Trött på det samtida? Nej, egentligen inte, men det känns som om tiden (min egen) rinner undan alldeles för fort, och i hyllorna står böcker jag genom åren sagt att "jag måste läsa" och det visar sig ibland när jag tar ned någon att den stått där i tio eller femton eller i något fall trettio år. Underligt nog känns det som om jag hela tiden vetat att den väntar, men annat har kommit emellan, matlagning, resor, nytt arbete, flytt genom riket, pensionering, mer matlagning... I sanningens namn har det hänt att jag börjat läsa och efter en stund lagt ifrån mig boken - nej, den har åldrats som jag, tänker jag, utan behag. Den behöver jag inte läsa.
Men gång efter annan är det precis tvärtom, jag frågar mig varför i hela friden jag inte läste den här tidigare!
Och i veckan som gick var det dags igen, och som uppmaning till den som händelsevis har det likadant som jag: tag och läs! Jag läste en, som författaren själv skulle sagt med en svag läspning, förtjusande och på samma gång lättsam och språkligt underfundig liten bok: I Najadernas Gränd. Den kom ut redan 1954 och i min bokhylla hade den stått länge.
När Evert Taube dog grät min femåring (idag musiker) och jag frågade varför. Han satt i strumplästen i soffan och hickade: "Får man inte - sjunga tååb - längre nu?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar