Hur ofta har man inte sett recensenter peka på troliga förebilder till ett verk eller för den författare som är föremål för artikeln. Som om det inte räckte med att beskriva verket ifråga.
Fast egentligen har jag stor förståelse för lusten att påvisa paralleller eller likheter. Jag är likadan själv, och jag tycker ibland att jag ser mer eller bättre i det jag för tillfället läser när jag upptäcker sådana möjliga kopplingar. Att recensenten inte sällan är helt fel ute har jag egna erfarenheter av: jag glömmer aldrig hur man påvisade likheter med den kände författaren X och den lika berömda novellisten Y när jag gav ut min första novellsamling. X hade jag inte hört talas om och Y hade jag aldrig läst! Men när jag sedan läste både X och Y kunde jag själv se att det jag trodde jag uppfunnit själv med hjälp av ren råintelligens - det fanns gjort tidigare - och betydligt bättre!
Men så händer ibland något annat. Man ser samband man inte känt till. Jag har exempelvis alltid älskat Gullbergs fantastiska "Hälsning till Danmark" i Fem kornbröd och två fiskar (1942) med de vackra raderna om Grundtvig (som växte ut till en av de betydelsefullaste gestalterna i mitt personliga liv):
Hur skulle det folk kunna tigas ihjäl,
som Grundtvig har sjungit med psalmsång samman?
Ur en ståtlig dikt om tyskarnas ockupation av Danmark. Jag har i alla år tyckt att det varit en makalös idé. En lycklig bild.
Så satt jag härförleden och läste Per Hallströms bok Carl Snoilsky, som Lotta Lotass givit ut i Akademiens Minnesbibliotek. Och finner där några rader ur Snoilskys dikt till Runeberg, som ju också levde sitt liv i en ockuperad tid. Det är en hyllning till Vårt Land-diktaren och där finns dessa rader:
Om molnet kommer, orkanens tolk,
Och visar sin knutna hand,
Den man, som sjungit ihop ett folk,
Än skyddar i sången sitt land.
Det är svårt att värja sig mot tanken att Gullberg naturligtvis kunde sin Snoilsky - på ett annat sätt än vi idag, när väl Snoilsky lätt skulle kunna rangeras in bland de bortglömda -
Så frågade jag mig: när läste jag en hel bok av Snoilsky sist? Och tog tag i Dikter (1869). Och under läsningen slog det mig att Snoilsky verkligen blandade och gav - ståtliga rader, fantastiska metaforer, fina klanger, och rena pekoral i en härlig blandning.
Och där, helt plötsligt, ett par rader som fick mitt hjärta att klappa lika varmt som en gång Birger Sjöbergs när han skrev en av sina allra vackraste dikter, "I himlens klara sal", hyllningen till en gammal Uppsala-konditor. I en dikt om badlivet på den franska kusten låter Snoilsky de unga fransyskorna leva badliv tillsammans med surmulna britter:
Britannias molnhöljda stjerna
Begrof sin harm i en vrå;
Hon brännt å båle så gerna
Johanna d´Arc numro två! -
Ett kort ögonblick trodde jag mig läsa Ofvandahl, men så slog det mig att det måste vara tvärtom. Ofvandahl hade naturligtvis läst sin Snoilsky, liksom så småningom Nils Hasselskog måste ha gjort det...
Och plötsligt var det möjligt att se Snoilsky också som föregångare till svensk pekoralism.
Att nu avsluta med att säga att det faktiskt är värt mödan att åter läsa den gamle greven är inte tänkt som ironi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar