Jag kan avundas de författare som kan hålla en rak linje och liksom bortse från mycket för att just hålla en linje, dvs i förlängningen, ett mål i sikte. Själv tillhör jag dem som ser det viktiga i digressionen, ja ibland uppfattar jag just den ständiga digressionen, de oupphörliga utvikningarna och plötsliga associationerna som det enda sanna sättet att förhålla sig till tillvaron och försöken att förstå den.
Jag är också varje gång lycklig när jag hamnar i böcker, där jag snabbt inser det lönlösa i att ens försöka se en linje eller, i förlängningen, ett slags mål. Tillvaron är ingen linje. Det existerar inga mål i slutändan. Kanske är det just detta som gör att jag under ett par dagar känt en så sällsynt trivsel i läsningen. Jag har just läst Ulf Erikssons Okeanos (Bonniers 2014).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar