En vän är död (Reidar Ekner 1929-2014)

Sent besked igårkväll från Telemark: den 5 juli dog en gammal trogen vän: Reidar Ekner.
     I nästan 40 år träffades vi i skilda sammanhang, vi lyssnade på varandras uppläsningar (han visste att jag under gymnasiet läste hans debut och gillade titeln så mycket att min egen debut fick eka hans) vi träffade gemensamma vänner, inte sällan från USA, vi läste en del av det vi skrev i förväg för varandra, jag var en småslarvig men entusiastisk korrläsare när hans stora Ekelöf-arbete drog igång osv. Och när han hörde att jag i mitten av 90-talet blev rektor på en nordisk institution och med kännedom om min stora kärlek till Norge, skickade han (och hans Eldrid), sedan Eldrid och han hade gift sig i Praha och jag tvingats tacka nej till att vara med på bröllopet, ett kort med en lapidarisk text: "Vi funderar på att hissa den gamla unionsflaggan över vårt nyinköpta hus i Bø." 
     Första gången han besökte mig hade han sin gamla norska mamma med sig, det var 1980 i Malung, han läste, när kvällen var sen, dikter som skulle komma året därpå för oss, sådant gjorde han annars sällan. Han läste bland annat en rad som jag i många sammanhang och i olika förklädnader har citerat sedan dess: "Det är här vi lever / det finns inga andra människor än vi." - (Jag har till sist stannat för min variant: "Det enda vi har är varandra.")
     En vinter några år senare var han på nytt på besök i Malung och varje dag gav han sig ut i den stora kylan och sprang utefter vägarna i Västerdalarna. När han en dag kom tillbaka och steg in genom dörren skrek min dotter till och slog händerna för ansiktet. Reidar stod där, blodig i ansiktet och med nedblodade kläder och vi trodde han hade ramlat. Men han gick fram till hallspegeln och sa med sitt vanliga torra leende: "Aha, det var därför bilisterna såg ut att tappa kontrollen." Han hade sprungit, hans korta skägg hade isats ner och han hade med vanten slitit isen ur skägget och fått skäggstrån att slitas loss och huden att blöda. Men fortsatt att springa hade han, kilometer efter kilometer...
     Och nu har han alltså sprungit färdigt, den gamla långdistansaren. Det känns mycket vemodigt. Ikväll skall jag ta ned de två volymerna som ingen just pratar om, men som är lyriskt starka och alldeles unika bidrag till vår samtidslitteratur: Mellan polerna (1982) och Under trädkronorna (1987) och med en vegetarisk macka i händerna skall jag minnas när jag läser, att. trädet "tar sin plats i besittning". Så skrev han, Och "innanför barken omsätter det tiden till träd."
     Och om han nu själv är ett träd?