Jag konstaterar så här vid årets slut att 2014 blev det första året i mitt liv då jag inte en enda gång hörde sånglärka, och bara från bilen vid ett enda tillfälle såg tofsvipa. Vipornas skrik, och inte minst lärksången, hör sedan jag var ung till det som ögonblickligen tagit sig direkt in i hjärtat.
Om Dostojevskij någonstans skrivit att han inte begriper hur någon kan se ett träd utan att bli lycklig över att se det, så skulle jag kunna säga att jag inte förstår den som inte blir lycklig av lärksång.
Men sånglärkans försvinnande är bara ännu ett exempel på att girigheten och den s k nödvändiga tillväxten (nödvändig - för vem?) låter jordbruket förstöra också lärk- och vipsång. Varje gång jag ser de där eländiga jättelika vita sockerbitarna ute på åkrarna tänker jag på hur många lärk- och vipbon som nu jäser tillsammans med gräset, och hur många fågelungar skulle man inte kunna hitta i dem?!
Det finns ett projekt som är ett försök att rädda sånglärkan - med böndernas hjälp! Se www.sofnet.org/radda_sanglarkan och köp en ruta eller helst tio. För att en modern bonde skulle bete sig som bonden i Gabriel Jönssons dikt är väl inte att begära!
Och låg ett bo i all sin brist
på naken mull
så satte han en märkeskvist
för äggens skull
och frälste så åt denna vång
en fattig fågelsång.
Ur "Över en död bonde",
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar