Händelser i historien fungerar som triggers; jag läser om öden eller personer och något sätter igång inuti.
Jag har genom åren gång efter annan varit med om samma sak, jag skrev om den heliga Birgittas man, om Tegnérs sjukdom, om Tomas ab Aquinos plötsliga skrivslut...
Och för en tid sedan kom jag att läsa Ovidius, hans böcker från exilen, och i samband med det också några böcker man kanske kunde kalla biografier över den gamle romaren.
Men den där osannolika exilen... påtvingad av en av historiens största skitstövlar, Augustus...det rörde på sig i skrivlusten.
Så fick jag se att en amerikansk historiker, Benita Kane Jaro, hade skrivit en roman om Ovidius i exil: Betray the Night (2009), - det var alltså redan gjort. Jo, men skulle jag ta tag i det skulle det se annorlunda ut. Då påpekade någon att den ende som fått Goncourtpriset och inte varit fransman var en rumän som skrivit en roman om - Ovidius i exil: Dieu est né en exil (1960). Detta ställde till det för mig. Men också den romanen är annorlunda än den jag hade i tankarna. Och så, som om inte allt detta var nog, fick jag tag i en roman, som av olika skäl fullständigt krossade mig, en språkligt tät, berättartekniskt överraskande, till dels makalös roman om Ovidius i exil i Tomis, och trots att Ovidius verkligen är huvudperson i romanen uppträder han inte själv överhuvudtaget!! Det är en roman av den österrikiske författaren Christoph Ransmayr, Die letzte Welt (1988) och efter den läsningen har skrivlusten i magen lagt sig och vänt mig åt annat håll...
Men har man inte läst Ransmayr? Då har man ett läsäventyr framför sig!
Jeg synes det lyder spændende, dette "åt annat håll"; måske du stadig skulle skrive den roman, men måske det skulle være en anden roman - en roman der måske inkluderer læsningerne af de adnre romaner... Hvad ville Sebald have gjort? Nej, forkert spørgsmål, det rigtige spørgsmål må være: hvad ville Claeson gøre?
SvaraRadera