarer! Förbryllande, pratiga och näst intill irriterande fulla av upprepningar, men utan uppehåll intressanta att läsa. Och roliga! Och så hoppas jag på Kristina Sandberg denna august-kväll - !

Ulf Eriksson ger digressionen ett - vackert - ansikte

Jag kan avundas de författare som kan hålla en rak linje och liksom bortse från mycket för att just hålla en linje, dvs i förlängningen, ett mål i sikte. Själv tillhör jag dem som ser det viktiga i digressionen, ja ibland uppfattar jag just den ständiga digressionen, de oupphörliga utvikningarna och plötsliga associationerna som det enda sanna sättet att förhålla sig till tillvaron och försöken att förstå den.
     Jag är också varje gång lycklig när jag hamnar i böcker, där jag snabbt inser det lönlösa i att ens försöka se en linje eller, i förlängningen, ett slags mål. Tillvaron är ingen linje. Det existerar inga mål i slutändan. Kanske är det just detta som gör att jag under ett par dagar känt en så sällsynt trivsel i läsningen. Jag har just läst Ulf Erikssons Okeanos (Bonniers 2014).

Erkännandet av Palestina var efterlängtat! / Margot Wallström

30/10 Äntligen ett rejält utrikespolitiskt beslut!
     Efter att ha irriterat mig på det svenska utrikespolitiska jamsandet i årtionden tycker jag denna dag att erkännandet av Palestina har något befriande nytt över sig.
     Vad Netanyahu tycker om det är nog det minst intressanta, han beter sig bara som en bortskämd unge i sandlådan som inte får bestämma över alla spadarna.
      Men när kommer det jag efterfrågat i flera år: en "isolera-Israel-kommitté", så att en förändring som liknar den som ägde rum i Sydafrika efter den bojkotten kan komma till stånd?

Tillägg 31/10. När jag läser Margot Wallströms svar på den israeliske utrikesministerns IKEA-fånigheter blir jag rakt upp och ner lycklig. Man kan bara svara israeliska politiker med det allvar som ligger i att inte gå med på barnsligheter.
     Att Margot Wallström är tillbaka i svensk politik hör till det verkligt hoppfulla inför en i övrigt komplicerad framtid!

En bra film i 85 minuter - de sista 7 förstörde allt

Få saker stör mig så mycket som ett sentimentalt eller onödigt slut på en i övrigt bra bok eller film.
     Häromkvällen såg jag en mycket omtalad film som under nästan en och en halv timme höll mig fängslad och full av beundran, och så kom de sista minuterna och förstörde alltsammans. Regissören orkade inte hålla fast vid den (nästan Roy Anderssonska) ton och den fullkomligt osentimentala, i stort ohyggliga berättarhållning som han haft filmen igenom. Slutet förstörde allt. Jag såg Uberto Pasolinis Still Life (2013).
     Med det slutet - tja, det är kanske onödigt att dra till med skitfilm - men det var lite så det kändes när jag låtit texterna rulla färdigt efter föreställningen.

Man kan inte ta israeler på allvar

Kan någon förklara för mig hur det går till när Gud ger bort en del av planeten till någon!? Sker det via ett faxmeddelande, eller kommer det ett paket på posten?
     Inslaget i Rapport på måndagen den 6 oktober, där Samir Abu Eid intervjuar en ung israelisk kvinna som säger att palestinier väl kan bo nån annanstans för Israel har Gud givit judarna...  -  verkar närmast taget ur en monty-python-film!
     Hur i hela friden kan ett sådant uttalande göras 2014?!
     Och hur skall man kunna ta en sådan nation på allvar?
     Och hur kan folkpartiets Björklund försvara en nation som har sådana föreställningar?

Girighetens epok

Kan man bromsa girighetskarusellen?
     Läser denna morgon att S och V verkligen tänker försöka sätta stopp för det närmast omoraliska system som skapats under Persson/Reinfeldt-epoken och som gjort det möjligt för enskilda att sko sig med hjälp av skattemedel avsedda för sjukvård, skola och äldrevård. Men vi får väl se. Min oro att riksdagen mest består av ledamöter som sätter girigheten främst kvarstår tills motsatsen bevisats.
     Och journalistkårens tristaste hyenor jagar och jagar... Man har hittat ett och annat misstänkt kvitto i något ministerbagage...
     Men jag ser ingen kommentera att konkursförvaltarna i Trollhättan snott åt sig över 200.000.000 i arvode - hittills -  och att de anser över 4.000:-/timmen för detta arbete vara skäligt...
     Kanske finns det ett nytt framtidsyrke för den som vill tjäna orimligt mycket (och inte råkar vara fotbollsspelare): konkursförvaltare.

Att erkänna Palestina som självständig stat

Jakten på den nya svenska regeringen har inletts.
     Att man skulle uppröras över Löfvens löfte att erkänna Palestina var att vänta; jag kan dock inte påminna mig att någon ondgjort sig över att Sverige faktiskt var delaktigt i omröstningen i generalförsamlingen om att dela det gamla Palestina i två efter andra världskriget, en FN-omröstning, som ledde till möjligheten att grunda Israel.
     Och ingen kommenterar längre det besynnerligt snabba erkännandet av Kosovo - en självständighetsförklaring som ur en mängd aspekter är synnerligen tveksam.
     Kommer man att erkänna Katalonien?
     Det är extra besvärande att höra Obama och USA ondgöra sig över Löfvens löfte. Jag minns att Sverige var det första land i världen som erkände Vietnam. Ingen störs av det idag. Och när jänkarna vid det tillfället på 70-talet upprördes, vill jag minnas att det var Palme som lugnt frågade USA:s president om denne kom ihåg vilket land som var det första som erkände USA när de tretton staterna gjorde sig fria från England...
     Det är sannerligen på tiden att Sverige erkänner Palestina som fri och självständig stat. Och ingenting att uppröras över. Det skulle ha gjorts för längesedan.

Alice Bah Kuhnke - välkommen!

Att få säga något positivt när det rör sig om samtida svensk politik! Vilken befrielse. Och när jag hörde Löfven (likt en "gammaldags" nästan erlandersk socialdemokrat) läsa regeringsförklaringen insåg jag att om detta kunde genomföras skulle den gamla Sveaskutan styra ut på bättre vatten, men sen mindes jag naturligtvis hur riksdagen ser ut... Min märg säger mig att girigheten kommer att skjuta henne i sank och att vi snart tvingas rösta igen...
      Sedan: ministerlistan. Och - till sist - det som gjorde att dimman lättade och jag tyckte mig se att det ljusnar vid horisonten: Alice Bah Kuhnke! Vilken fullträff! Den kulturministern ser jag fram emot!

Adelsohn-Liljerothskans epok äntligen över

Bokmässan är över för det här året. Huvudet efter fyra dagar fortfarande fyllt av brus brus och brus.
     Så brev idag från en god vän som fått sista bandet av den nu och mitt i utgivningen avbrutna Nationalnyckeln - ett band om mossor - "det vackraste", som han skriver, "bokprojektet i min livstid" - han hade gärna fått säga "vår" livstid. (Att den skall fortsätta 'på nätet' är inte ens en begriplig ursäkt!)
     Det var ett lika unikt företag som SAOB en gång. Och fullt värdigt en stor kulturnation.
     Men, som så mycket annat, lagt i graven under denna period när vårt land inte ens hade en kultur-minister! Och detta händer samtidigt som jag i fyra dagar gått förbi det ena bokmässeståndet med grälla pärmar och skrikande titlar efter det andra - det mesta dagsländeaktigt och nästan genomgående - i jämförelse med Nationalnyckeln - obetydligt.
     Hur kommer man att minnas adelsohn-liljerothskans åtta år? Som åtta års försök att slutgiltigt ta livet av vårt kulturliv? Från fria teatergrupper till böcker om mossor och skalbaggar... Allt borta.

Bör man tala med DO?

I SvD:s näringsbilaga läser jag att nya hållbarhetschefen på ÅF, det tidigare folkpartistiska statsrådet Nyamko Sabuni, med hejarop från folkpartiets Maria Arnholm, beslutat att under en månad bara anställa kvinnor. Ett fall för diskrimineringsombudsmannen?

Vaccinerad mot politisk plakatlitteratur

Med anledning av min nya roman, Komma nära, blev jag intervjuad, så som man ju blir. Den ganska unga intervjuaren hade läst på noga och ordentligt, sa sig uppfatta den nya boken som en politisk roman och undrade hur det kom sig att jag, som bevisligen varit aktiv politiker ett antal år, i mina böcker inte pläderat för någon politisk hållning. Min debutdiktsamling visade inte upp något av den tidens s. k. politiska engagemang, och mellan Semantica, op 18 (1969) och min första prosabok, Ouvertyr till en luffarbegravning (1981) låg hela det starkt politiserade 70-talet.
     Jag berättade då, för första gången i offentliga sammanhang tror jag, att den högljudda plakatlitteraturen under 70-talet varit mig näst intill förhatlig.
     Men hans fråga fick mig att fundera över det förhållandet: därför några få ord om den saken. Jag växte upp under små förhållanden i en arbetarfamilj och är ett bra exempel på den klassresa det starka svenska folkhemmet tillät. Mycket kunde tala för att jag skulle ha kunnat känna mig hemma i den förenklade 70-tals-estetiken. Men jag blev, förmodligen av en ren händelse, tydligt vaccinerad mot den.
     Och hur såg vaccineringen ut? Idag, femtio år senare, kan jag säga att några lyriker, som jag vid den tiden inte säkert förstod, men instinktivt uppfattade som the real thing, kom att för all framtid göra mig immun mot det lättköpta plakateriet: först Sven Alfons, som jag ibland beskrivit som den störste 1900-tals-diktaren i Sverige, sedan Salvatore Quasimodo, som jag tidigare skrivit om och som följt mig med sitt tonfall genom livet, och till sist Saint-John Perse, som jag ännu idag inte kan läsa utan att känna ett slags rysning genom kroppen.
     Och över alltihopa lyser, inte moder sol som hos Povel, utan Ezra Pound. En sådan vaccinering är - kraftfullt verkande, och den sitter i genom livet.

I pseudoproblemens paradis

I en samtid där verkliga, till synes olösliga och allt hotfullare problem växer, upptas en stor del av debatten av indignationen över ordet "hon". Freud skulle kallat det förträngning. Pseudoproblemen tränger ut de svåra ställningstagandena. Och vårt alltmer sargade Sverige måste vara pseudoproblemens paradis.
     Men skriver jag "hen" reagerar min rättstavningshjälp på datorn med ett rött streck!
     Av ren oppositionslusta kommer jag i fortsättningen inte att skriva "Jag ger boken till henne" utan "Jag ger boken till honne".

Sportjournalistikens torftighet - och räddning

Hur mycket text har vi inte läst om fotboll efter detta VM och efter de svenska lagens dåliga framfart i de europeiska cuperna! Men jag märker hur jag allt oftare struntar i att läsa genom reportagen, referaten och beskrivningarna av matcher jag inte själv hann eller kunde se. Och det beror inte på att jag är trött på fotboll, nej det beror bara på att jag är dödstrött på den enögda sportjournalistiken och dess ofta erbarmligt torftiga språk och stendöda metaforer.
     När jag den 6 augusti läser i GP (Världens gång-sidan, sid 42) om fotboll så är det om den verkligt goda fotbollen det handlar: den som spelas i myggsvärmar och med hundslagsmål vid hörnflaggan mellan korplag eller i unga tjejligor, med medelålders spelare som blir tillsagda att lägga från sig cigarettpaketet och mobilen och med entusiastiska 16-åriga högeryttrar som får en lång förklaring av linjedomaren om vad offsideregeln innebär...
     Författaren till krönikan "Hedens tunnlar", Dan Sjögren, är en man i sina bästa år - och han kan allt om fotboll. Hans blick för det som är fotbollens innersta skönhet är ogrumlad och hans känsla för storheten i åskådarnas kommentarer ett resultat av decenniers arbete med språkets innersta byggdelar.
     Jag önskar att de stora drakarnas oändliga sportreferat kunde lära av Sjögrens precision och metaforarbete. Då skulle jag orka läsa dem igen.

Beklämmande av Israels ambassadör

Lätt beklämd läser jag i dag i SvD Israels ambassadörs brännpunktsinlägg (sid 5). Israel är - som vanligt - helt utan skuld... Så har det alltid varit; jag minns att när några pojkar på västbanken kastade sten på bepansrade soldater sköt man skarpt och dödade tio femton palestinska ungdomar...Man får ju inte kasta sten! Idag rör det sig om andra siffror.
     Och andra vapen.
     Isaac Bachman hävdar att allt är Hamas fel; men han säger inte ett ord om Israels långa blockad av förnödenheter, material, medicin och annat till Gazaremsan, han säger inte ett ord om de upprörande och olagliga nya bosättningarna på palestinsk mark, han säger inte ett ord om ett murbygge som får Berlinmuren att framstå som ett leksaksbygge; han säger inte ett ord om ockupation.
     Att tala om ansvar! Ansvaret vilar på två lika idiotiska och fundamentalistiska religioner.
     Jag har sagt det förut: vi fick stopp på apartheidsystemet i Sydafrika med hjälp av en isoleringskampanj; det är sannerligen dags för en Isolera-Israel-Kampanj.

Ett hemligt sällskap

Var det inte Tournier som i någon av sina romaner skrev att ingenting är så drabbande som när man av en händelse inser vilken hemlig perversion man bär på?
     Igår hände det igen, fast jag har sedan många år känt till att jag bär denna hemliga perversion... Jag kände den där inre rysningen av välbehag, när jag först läste: ... "Als ob wir alle mit einem Bein im Tollhaus stünden, ..." och några minuter senare: "...ich müßte mich nur rational entscheiden, den Kasus fahrenzulassen, und wäre wieder frei. ..." (Ur Markus Werner: Am Hang (2004))
     Min gamle tysklärare från 50-talet ler i sin himmel: den lille pojke, som han en gång lärde tyska, hör till samma hemliga sällskap: Vi som älskar konjunktiv. 

Snoilsky, Gullberg, Ofvandahl - svensk poetisk blandning

Hur ofta har man inte sett recensenter peka på troliga förebilder till ett verk eller för den författare som är föremål för artikeln. Som om det inte räckte med att beskriva verket ifråga.
     Fast egentligen har jag stor förståelse för lusten att påvisa paralleller eller likheter. Jag är likadan själv, och jag tycker ibland att jag ser mer eller bättre i det jag för tillfället läser när jag upptäcker sådana möjliga kopplingar. Att recensenten inte sällan är helt fel ute har jag egna erfarenheter av: jag glömmer aldrig hur man påvisade likheter med den kände författaren X och den lika berömda novellisten Y när jag gav ut min första novellsamling. X hade jag inte hört talas om och Y hade jag aldrig läst! Men när jag sedan läste både X och Y kunde jag själv se att det jag trodde jag uppfunnit själv med hjälp av ren råintelligens - det fanns gjort tidigare - och betydligt bättre!
     Men så händer ibland något annat. Man ser samband man inte känt till. Jag har exempelvis alltid älskat Gullbergs fantastiska "Hälsning till Danmark" i Fem kornbröd och två fiskar (1942) med de vackra raderna om Grundtvig (som växte ut till en av de betydelsefullaste gestalterna i mitt personliga liv):
          Hur skulle det folk kunna tigas ihjäl,
          som Grundtvig har sjungit med psalmsång samman?
Ur en ståtlig dikt om tyskarnas ockupation av Danmark. Jag har i alla år tyckt att det varit en makalös idé. En lycklig bild.
     Så satt jag härförleden och läste Per Hallströms bok Carl Snoilsky, som Lotta Lotass givit ut i Akademiens Minnesbibliotek. Och finner där några rader ur Snoilskys dikt till Runeberg, som ju också levde sitt liv i en ockuperad tid. Det är en hyllning till Vårt Land-diktaren och där finns dessa rader:
          Om molnet kommer, orkanens tolk,
          Och visar sin knutna hand,
          Den man, som sjungit ihop ett folk,
          Än skyddar i sången sitt land.
Det är svårt att värja sig mot tanken att Gullberg naturligtvis kunde sin Snoilsky - på ett annat sätt än vi idag, när väl Snoilsky lätt skulle kunna rangeras in bland de bortglömda -

Så frågade jag mig: när läste jag en hel bok av Snoilsky sist? Och tog tag i Dikter (1869). Och under läsningen slog det mig att Snoilsky verkligen blandade och gav - ståtliga rader, fantastiska metaforer, fina klanger, och rena pekoral i en härlig blandning.
     Och där, helt plötsligt, ett par rader som fick mitt hjärta att klappa lika varmt som en gång Birger Sjöbergs när han skrev en av sina allra vackraste dikter, "I himlens klara sal", hyllningen till en gammal Uppsala-konditor. I en dikt om badlivet på den franska kusten låter Snoilsky de unga fransyskorna leva badliv tillsammans med surmulna britter:
          Britannias molnhöljda stjerna
          Begrof sin harm i en vrå;
          Hon brännt å båle så gerna
          Johanna d´Arc numro två! -
Ett kort ögonblick trodde jag mig läsa Ofvandahl, men så slog det mig att det måste vara tvärtom. Ofvandahl hade naturligtvis läst sin Snoilsky, liksom så småningom Nils Hasselskog måste ha gjort det...
     Och plötsligt var det möjligt att se Snoilsky också som föregångare till svensk pekoralism.

Att nu avsluta med att säga att det faktiskt är värt mödan att åter läsa den gamle greven är inte tänkt som ironi.

         
         

Mer holländska

Att verkligen lära sig ett nytt språk, det är så roligt! Sedan några månader har jag tagit tag i min gamla holländska på riktigt och varenda dag konstaterar jag att språkliga samband hör till det roligaste som finns. Så frågade jag mig nu, vad i herrans namn huvudpersonen, i den roman jag sitter och läser, hade emot sin matgäst, sin 'mee-eter' eftersom det verkade så våldsamt och obegripligt, som om hon försökte trycka ut honom. Från bordet? Från krogen?
     Således till lexikonet: 'mee-eter' betyder mycket riktigt 'matgäst'.
     Men det betyder också - 'pormask'.
     Sådant gör mig alldeles lycklig.

Malung

Med anledning av att dansbandsveckan pågår i Malung frågar en före detta granne, som vet att jag bodde 20 år just i Malung, varför jag aldrig skrivit om Malung. Jag vet att han läst Den tjugotredje dikten som kom ut 2012. Jag frågar var han trodde den romanen utspelades, med tanke på att huvudpersonen i romanen åker sju mil österut vid ett tillfälle och hamnar i Mora och fem mil västerut vid ett annat tillfälle och då hamnar i Stöllet i Klarälvdalen. "Ja, i Norrland nånstans", svarar grannen.
     Men det tröstar mig att det iallafall finns ca femtusen människor som förstår den romanens motto, skrivet på Malungsmål. Och kanske till och med kan sjunga melodin bakom mottot.

Språkets allt snabbare förfall

Svenskan går allt snabbare under. Jag har under lång tid retat mig på uttrycket "öppna upp" - men ger långsamt upp, till och med våra politiker använder det, och i Babbel en av våra kända författare... I går hörde jag ordet "pejsa" - det visade sig handla om att promenera långsamt. Ingen bryr sig om att slå vakt om svenskan längre, verkar det som.
     Men idag hörde jag i TV uttrycken "snacka upp" och "uppsnack" - inför bronsmatchen - minst tio gånger, sedan släckte jag apparaten, jag står inte ut med sådant.
     "Uppsnack" - vad är det för - 'snack' !

En vän är död (Reidar Ekner 1929-2014)

Sent besked igårkväll från Telemark: den 5 juli dog en gammal trogen vän: Reidar Ekner.
     I nästan 40 år träffades vi i skilda sammanhang, vi lyssnade på varandras uppläsningar (han visste att jag under gymnasiet läste hans debut och gillade titeln så mycket att min egen debut fick eka hans) vi träffade gemensamma vänner, inte sällan från USA, vi läste en del av det vi skrev i förväg för varandra, jag var en småslarvig men entusiastisk korrläsare när hans stora Ekelöf-arbete drog igång osv. Och när han hörde att jag i mitten av 90-talet blev rektor på en nordisk institution och med kännedom om min stora kärlek till Norge, skickade han (och hans Eldrid), sedan Eldrid och han hade gift sig i Praha och jag tvingats tacka nej till att vara med på bröllopet, ett kort med en lapidarisk text: "Vi funderar på att hissa den gamla unionsflaggan över vårt nyinköpta hus i Bø." 
     Första gången han besökte mig hade han sin gamla norska mamma med sig, det var 1980 i Malung, han läste, när kvällen var sen, dikter som skulle komma året därpå för oss, sådant gjorde han annars sällan. Han läste bland annat en rad som jag i många sammanhang och i olika förklädnader har citerat sedan dess: "Det är här vi lever / det finns inga andra människor än vi." - (Jag har till sist stannat för min variant: "Det enda vi har är varandra.")
     En vinter några år senare var han på nytt på besök i Malung och varje dag gav han sig ut i den stora kylan och sprang utefter vägarna i Västerdalarna. När han en dag kom tillbaka och steg in genom dörren skrek min dotter till och slog händerna för ansiktet. Reidar stod där, blodig i ansiktet och med nedblodade kläder och vi trodde han hade ramlat. Men han gick fram till hallspegeln och sa med sitt vanliga torra leende: "Aha, det var därför bilisterna såg ut att tappa kontrollen." Han hade sprungit, hans korta skägg hade isats ner och han hade med vanten slitit isen ur skägget och fått skäggstrån att slitas loss och huden att blöda. Men fortsatt att springa hade han, kilometer efter kilometer...
     Och nu har han alltså sprungit färdigt, den gamla långdistansaren. Det känns mycket vemodigt. Ikväll skall jag ta ned de två volymerna som ingen just pratar om, men som är lyriskt starka och alldeles unika bidrag till vår samtidslitteratur: Mellan polerna (1982) och Under trädkronorna (1987) och med en vegetarisk macka i händerna skall jag minnas när jag läser, att. trädet "tar sin plats i besittning". Så skrev han, Och "innanför barken omsätter det tiden till träd."
     Och om han nu själv är ett träd?

Betydelsen av ' v e r z i n s e l '

Min holländska är inte vad den borde vara (ännu) och jag tvingas hela tiden slå i lexikon för att ta mig fram i nya romaner. Av en händelse hade jag glömt vad verzinsel betydde och i mitt lexikon, och det är stort och omfattande, hittade jag häpen två betydelser: (1) påhitt, (2) dikt.
     Jag har många gånger reagerat på uttrycket "lögn och förbannad dikt" och använder det aldrig själv. För mig är det ojämförbara begrepp. För mig är "dikt" ett sätt att språkligt komma åt komplicerade sanningar, och sannerligen inte "lögn". Bara dikten kan komprimera oerhört mångbottnade sanningar, sådana som man inte kan utreda i prosa därför att 'först-det-ena-sedan-det-andra' missar själva komplexiteten i insikten om samtidiga samband.
     Ett ord kan därför omöjligt betyda både "påhitt" och - "dikt". Någon borde ringa Amsterdam och påpeka det.

Ännu en stark österrikare

Händelser i historien fungerar som triggers; jag läser om öden eller personer och något sätter igång inuti.
     Jag har genom åren gång efter annan varit med om samma sak, jag skrev om den heliga Birgittas man, om Tegnérs sjukdom, om Tomas ab Aquinos plötsliga skrivslut...
     Och för en tid sedan kom jag att läsa Ovidius, hans böcker från exilen, och i samband med det  också några böcker man kanske kunde kalla biografier över den gamle romaren.
     Men den där osannolika exilen... påtvingad av en av historiens största skitstövlar, Augustus...det rörde på sig i skrivlusten.
     Så fick jag se att en amerikansk historiker, Benita Kane Jaro, hade skrivit en roman om Ovidius i exil: Betray the Night (2009),  -  det var alltså redan gjort. Jo, men skulle jag ta tag i det skulle det se annorlunda ut. Då påpekade någon att den ende som fått Goncourtpriset och inte varit fransman var en rumän som skrivit en roman om - Ovidius i exil: Dieu est né en exil (1960). Detta ställde till det för mig. Men också den romanen är annorlunda än den jag hade i tankarna. Och så, som om inte allt detta var nog, fick jag tag i en roman, som av olika skäl fullständigt krossade mig, en språkligt tät, berättartekniskt överraskande, till dels makalös roman om Ovidius i exil i Tomis, och trots att Ovidius verkligen är huvudperson i romanen uppträder han inte själv överhuvudtaget!! Det är en roman av den österrikiske författaren Christoph Ransmayr, Die letzte Welt (1988) och efter den läsningen har skrivlusten i magen lagt sig och vänt mig åt annat håll...
     Men har man inte läst Ransmayr? Då har man ett läsäventyr framför sig!

Adjö till spansk fotboll

I juni 2012, efter några sömnpillermatcher med Spanien, skrev jag här på bloggen att jag aldrig mer ville se spansk fotboll. Jag längtade efter tysk, holländsk fotboll... Nu - efter Chiles pigga uppvisning - är jag åtminstone för en tid bönhörd!

Att förneka att Kurre Hamrin gjorde mål mot Västtyskland

Ikväll har jag sett ett märkligt inslag på TV: en organisation som ifrågasätter fotbolls-VM i Sverige 1958. Det är lika stolligt och overkligt som att höra folk förneka judeutrotningen under andra världskriget.
     Fast historien är verkligen manipulerbar. Jag minns gamla fotografier från ryska revolutionens tidigaste år som några decennier senare åter publicerades - och jämförde man bilderna fann man att några personer stigit ut ur fotografierna...
     Men jag, som var parkeringsvakt i Göteborg vid VM 1958, och därför fick gratis tillträde till matcherna, jag satt på den långsida där Kurre Hamrin långsamt spatserade mot västtyska målet. Och familjen skaffade TV för att kunna se finalen i Stockholm: och jag minns, starkare än jag minns mina barns första stapplande steg, en klasskamrats hysteriska jubel när Liedholm gav Sverige ledningen. Att förneka att detta ägt rum! Det är nog det dummaste jag hört på mycket länge.
     (Men historien är manipulerbar. Redan påstår den sittande regeringen att klyftorna mellan rik och fattig har utjämnats sedan man tog över Rosenbad. Och det är bara 8 år sedan.)
       Det är 56 år sedan Garrincha snubblade sig förbi sina motspelare och Fontaine gjorde 13 mål. Att förneka det är bara inte möjligt. Och att påstå att Kurres mål aldrig inträffade, i alla fall inte i Sverige... Är det sånt vi har yttrandefriheten för...

Orden stiger och faller

Jag har blivit en glad och tacksam användare av Litteraturbanken, (http://Litteraturbanken.se) och denna Svenska Flaggans Dag sitter jag och läser den gamle Ola Hanssons Dikter på vers och prosa, från 1901. Inget speciellt med det, men så kommer jag till följande strof och blir tvungen att stanna upp och fundera. Sannerligen:
    

     " - - -

     Dunkla och trolska

     två ögon mot mig stå, –

     lockande och dolska,

     skelande och blå."

Jag blir lika förundrad var gång jag stöter på svenska ord, alldeles normala och begripliga, men för bara några få decennier sedan använda med så tydligt annorlunda klang eller innebörd, att de idag verkar obegripliga. Vissa ord blir helt enkelt omöjliga. Orden förfaller, byter betydelse, förflyttar sig, socialt eller begreppsmässigt. (Och då tänker jag inte bara på ord som "moderat", som, när jag var yngre, var ett fullt begripligt och därmed användbart ord men som blivit något helt annat idag.)

     Denna morgon, när man städar upp på gatan efter den studerande ungdomens så kallade fester, frågar jag mig nu, i all enkelhet, hur Ola Hanssons vackra kvinna kan ha sett ut...

Russell Edson 1935-2014

Den 29 april gick en av USA:s märkligaste samtida poeter ur tiden, Russell Edson. Jag har sagt det tidigare: det blir allt tommare. För den som inte känner till Edsons dikter kan jag rekommendera det urval jag gjorde för Karneval Förlag för några år sedan: En afton på grisarnas teater. Jag brukar hävda att Edson är en av ytterst få poeter som man inte kan citera, men denna morgon, när dödsbudet når mig, kommer jag att tänka på ett av hans underbart mystifierande uttalanden:


     - - -
        Var snäll och var inte en valnöt, säger han till valnöten.
        Men just då visar universums stora klocka att det är tid för jordens undergång,
     samtidigt som den visar att det nu är tid för annat att ta sin början.
        Mannen säger, precis innan klockan slår, var snäll och var inte en valnöt...

Några är kvar

Bort gå de... Hörde att Marquez lämnat oss.
   En av de stora är därmed borta.
   Men några är kvar...














Här en fin bild snodd från Googles många bilder (och jag kan inte se om det är en skyddad bild, skulle det vara det, tar jag bort den).

Göteborgs Litteraturhus

Med tanke på att jag för en tid sedan närmast tog all heder av Higab, med anledning av hur man beter sig när det gäller Litteraturhuset (det s k Lagerhuset) i Göteborg, är det i anständighetens namn rimligt att jag här redovisar resultatet av ett nyligen hållet möte med Higab och de tidskrifter och förlag som huserar i huset. Enligt mötet skall man ha kommit överens om följande:

"1. Frysa alla nuvarande hyresförhandlingar i väntan på en plan för hela Lagerhuset. - 2. Lagerhuset är och ska vara en viktig plats och kulturell motor i Göteborgs och Västsveriges kulturliv. Det är något man värnar om. - 3. En studie ska tillsättas om Lagerhuset som plats och med dess verksamheter (en idé som kom upp på den kulturpolitiska debatt som Tidskriftsverkstan och Alba höll i nyligen). Higab finansierar denna. - 4. En grupp tillsätts med ungefär ovanstående representation som träffas varje kvartal för att diskutera tomma lokaler och användningen av dessa, nya hyresgäster, husets utveckling osv."

Med tanke på hur kortsiktigt det mesta i vår tid är, är det väl klokast att vänta och se tiden an, men onekligen låter detta bra. Så kan man andas ut - för en tid!

Klåfingrigt EU - igen! Och igen!

Jag äter helst närproducerat och jag äter i stort sett bara ekologiskt odlad mat, helst svensk. Med EU:s nya hot mot svenska ekoodlare och -bönder har vi fått ännu ett exempel på att man där nere på kontinenten inte fattat att antalet värme- och soldagar skiljer sig åt mellan Frankrike och Gästrikland, och ännu ett exempel på att EU i första hand är ett ekonomiskt projekt, inte på allvar intresserar sig för miljö eller hållbart jordbruk om det skulle störa konkurrensen med giftodlarna i sydeuropa. Vi här uppe skall helt enkelt inte störa sydeuropeiska odlare genom att odla (bättre) grönsaker och EU:s lagstiftning sätter som vanligt käppar i hjulen för ett här i norr rimligare liv.
     Jag borde kanske avhålla mig från att kommentera de orimliga upphandlingsdirektiven, som gör att Göteborg inte ens får skriva upphandlingsunderlag för inköp av spårvagnar som klarar det västsvenska klimatet med dess rostproblematik! Fransmännen bygger leksaksspårvagnar i aluminium och det vill man inte ha i Göteborg men EU:s direktiv tvingar staden att stryka det kravet i underlaget.
     För att slippa klaga på EU skall jag fortsättningsvis avhända mig den rätten - genom att aldrig mer rösta i EU-valen.

Järnvägs- eller lastbilstrafik?

Det blir allt orimligare. Den nuvarande regeringen, eller s k regeringen, hävdar att man måste satsa på järnvägarna och att lastbilstrafiken står för stor del av de onödiga utsläppen. Varenda dag läser vi dessutom om hur lastbilar, inte minst feldäckade och olagligt körande EU-kompisar, trafikerar vägarna och statistiskt orimligt ofta är inblandade i olyckor.
   I det läget har Trafikverket valt att lägga ned en fungerande järnväg, den mellan Borlänge och Malung/Sälen. I Sälen ligger ett stort sågverk där man önskar återuppta leveranser per järnväg. Kommunerna längs Västerdalsbanan är positiva, men Trafikverket? Regeringen?
   Ur Falu-Kuriren idag: "I förra veckan presenterade Fiskarhedens Sågverk och tågoperatören Rush Rail AB planer på att börja transportera 220 000 kubikmeter sågat virke per år på Västerdalsbanan, från terminalen i Malungsfors. Det skulle handla om tre-fem godståg i veckan i ett långsiktigt avtal, fyra-sex år. 3 000-4 000 långtradare per år skulle komma bort från vägarna."
   Och hur ställer sig Trafikverket till det?
   Tummen ner. Naturligtvis. Tre-fyra tusen långtradare bort från en krokig väg genom små samhällen. Tummen ner. Allt för mycket privat profit står väl på spel?

Någon idiot på Higab förstör för Göteborg

Lagerhuset har betraktats som unikt i Sverige - Göteborg, sas det under flera år, var en stad som satsade på de små förlagen, tidskrifterna och scener för litterära evenemang och musik och ungdomsverksamhet osv osv - Och så kommer den sedvanliga girigheten och lägger allt i graven. Higab, det kommunala bolag som en gång skapade detta unika hus (idag ett Litteraturens Hus som liknar dem som finns i Berlin, i München, i Oslo...) tänker genom att chockhöja hyrorna driva ut kulturen och släppa in vadå? Några riskkapitalisters satsning på brottmålsadvokater, eller varför inte en lukrativ flyktingförläggning...?
     Jag minns uttalandet från den framsynte ledare av Higab som, när Lagerhuset skapades, bemötte argumenten att man kunde tjäna grova pengar på ett hus med det läget: "Det här huset har vi inte för pengarnas skull, utan för Göteborgs skull."
     Men så kommer det alltså någon, som tänker tjäna sina sporrar på att visa att man kan göra pengar... Och det som så sent som under lördagskvällen 22/3 visade vad en mötesplats för mängder av litterärt intresserade kan vara när Lars Anderssons nya böcker presenterades, det lästes, förelästes, samtalades, det sjöngs, det minglades, man möttes och som en värmlänning sa till mig i pausen: "Ett sånt ställe. Mitt i stan!"
     I alla kulturnationer vet man att de värdefullaste konstnärliga aktiviteterna inte är pengastarka. Och inte drar in pengar. På Higab är kultur detsamma som Femtio nyanser av - pengar - !

Hur drar man igång en text?

Har man varit handledare vid skrivarkurser under många decennier händer det, ofrånkomligt, att okända (och, för den delen, kända) personer frågar om man har lust att se på något de skrivit innan de sänder till förlag - eller efter att de fått tillbaka manus från förlag, inte sällan förvånade över att förlaget inte ögonblickligen begripit att det rör sig om ett odödligt mästerverk. Jag avböjer 9 gånger av 10.
     Men det hjälper inte, frågorna återkommer, om hur man organiserar en roman, huruvida man kan skriva om personer som finns eller funnits, hur man skriver slutet av en historia. Hur man börjar.
     Genom ett långt läsar- och skrivarliv tycker jag mig ha sett det mesta. Så otroligt förtjust jag därför blir när jag tar tag i en dansk roman som jag tidigare missat och finner en öppning som jag borde ha haft som exempel under många år, en så osannolik och så lockande öppning att jag kommer på mig med att sitta och storskratta i läsfåtöljen. Detta således ett enkelt tips till nu verksamma skrivarkurslärare: se på första kapitlet av Finder sted från 1998, av Svend Åge Madsen.

Mot dumhet kämpar till och med gudar förgäves

Högern ger sig aldrig! Nu är det dags att användas våra kärnvapen mot Putin, säger Sara Palin... Och den människan var faktiskt presidentkandidat i en nation som har, och har använt, atomvapen...!
     Gegen Dummheit kämpfen Götter selbst vergebens, skrev en gång Friedrich Schiller.

Snälla doktorn, skriv ut en argentinsk tango

En vän frågar hur det är med mig, efter över ett år på mediciner. Vad svarar man?
     Jag lever, jag läser, jag läser hela tiden, och för denna bloggs skull ett tips: mexikanen Jorge Volpi. Jag kan inte läsa spanska så jag läste hans En busca de Klingsor på engelska, In Search of Klingsor, men tro mig: det är en osannolik berättelse, om nazitiden, om kvantmekaniken, om kärleken och om omöjligheten att verkligen tränga in till den s k sanningen. Sedan en tid läser jag sydamerikaner; man upptäcker hela tiden att man har luckor, och jag frågade mig när jag senast läste en ecuadorian eller en författare från Costa Rica... Efter Volpi har jag tagit fram en ny chilenska, Diamela Eltit. För en vecka sedan kände jag inte ens till hennes namn.
     Och igår valdes Klas Östergren in i Akademien. Och jag konstaterar att jag har ännu en lucka att fylla igen. Av någon anledning har jag bara läst en enda bok av honom...
     Och min vän frågar om det finns någon bot för det jag lider av och jag tänker på det svar den brasilianske poeten Manuel Bandeira gav när någon frågade om man kunde behandla de angripna lungorna med pneumotorax: "Nej. Det enda som hjälper är att spela en argentinsk tango."

Bloggtips om - de bortglömda

Intressant nog är jag inte ensam om att då och då tänka på de "bortglömda". På Thomas Nydahls blogg http://nydahlsoccident.blogspot.se/ skriver nu Per Helge en serie om just sådana eventuellt glömda författare, idag om Carl-Emil Englund, igår om Stig Carlsson. Ur glömskeboken - Per Helge berättar själv att uttrycket är danskt, glemmebogen. Men Per Helges små-essäer är vida utförligare än mina snuttar och mycket läsvärda.

Hopp om den nya generationen

Kort glädjeläsning vid frukostägget. Enl SvD lämnar 7 av 10 sin anställning i den nya försvarsmakten i förtid. Ett hoppfullt tecken, av allt färre, inför framtiden.

Den livsfarliga reklamen

Jag roade mig för en tid sedan här på bloggen med att tycka att Percy Nilsson gjorde rätt som attackerade den bedrövliga Hemglassbilen efter att ha störts (som jag) av den irriterande melodin. Ser idag att han dömts till ohemula böter och ersättningar. Samtidigt läser jag i DI om ett liknande ofredande reklaminslag:


     "Efter att villaägare längs en gata i Eslöv klagat på hög volym på melodin från en glassbil lovar nu glassleverantören Engelholms Glass att ljudet ska sänkas markant eller helt stängas av.

      I stället kan bilens ankomst markeras med ett pling i mobiltelefonen i just det kvarteret, skriver Skånskan."


Den sista meningen gör mig direkt upprörd. Inte ens i mobilen går man således fri från det som Sven Lindqvist en gång kallade den "livsfarliga reklamen". Och jag blir åter glad över att inte äga någon mobil. Fast det har sina sidor.
     Vid ett tillfälle kunde jag inte beställa hotellrum eftersom hotellet inte fick något mobilnummer!  Och när jag inte kunde ge försäljaren på SIBA ett mobilnummer som han kunde ringa mig på när jag beställde ny skrivare, utbrast den unge mannen: "Men hur lever du då?" Observera att han inte sa: "Hur klarar du dig då?"
     Hur lever man - utan mobil? Ja man slipper i alla fall glassbilspling.

Dagboksbloggandet

För den vackra och eftertänksamma tonens skull läser jag - och har gjort så sedan 60-talets mitt - Hans Erich Nossack. När jag i slutet av 90-talet bodde en kortare tid i Schleswig skaffade jag mig Nossacks dagböcker, utgivna i två nästan 700-sidiga band med ett tredje, tjockt, kommentarband. Dagböcker, brevsamlingar... jag har alltid varit förtjust i den typen av tilläggslitteratur. Under en sömnlös natt, med regn, regn, regn som om någon bland molnen höll på att citera Shakespeare, slog jag upp och läste gamla understrykningar.
     "Man könnte sagen: Tagebuch schreiben entzieht dem Leben Kraft. Statt zu leben, schreibt einer Tagebuch, etwa aus Feigheit." (Band I, s 500.)
     Och jag tänkte: för några verkar bloggandet vara ett slags dagböcker: text, istället för liv...? Jag har fått ett par stillsamma förfrågningar varför jag skriver så sporadiskt på den här bloggen. Men jag kan inte riktigt med att svara att jag - lever.