Ett ord för Mandelas "kusin"

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Werner Aspenström

Efter alla den senaste tidens enastående lovord för Nelson Mandela vill jag i all enkelhet påminna om att Mandela aldrig skulle blivit den han blev om det inte varit för en annan person i detta märkliga Sydafrika. Det är inte den som hela sitt liv gör samma sak, kämpar för samma sak, har samma åsikter och tror på samma sak, som är den intressanta gestalten. Mandela gick som ung med i kampen mot apartheid och fortsatte så hela sitt liv. Man kan säga, om man nu kan sammanfatta ett långt liv, att han gjorde samma sak i hela sitt liv. Det är stiligt, men det är inte det som intresserar mig mest.
     Mig intresserar det som är så oändligt mycket svårare. Den människa som stannar upp, låter en insikt genomlysa hela ens person, den människa som har modet att ändra sig, i grunden ändra sig: åsikter, handlingar, beteende, den som står emot det ögonblickliga föraktet från dem som trodde sig veta vem man är/var. För mig är den intressantaste personen i Sydafrikas befrielse från apartheid-idiotin inte denne alltmer helgonlike Mandela; för mig framstår F W de Klerk som den verklige förändraren. Han är den mer komplicerade och därmed intressantare gestalten.
     Här lägger jag således ett ord för denne man, kvarlämnad på ängen.

Västerbottens-Kuriren överraskar

Denna morgon: ytterligare en morgon då jag ondgör mig över de större dagstidningarnas krympande kulturrapportering. I GP används allt oftare kultursidorna till samhällsreportage. Allt oftare: icke ett ord om ny seriös litteratur, nya utställningar eller reportage om aktuell dans. (För att nu medvetet undvika att nämna rockmusik, TV-såpor och kriminallitteratur.)
     Men det är väl att slå in den öppnaste av dörrar att påpeka att dagstidningarnas kultursidor långsamt krymper sig till obefintlighet.
     När jag denna dag i posten får mig tillsänt ett ex av Västerbottens-Kuriren (lörd 14 dec) tror jag nästan inte mina ögon. Först ett dubbeluppslag om den litterärt intressanta staden Trieste, Italo Svevos stad, staden där James Joyce tillbringade ett drygt decennium av sitt liv och Umberto Sabas stad. Med fina foton i färg. Och så bläddrar jag vidare och si: ännu ett helt dubbeluppslag. Om Umberto Saba och dessutom sju nyöversatta dikter av denne i Sverige i stort sett bortglömde poet. Saba är ändå en poet som tillsammans med Ungaretti, Montale och Quasimodo betraktas som "en av de fyra stora". Artiklarna skrivna och översättningarna gjorda av Gunnar Balgård.
     Men det viktigaste: fyra hela sidor i en svensk dagstidning! Ren kulturrapportering. Att det fortfarande görs!
     (Och som av en händelse sitter jag dessa dagar och läser en av Fulvio Tomizzas romaner. Ännu en stor Trieste-författare...)

Novellens återkomst? Men när försvann den...?

Jag vet inte hur många gånger jag de senaste veckorna har läst om novellens återkomst. Det har naturligtvis med Alice Munro att göra. Men förläggarna klagar alltid - och fortfarande - över omöjligheten att sälja novellsamlingar... Och likafullt skrivs det sådana hela tiden och några av våra starkaste litterära röster är - just novellisters.
     Låt mig citera mig själv från förordet till Raymond Carvers samlade noveller, nyligen utkomna på Norstedts: 
     "I själva verket tror jag mig, efter ett halvt sekel med litteratur som daglig gärning, kunna påstå att ingen annan genre har dödförklarats och återuppstått lika många gånger som novellkonsten. Fast uppriktigt talat tror jag att det alltid har rört sig om en felsyn. / - - - / Som gammal novellist vågar jag säga att jag aldrig någonsin märkt att novellkonsten skulle ha varit död eller borta. Är det bara frågan om en ovanligt djup dyning, ett långsamt tidvatten, något drar sig undan och bottenslammet kommer till synes och så återkommer det friska vattnet. Tidvatten som metafor för novellkonsten. Varför inte."
     Det föreligger helt enkelt ingen "novellens återkomst" - genren har aldrig varit borta.

EU - ett hot mot svenska demokratiska traditioner

På sätt och vis börjar det bli poänglöst att påpeka att EU, som projekt och som faktisk maktfaktor, verkligen ÄR ett hot mot det gamla svenska sättet att förhålla sig till det offentliga. De nya direktiven om att hemligstämpla allt som på något sätt skulle kunna ha med EU att göra är ytterligare ett bevis för hur politiker och tjänstemän i länder som inte ens tillnärmelsevis vet vad en öppen demokrati innebär givits fullmakt att erodera ett fungerande demokratiskt samhälle. Jag vidhåller att EU är det största hotet mot vårt sätt att vara tillsammans i tillit och öppenhet. - Och denna morgon har jag nästan sympati för Ukrainas hållning! Är ukrainarna kloka skall de passa sig för EU!

Ännu en av de bortglömda

Idag skriver jag på http://bokcirklar.se/gastbloggare om en diktare som kunde platsa på min bortglömdalista.

SEB - vad sysslar bankerna med?

Det blir bara värre och värre. Skulle betala en bok till ett danskt förlag via internetbank. Kostnaden 285 DKK. Men SEB vill ha 325 SEK extra bara för att göra transaktionen. När det är datorer som gör jobbet. Är det bankens vd som vill ha påökt eller vad i herrans namn är det frågan om?

Marknadsliberalismens senaste offer

Efter att i går via SvT fått veta att olympiaden i Ryssland inte kommer att visas i SvT konstaterar jag att det blir första gången jag inte kommer att följa de svenska skidlöparna... Sedan 1952.
     Att mitt i en film få veta vad korven kostar på ICA har redan fått mig att avstå från filmer på TV4 och i andra reklamkanaler. Att det nu också kommer att drabba vintersporterna - ja, vad annat kan man vänta sig i denna girighetens tidsålder?!
     Fast jag får mer tid att läsa - det är en positiv sida med att slippa OS. Jag har några bamsiga klassiker som väntar.

Gäst på annan blogg

Under tiden 4-17 november är jag s k 'gästbloggare' på http://bokcirklar.se/gastbloggare.

Grammofonarkivet på SvR - nästa offer under den här regeringens mandat

Ännu ett slag mot Sverige som kulturnation. Kan ingen förhindra den här regeringens s k kulturminister att fortsätta nedmonteringen ! Grammofonarkivet på Sveriges Radio är nästa offer. Gå in på http://www.musikskatt.se/ och delta i protesten!

När bloggen tystnar

Jag har nu fått tre påpekanden att jag inte är aktiv på bloggen... Därför några rader om idén med denna blogg: jag lovade mig själv, när jag startade den, att bara ägna denna blogg åt läsefrukter, dvs i första hand när jag drabbats av den goda litteraturen, eller när jag skulle vilja slå ett slag för bortglömda bra diktare. Det jag inte finner riktigt läsvärt behöver jag ju inte nämna.
     Jag skulle i tillägg till detta dra mitt strå till den regeringskritiska stacken eftersom jag upplevt de senaste sju åren som en snabb gravläggning av det gamla ändå fungerande s k folkhemmet, och jag sörjer över det.
     Ifall jag får en fläck på slipsen eller lagar god mat - det skriver jag icke om. Detta om blogg-idén.
     Så vad gör man när jag under snart tre veckor inte läst något som jag funnit värt att meddela, trots att jag läser oupphörligt...? Just nu en märklig 30-talsroman från Ungern, i Ungern mycket hyllad. Jag måste läsa den på tyska, men tror inte ett ögonblick att översättaren försämrat romanen nämnvärt. Det är helt enkelt med mina ögon sett inte alls någon särskilt bra roman, dess rykte till trots; huvudpersonen är osannolik och en icke trovärdig gestalt, perspektivförflyttningarna är tröttande, känslan av att författaren vill vara modern och 'spännande' och t o m 'vågad' känns beklämmande. Jag läser Antal Szerb...
     Fast jag bör väl däremot nämna att jag redan tre gånger läst Urban Anderssons senaste diktsamling Den andra natten ! En bok som är en sentida parallell till Lagerkvists fina Aftonland från tidigt 50-tal.
     Därför  -  som anonyma trädgårdsröster har för vana att säga  -  : Tag och läs!

Ett modernt sätt att lyncha en svart man

När jag denna morgon hör vad som hänt i den amerikanska kongressen och när jag hör och ser de korta TV-inslagen av republikanernas aggressiva nej till Obamacare kan jag inte låta bli att nynna Strange Fruit. Det enda jag saknade, när jag såg den ena politikern efter den andra hellre lägga amerikansk offentlighet i graven än gå med på att över fyrtio millioner amerikaner får ett om också litet så dock skydd, var de där långa stjärngosseliknande huvorna.
     Strange fruits hanging from the poplar trees.

Högerstyrda medier

I alla media ondgör man sig över att den rödgröna oppositionen kommer att kunna fälla regeringens ohemula förslag om skattelättnader för dem som redan har. Det som skapar irritationen är att de rödgröna tar hjälp av Sverigedemokraterna.
     Men varför..., jag frågar mig verkligen varför man inte ondgör sig över att regeringen behöver samma Sverigedemokrater för att driva igenom det lika ohemula femte jobbskatteavdraget?
     När jag var yngre klagade man över att medierna var vänsterstyrda. Vad skall man i dessa dagar säga om dagens medier...?

Gyllensten kommenterar Svantesson

Jag har en anteckning i mitt exemplar av Lars Gyllenstens Lapptäcken Livstecken (1976) kring raden "Det är en gammal och rimlig tanke, att världen är ett dårhus."
     Det är ordet 'rimlig' jag en gång satt frågetecken vid.
     Men nu ser jag att vi får en abortmotståndare och tidigare medlem av Livets Ord som arbetsmarknadsminister, och suddar ut frågetecknet. I stället stryker jag under hela meningen hos Gyllensten, som värd att hålla i minnet.

Raserandet av Göteborg fortsätter: Schillerska står på tur

Det tar aldrig slut - rivningshysterin i Göteborg tar aldrig slut.
     Nyss hemkommen från Italien där jag hälsat på alla från Umberto Saba till James Joyce - minns jag en dag i Rom för ngt år sedan när jag utanför en butik blev tvungen att luta mig för att knyta skon. Då såg jag en plakett på den gamla husväggen: I detta hus dog si och så den 29 april 1380...
     Man reser i Europa och ser byggnader och miljöer från alla tider, nya generationer av politiker och beslutsfattare inser överallt att det finns ett värde i att inte allt i en stad verkar byggt med Ikea-skruvar.
     Göteborg skall snart fira 400-årsjubileum. Men vad finns det att fira när beslutsfattare, från stans överbeslutare till enskilda institutioners lika historielösa nya ledare, saknar känsla för hur en stad blir kulturellt intressant, levande och värd att besöka. Det är inte hundra skräniga öltält eller meningslösa jättekalas som gör en stad som Lucca i Toskana eller som Røros i Trøndelag intressanta och älskansvärda. Det är att det gamla får finnas tillsammans med det helt hypermoderna.
     Nu läser jag i GP att man inte kan låta bli den vackra aulan i Schillerska gymnasiet, f d Vasa h.a.l., med Tegnérsentenser och byster över stadens/rikets en gång betydelsefulla gubbar.
     I själva verket är aulan ett av stans märkligaste rum.
     Vad blir det av detta rum nu? Uppehållsrum med nedsuttna soffgrupper och ett och annat kladdigt pingisbord...?
    

EU:s glada kamrater

Åter hemma efter en längre tid i Italien läser jag (understreckare i SvD 9/9) om Ungern, vars utveckling får det där med EU som "demokratiskt fredsprojekt" att framstå som det hån unionen hela tiden varit.
     Och i SvD citeras dessutom någon som vill se Israel som en del av EU! - Fast den typen av hycklande demokratier har vi väl ändå inte behov av...?!

Glatt besked: bästa bokhandeln tillbaka

Detta bara som mycket glatt besked: Partille Bokhandel återuppstår och kan bli en annorlunda litterär plats i Västsverige! Och i vilket hus!
Läs mer på www.partillebokhandel.se

Överraskande stark läsning

Så sitter jag här igen, jag läser en bok därför att jag behöver den för ett alldeles speciellt ändamål. En bok om natur och liv i ett amerikanskt ökenområde, utgiven 1903. Efter någon timme förstår jag att jag blivit fullkomligt uppslukad, för jag har glömt att dricka upp mitt kaffe. Det är i första hand språket som överrumplat mig, så fylligt och levande att det tar andan ur mig, och boken själv andas en hållning som gör mig krullig av förtjusning. Författarens kommentarer till de hårda villkoren i den nästintill omänskliga miljön är lakoniskt enkla och rakt på sak: " 'Come', say the churches of the valleys, after a season of dry years, 'let us pray for rain'. They would be better to plant more trees."
     Författaren? Ja jag borde kanske lagt henne till min lista över Bortglömda, om det inte vore för att jag kontrollerat - i USA är hon sannerligen inte bortglömd, särskilt inte i den kaliforniska öken där hon tillbringade så många år, berget som hon såg från sin veranda heter idag Mount Mary Austin - efter denna märkliga kvinna. Och boken? -  för den som har lust att kontrollera min smak och mitt omdöme - boken heter The Land of Little Rain. Tro mig: den är en njutning att läsa.

Om trakasserier

Våld jag begriper...Läser idag om Percy Nilssons borrmaskinsattack på Hemglassbilen. Varje onsdag grips jag av samma lust att göra slut på den där högtalaren som stannar utanför huset. Jag har pratat med föraren att det räcker med två omgångar trudelutt. Förra veckan räknade jag till tretton..., men jag har ingen borrmaskin...

Om man frågar sig vart statens pengar tar vägen...

Vattenfall skall spara, styckas upp, göra enorma nedskrivningar, enligt DI rör det sig om förluster på 30 miljarder... Och som vanligt, när den här regeringen varit framme, är det vi vanliga medborgare som till sist får stå för fiolerna, för att en bedrövlig näringsminister satt sprätt på statens pengar. Jag hade så när sagt att det är en välsignelse att Maud Olofsson är borta. - Så kom jag att tänka på hennes thatcheristiska efterträdare... Det finns alltså inget hopp.

Ur DI 23/7: 30 miljarder borta NY VERSION - KATASTROF. Den statliga energijätten Vattenfall tvingas till gigantiska nedskrivningar och drar åt svångremmen. Dessutom ska bolaget styckas upp.

Obamas obegripliga hållning visavi Snowden

Jag hör till dem som gladdes storligen när Obama tog hem presidentvalet 2008. Jag befann mig tillsammans med amerikanska vänner i en liten stad i Colorado, framför skärmarna, med tårar i ögonen, när det stod klart att han vunnit.
     Därför sörjer jag mycket över hans obegripliga, för att inte säga ohederliga, hållning när unga amerikaner, Manning och Snowden, gör exakt det som den amerikanska konstitutionen vill - och skyddar: utnyttjar rätten att 'säga som det är'.
     Obamas hållning är feg och oursäktlig. De unga modiga männens tro på rätten att tala sanning håller på att bli Obamas Grisbukt.

Diktare som följt en genom livet

Idag skall det alltså regna igen. En dikt dyker upp i min skalle, så som dikter alltid dyker upp, när jag behöver dem - hade jag så när lagt till.

     "Già la poggia è con noi,
     scuote l´aria silenziosa."  

     Vissa böcker följer en genom livet. I går kväll tog jag ned en bok jag köpte 1960, när jag gick i tredje ring, och sedan dess har denne diktare följt mig som en av de viktigaste i mitt läsande liv: Salvatore Quasimodo. Jag har läst många översättningar av honom, svenska översättningar och översättningar på andra språk som jag kan läsa, och redan tidigt skaffade jag mig hans samlade verk på italienska, som jag av olika skäl lärde mig tidigt. Men det hjälper inte: för mig låter Quasimodo fortfarande i första hand så som Arne Lundgren ville ha honom att låta:

     "Så har vi regnet åter,
     som en hemlig skälvning i luften."

     Arne Lundgren... jag har ju en liten lista över "bortglömda" diktare/författare på den här bloggen. Nu funderar jag på om jag inte skulle lägga Arne Lundgren till listan... Fast man vet inte. För mig är han ju inte bortglömd. Det är bara det att jag sällan, för att inte säga aldrig, hör någon annan referera till honom...

Om religiös hemundervisning

Den 22 december förra året skrev jag angående en judisk familjs önskan om att bedriva enögd religiös hemundervisning  bl a följande:

 

"Lagen ger rätt att ha hemundervisning, om särskilda skäl föreligger. Den judiska familjen i Göteborg vill undervisa i hemmet. Vilka är de särskilda skälen? Att man vill undervisa på ortodoxt judiskt vis. Är det OK? Nej, det är inte OK. / - - - /
     Vi har skolplikt och vi har en konfessionslös skola. Att undervisa hemma kan göras - men inte om det gäller konfessioner. / - - - / ...vilket skulle värdet vara av att ha fler smalt fundamentalistiskt enögda medborgare? Och hur kommer nästa begäran att se ut? Att talibaner bör få undervisa sina pojkar (för flickor skall väl överhuvudtaget inte ha undervisning) om att det är västerländsk demagogi att vaccinera barn?
     Man kan kritisera svensk skola, men att börja skilja barn åt av religiösa skäl är verkligen att bygga in meningslös intolerans i en ny generation."

 

Högsta förvaltningsdomstolen har nu fattat beslut - och det gläder mig att se att domstolen håller med mig. 

Minns Folke Isaksson

När man i Vaxholm mitt på dagen nu på fredag (28/6) stannar upp bör man kunna höra kyrkklockor ringa. Begravningsklockor. En av våra stora diktare begravs. Folke Isaksson. Jag undrar hur många som idag läser honom - i den yngre generationen. Det är en generation av svenska lyriker som borde läsa honom, man kan lära sig något särskilt där, om ömsinthet, om den noggranna iakttagelsen och hur en överraskande metafor kan formuleras  -  utan åthävor.
     Jag deltog hösten 1996 i en folkbildningskonferens över flera dagar på Sigtunastiftelsen. Vid lunchen sista dagen såg jag Folke Isaksson sitta ensam vid ett bord i den stora matsalen. Jag hälsade och han bad mig slå mig ned. Sedan glömde jag bort seminariet: vi pratade om gemensamma bekanta bland poeter i många länder. Och Folke Isaksson berättade om egna tidigare besök på Sigtunastiftelsen, men också om äldre svenska författares vistelser, bland annat en underbar historia om Pär Lagerkvists missnöje med någon av Sven Stolpes böcker och om hur en svensk författare vid något tillfälle hade betjänt med sig..., och jag berättade om Manfred Björkquist, den gamle folkbildare som skapat anläggningen, och jag citerade några av dennes idag folkbildningslegendariska repliker. Och vi drack mera kaffe och eftermiddagen kom och jag missade konferensens sista eftermiddag
     Men denna regniga junidag 2013, efter att åter ha tagit ned några av Folke Isakssons sena böcker, bl a den diktsamling jag den gången ville ha honom att berätta om, boken om hans mormor, denna regniga dag i västsverige är det hans röst jag hör. Den alldeles särskilda rösten, den eftertänksamma precisionen när han talade. För alltid borta.
     "Och snart blir allt mörkt. Ingen tröst kommer ur någon trollkarls hatt."

Moderater som strejkbrytare

På DN:s nätsida läser jag detta idag:
     "Fria Moderata studentförbundet (FMS) ordnar med anledning av strejken i kollektivtrafiken i dag gratisbussar för personer som vill resa mellan Karolinska universitetssjukhuset i Solna och Södersjukhuset i Stockholm. 'Fullständigt respektlöst', säger Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund."
     Man får hoppas att Kommunals medlemmar minns vad som hände när en annan tids strejkbrytare anlände till en konflikt för ett antal år sedan. Regeringens handgångne tillät att man skickade ut militär som sköt på de arbetare som opponerade mot strejkbryteriet. 5 dog. Ådalen. Det var också en tid med borgerlig regering...
     Jag tänkte bara i all enkelhet påminna dem som arbetar i kollektivtrafiken och kämpar för rimliga villkor att de måste kunna sin historia. Och passa sig - i dessa tider.
    

Det gamla hederliga klassamhället

Jag läser idag att NK tänker bötfälla sina anställda om de använder huvudingången istället för personalingången när de kommer till jobbet.
     I Sydafrika hade man länge särskilda parkbänkar för svarta och för vita. Ännu på 60-talet måste svarta tjejer sitta längst bak i sydstaternas bussar. Och för längesen var det, också i Sverige, straffbart för 'vanligt folk' att klä sig så att man såg ut som 'fint folk'...
     Detta bara som tips om vad man ytterligare kan hitta på för att säkert införa det gamla hederliga klassamhället igen.
     För det är väl det som är den nuvarande regeringspolitikens verkliga undertext - ?

EU:s stoppnålsögda tjänstemän slår till igen

MALUNG-SÄLEN – 100 000 resenärer med flyget till Sälen Trysil Airport, det kan ge hela gränssamarbetet en oerhörd kraft, säger Region Dalarnas ordförande Leif Nilsson (S) som lovar att Dalarna ska kraftsamla sina resurser för projektet. Så står det i Falu-Kuriren idag.
     Och samtidigt hör jag att stoppnålsögda belgiska marknadsliberala EU-idioter, som väl från sina kontorsfönster i EU-skrapan kan se hela Belgien, tycker att länder som Sverige skall lägga ner sina flygplatser eftersom staten måste stötta dem... Jag har i 20 år hävdat att EU-projektet är livfarligt för länder som Sverige. Jag tycker jag dagligen får mer vatten på den kvarnen.
     När den nuvarande regeringen - och den förra som var mer marknadsliberalt stollig än den nuvarande (annars hade vi väl inte haft den situationen att ett danskt riskkapitalbolag kunde köpa in sig i svenskt skolliv, ta ut hysteriska vinster, sedan lägga ner, (jag tänker på John Bauer-skolorna) och låta svenska skattemedel EN GÅNG TILL stå för fiolerna när lönegarantin skall gälla), när dessa s k politiker talar om EU är det med orwellska nyord där fredsprojekt står för eliminerande av handelshinder. EU är inte ett fredsprojekt - det är först och främst ett av marknadsliberal kapitalisms huvudverktyg. Den annars privata girigheten upplyft på internationell nivå.
     Jag vill se den här regeringen kombinera uttalandena om att HELA Sverige skall leva (man skall ju flytta något av verken i Stockholm så långt norrut som till Rinkeby (!)) med underdånigheten gentemot Bryssel när vi lägger ner flygplatserna runt om i Sverige.
     Om det då i alla fall hade funnits tåg! Men tågtrafiken är redan nedlagd, bl a till just Malung-Sälen.
      Studera SAS lista över egna destinationsorter i Norden! Det är glest på den svenska kartan - men på den norska - du milde! Varenda gård med mjölkpall har egen flygplats. Men så höll sig Norge visligen utanför EU.

Demokratins sanna väsen

Inte sällan är det något som nämns i förbigående som hänger sig fast i mig. Jag läser, författaren råkar, som av en händelse, ofta bara i en bisats, berätta något, som inte är huvudsak i framställningen. Men - sedan - efteråt - är det som om just det där tillfälliga bure på något slags inre sanning som inte släpper taget om mig. Ibland blir det själva upptakten till något jag själv kommer att skriva.
     Läser jag nordisk bildningshistoria - och det gör jag sedan snart femtio år - så händer detta gång efter annan. Vissa händelser framstår som laddade med mening. Vissa gestalter så rika att det är svårt att lämna dem. Och som sagt: vissa händelser biter sig fast.
     Här ett underbart exempel. Jag skulle gärna ha suttit intill den gamle danske politikern Viggo Hørup och noga betraktat honom när han i september 1901 lyssnade till den jylländske bonden Ole Jensen, som i ett långt anförande tackade kung Christian IX, sedan denne efter månaders förhalande bekvämat sig till att upplösa regeringen, men sedan lagvidrigt själv utsett en ny som dock gick just bönderna tillmötes. Efter bondens tal lyssnade han sedan till kungens eget stora tacktal. Jag skulle verkligen ha velat vara med.
     Detta hände:
     Ole Jensen, som företrädde mer än 15 000 bönder från hela landet, hade bett Viggo Hørup skriva talet åt honom. Ole Jensen skulle läsa upp det inför majestätet. När kungen fick höra att det skulle hållas tacktal hade han vänt sig till sin nyutnämnde minister för offentliga arbeten, ett slags trafikminister, och undrade om inte han kunde skriva det tal han måste hålla som tack. Och Viggo Hørup accepterade och skrev ett strålande tacktal. Och satt sedan och lyssnade när folkets representant tackade sin konung och när konungen därefter hyllade sitt folk i ett sedan ofta citerat tacktal.
     Om jag hade kunnat se den gamle politikerns ansiktsuttryck medan han lyssnade! (Men han var sjuk redan, inte mer än i sextioårsåldern, och dog ett halvår senare.)
     Och jag har under lång tid frågat mig vilken lärdomen - den inre sanningen - är i denna händelse.

Blivande pristagare?

Det börjar tidigare och tidigare varje år. Efter uppläsningen en stillsam fråga från en äldre herre om jag har något förslag till vem skall få Priset i höst. Jag vågar inte gissa, säger jag, för när jag föreslog Inger Christensen läste jag att hon dog. Och när jag då tyckte Antonio Tabucchi borde få Nobelpriset fick jag veta att också han nyligen dött, alldeles för ung. Frågaren tror inte på sådana samband, utan upprepar frågan, han har lust att läsa på i förväg. Jag tänker en lång stund och säger sedan att jag efter någon tids närläsning av ett sällsamt och starkt författarskap tänker sticka ut hakan. Och säger: Anne Carson. Dalsländsk tystnad inträder. Den äldre herrn skakar på huvudet. Ja, det kanske blir så, säger han till sist, eftersom jag aldrig hört talas om henne.

Byt namn på Sälen

Okunnigheten är det värsta vi har att leva med framöver. Lantmäteriet i Västerdalarna vill byta alla medeltida namn på fäbodar, från selen till sälen. Se Falu-Kuriren 22/5, Malungssidan. Bara för att någon i kartornas tidiga tid missuppfattat vad ortsbefolkningen sa och döpte Selen till Sälen.
      (För att inte tala om att man i Yttermalung inte förstod vad folk sa och döpte en plats till Sillerö! Där finns inte tillstymmelse till ö. Men det grunda vattnet sillrar...)
     Men nu åker de nya generationerna skidor och tror att det skall heta Sälen. Och sen får man jobb i staten och tror sig göra någon en tjänst med att förbättra kartorna... Okunnighet!  Det heter sedan gammalt att man bor på en Sel.
     Jag är glad att jag stod emot mina redaktörer när jag 2012 skrev min Malungs-roman Den tjugotredje dikten - i den heter det 'sel' - hela tiden.
     Man borde kanske byta namn på kommunen, slår det mig - MALUNG-SELEN. Det vore väl fint?

Hur definieras 'kulturnation'?

Två dagar på en liten ort i de dalsländska skogarna. Låter som en tidig svamputflykt.
     Men är i själva verket en kulturell höjdare: 10 nordiska författare läser ur nytt och gammalt, på svenska och finlandssvenska, på norska och danska. Detta är, för kanske åttonde året, ett av de mest generösa arrangemang jag känner till utanför de stora städerna. Ett par dygn på en fin herrgård med middagar i klass med storstädernas bästa krogar, enastående vacker omgivning, en lokal och därför begränsad, men mycket entusiastisk publik, och för författarna mycket generösa villkor. Jag talar om Bokdagarna i Dalsland, där årets novelldag ägt rum i den lilla orten Dals-Långed. Men hur mycket utanför detta lilla landskap känner folk egentligen till om ett näst intill osannolikt projekt, drivet av entusiasm och stor kärlek till samtidslitteraturen?
     Varför är inte de stora tidningarna där, eller SR.s/SvT:s Kulturnytt, varför sitter inte Jessica Gedin vid ett sådant här tillfälle och Bablar med Merethe Lindstrøm, Arne Dahl, Espen Haavardsholm eller Pia Juul och med ytterligare sex samtidsförfattare -  om det viktiga med novellen i dessa läskrisens tider?
     Ändå anar jag att Sverige kanske trots allt kan kallas en 'kulturnation' - eftersom sådant verkligen händer, år efter år, på platser som inte syns från Börshuset eller Stockholms slott.

Läsvärt om läsande

Det är inte ofta jag kan göra 'reklam' för en årsbok från en förening, men när Årsbok om Folkbildning 2012 från Föreningen för folkbildningsforskning dök ner i lådan häromdagen och jag som vanligt öppnade för att se om det fanns något läsvärt konstaterade jag efter någon timme att jag i stort sett läst hela skriften i en enda lång sittning - den är ovanligt läsvärd, inte bara för att den handlar om Brunnsvikseländet och annat utan för flera intressanta och tankeväckande bidrag angående läsandet i riket.
     Till och med statistikavsnittet är intressant: varje år redovisas studieförbundens kulturverksamhet och med sorg kan jag konstatera att t o m den torra statistiken rörande antal program och antal deltagare visar hur litteraturen och läsandet drar det kortaste strået; ja, statistiken för litteraturprogrammens deltagare pekar än en gång på det allt större problemet: män är inte intresserade av litteratur. Den procentuella fördelningen kvinnor/män för alla kulturprogram är 57/43 men när det gäller litterära evenemang är samma siffror 61/39.
   För den som vill ta del av årsboken - skriv ett e-postbrev till ffff-info@folkbildning.net och beställ ett ex.

Repris: inte mer spansk fotboll, tack

När fotbolls-EM höll på att sluta förra året skrev jag (24 juni 2012) att jag inte längre ville se spansk fotboll. Puttespelandet tråkade till sist ut mig med sina ständiga, om också eleganta kortpassningar, likt en handbollsmatch i division tre. Jag saknade större, mer våghalsiga linjer och hoppades att det tyska spelet skulle triumfera. Ja vi vet ju hur det gick i EM.
     Men nu - dessa sista veckor - har det kanske gått upp för bland annat TV-kanalernas ansvariga - de som envisas med att visa spanskt, franskt och italienskt - att det är tysk (eller för all del holländsk) fotboll man borde bjuda på.
     Semifinalerna i Champions League och framför allt utskåpningen av Barcelona har helt enkelt gjort mig stillsamt lycklig.

Återinför fasta bokpriser

Sverige blir allt kulturellt fattigare. Idag besked om att en av Västsveriges finaste bokhandlar ger upp: Partille Bokhandel. Nätet knäcker allt. Varför är det inte så i de stora europeiska kulturländerna? Därför att man där har FASTA BOKPRISER. Återinför fasta bokpriser!
     Jag vill inte leva i ett land där en korg på ICA är det enda ställe jag kan hitta en bok!

Definition av frihetsbegeppet

Man kan aldrig få tillräckligt med bra definitioner av de viktigaste och mest grundläggande begreppen. I ett kort inlägg i The New York Review of Books, aprilnumret i år, ett inlägg som egentligen handlar om Beethoven och hans kamp för frihet, politisk frihet, men också frihet i musikaliska sammanhang, citerar Daniel Barenboim den store amerikanske tänkaren George W. Bush, som i ett officiellt dokument från 17 september 2002 gör följande tänkvärda definition av vad frihet är:
     "- - - If you can make something that others value, you should be able to sell it to them. If others make something that you value, you should be able to buy it. This is real freedom - - -"
     (Dokumentet återfinnes i The National Security Strategy of the United States of America; datum som ovan.)
     Plötsligt förstår jag varifrån KD-ministern Odell hämtat sina utförsäljningsidéer.

Föredömlig längd på biografi

Biografierna över författare tenderar att bli tjockare, omfångsrikare och flerbandigare. Har man älskat en poet eller en romanförfattare länge är det frestande att läsa en maffig biografi om vederbörande. Genom åren har jag smällt i mig rätt många.
     Så tänkte jag att jag skulle ta tag i någon biografi över en av de äldre diktare som jag läst i många decennier och alltid funnit helt makalös. I samlingsutgåvan över denne författares dikter läser jag så vad utgivaren och litteraturvetaren Peter Wapnewski har att säga om författarens liv.
     I snabböversättning:
     "Författaren var tysk yrkesdiktare (Berufsdichter) utan fast bostadsort i skarven mellan 1200- och 1300-talen. Detta torftiga konstaterande innehåller i stort sett allt vi vi vet om dennes yttre liv. En enda gång förekommer han i akterna och därmed i världens medvetande: den 12 november 1203 erhåller han pengar för en rock. I övrigt är han sina dikter. (Im übrigen ist er, was seine Dichtung ist.)" 
     Något flerbandigt verk över Walther von der Vogelweide får jag inte tag i. Bara dikterna. Och jag konstaterar att det faktiskt är fullt tillräckligt - !

Den nödvändiga skönlitteraturen

Jag skrev för en tid sedan några rader om oro över vad som skulle hända med SvD om kulturredaktionen fortsatte att utarmas, som den ju också de facto gjort. Men läser med ett slags återhållen försiktig optimism vad nye kulturchefen idag skriver. Att läsningens förfall är ett gigantiskt demokratiskt och kulturellt problem är vi överens om. Jag var ju i fyra decennier verksam inom folkbildningen och - trots att jag sällan använder den här bloggen till sådant - lägger jag här ett par avsnitt ur en krönika jag nyss skrivit för den tidskrift som når just folkhögskolans lärare. Den lägger inget annat till - än oro över just läsningens förfall.
_____________________________________

Läsandet minskar. Utredningen för någon månad sedan visar alarmerande icke-läsning främst bland yngre män.

                    På folkhögskolan upplevde jag de sista åren under min verksamhet ett fenomen som jag inte riktigt begrep: jag kunde aldrig referera till litteratur som jag, kanske naivt, antog att alla hade läst, om inte hemma i soffan, så på litteraturtimmarna i skolorna. Jag visste att svensklärarna inte längre hade någon gedignare litteraturhistorisk bakgrund. Det var längesedan man slopade läsningen av hela verk på universitetets svensklärarutbildning, och litteratur från äldre tid inskränkte sig till listor över böcker som borde läsas och som ingick i något som kallades det klassiska arvet. Få hade dock verkligen läst dem. Jag kunde inte referera till texter jag antog hörde alla till: Nässlorna blomma, Doktor Glas, Gösta Berlings Saga, Hemsöborna, Peer Gynt, Faust, Madame Bovary osv osv. Det gick inte. Under de senaste tjugofem åren har jag inte hittat en enda klassisk text som ens alla i en skrivargrupp hade läst. Vid ett tillfälle var den enda bok alla hade läst Liftarens guide till galaxen.

                    Men till värdegrunden i folkhögskolan hör litteraturen. Skönlitteraturen. Man måste komma ihåg att det bara är i skönlitteraturen man kan få veta något om människan. Den goda litteraturen är själva grundforskningen om människan (och då tänker jag inte på stolligheter som Dan Brown eller deckare). I alla tider har läsning av och samtal om skönlitteratur varit ett av folkhögskolans huvudmoment. Inte för inte skrev Lars Furuland en gång en bok som hette Folkhögskolan – En bildningsväg för svenska författare. Men inte bara de som ville bli författare eller journalister läste litteratur. Alla i folkhögskolan skulle läsa – och samtala om det man läst. Man måste komma ihåg att det finns en anledning till att Nobelprisen delas ut i kemi, fysik, och medicin – dvs grundforskning om mänskligt liv. OCH i litteratur: grundforskningen om människan i samliv med andra och inför alla de stora gåtorna.

                    Jag antar att de flesta som läser detta känner till idén med att låta ekonomi- och juridikstudenterna vid Jönköpings högskola läsa över 100 skönlitterära verk under sin utbildning. Läraren som skulle undervisa blivande jurister och ekonomer, människor som kommer att ha att göra med medborgare i deras svåraste stunder, konstaterade att eleverna saknade elementära kunskaper om människan . Därför införde han romaner som en del av den mer ”tekniska” utbildningen. Bara i skönlitteraturen lär man sig vad människan är, hävdade han. Det var också en av grundtankarna hos Grundtvig, och en av de tankar jag kommit att hålla särskilt högt genom alla år, det ’historiskt-poetiske’; det låter trist och konstigt, men tanken är lysande. Bara i litteraturen, den goda, nota bene, kan man få pröva vad godhet är, hur sorg och glädje verkar, vad människan förmår i omöjliga lägen.

                    Dagens utredning om läsningen måste alltså tas på allvar. En ung man som inte läser är en potentiell högrisk. Så svensklärare – nöj er inte med att ”det är väl bra om dom åtminstone läser serier”. Det är läsningen av riktig litteratur och framför allt samtalen om det man läst - som är – värdegrunden.

En riktig kulturutredning, dvs INTE en svensk

Nu har Norge gjort en kulturutredning. Jag hade en liten fot med en kort tid i den svenska häromåret. Resultatet - om det nu berodde på mig eller inte - var bedrövligt.
     Här en länk till den norska sammanfattningen. Det är världar mellan norskt och svenskt - inte bara i skidvärlden. Från sonen som arbetar i norskt kulturliv sedan 20 år några kommentarer först. Jag säger som Augustinus: tag och läs.

Notera satsning på folkbibliotek, studieförbund ("dirigentlønnsordningen" är en vision driven av Musikkens Studieforbund om att få stöd till professionella instruktörer i alla körer, orkesterföreningar osv…) och Børli-citatet till sist. Är detta tråden från den legendariska svenska 1974-utredningen i vår tid? Det kan se ut som om den här nationen har förstått det. (Men säg aldrig till dem att detta bottnar i svenskt 1970-tal. Då vägrar de, som en häst inför ett hinder!)http://www.regjeringen.no/nb/dep/kud/dok/nouer/2013/nou-2013-4/17.html?id=715610

Tillägg
Ett citat från kapitel 9 i utredningen:

Svaret på spørsmålet om hvorfor offentlige myndigheter bør yte støtte til kulturlivet, er etter utvalgets syn å finne i verdiene demokrati, rettferdighet og mangfold. Det er på grunnlag av disse verdiene man kan hevde at støtte til kulturlivet er en nødvendig oppgave for offentlige myndigheter, og at myndighetene har en plikt til å føre en aktiv kulturpolitikk. Mer spesifikt innebærer dette en plikt til å sikre at det foregår en kontinuerlig og mangfoldig kunst- og kulturproduksjon i samfunnet. Dette forutsetter igjen at myndighetene sørger for å opprettholde og utvikle kulturinstitusjonene i samfunnet.

Förstatliga skolan igen

Friskolereformen skördar offer. Det fantastiskt vackra Ale Gymnasium läggs ned för att ungdomarna väljer lättköpt smörja inne i Göteborgs alldeles för många och för små friskolor. Nödinge var tänkt att expandera. Många flyttade till nybyggda områden, pendeln till Göteborg tillkom, men vem flyttar en familj till en kommun utan skolor?
     GÖRAN PERSSONS KATASTROFALA UTBILDNINGSMINISTEREPOK FORTSÄTTER ATT MONTERA NED  FOLKHEMMET- MED HJÄLP AV ALL OKUNNIGHET I REGERINGEN.
     Staten måste återta styrningen av det nu snart helt förfuskade svenska skolsystemet.

Råd till blivande författare

Inlagd på sjukhus för att få veta vad som sedan månader är fel på mig tog jag med mig dels en anteckningsbok där jag kan arbeta på ett nytt odödligt mästerverk, dels något att läsa. Denna gången hade jag bestämt mig för att äntligen läsa hela Eckermans Gespräche mit Goethe. Den har nu i sin helhet givits ut i pocket.
     När jag lagt undan min anteckningsbok, druckit lite juice, tar jag på nytt upp den tjocka volymen och läser vad den store diktaren torsdagen den 12 maj 1825 säger till sin unge kollega: "Wer aber nicht eine Million Leser erwartet, sollte keine Zeile schreiben."
     När den välmenande sjuksystern en stund senare tittar in frågar hon bekymrat om det har hänt något.

Nynorska är inte kinesiska

Den 7 jan i år skrev jag en kort kommentar till en engelsk boklista. Jag kom att tala om en av de bästa böcker jag vet och inlägget fick ett antal entusiastiska kommentarer. Men man kan ju nå mig (se under porträttet) också via e-post och jag har sedan dess fått ett antal brev om att man aldrig hade läst Fuglane men nu gör det och att man läser nästan med hjärtat i halsgropen, att några av scenerna i boken hör till det mest andlösa man någonsin läst.
     Men en av brevskrivarna ondgör sig över att boken är nästintill omöjlig att få tag på på nynorska. Man kan naturligtvis skriva till en norsk bokhandel men får då räkna med att betala extra. Eller kräva av biblioteket att ha den på nynorska. Och strunta i svar från sådana bibliotekarier (jag vill inte skriva ut var) som hävdade att nynorska är "rena kinesiskan för låntagarna".
     I Norge kan man i bokhandlarna gå in och köpa ny svensk och dansk litteratur, och en hel del av våra klassiker dessutom. Vilken svensk bokhandel håller oss med ny dansk och norsk litteratur? Eller danska och norska - och nynorska - klassiker?

När nätet verkligen funkar

Jag tycker ibland att jag är så grinig på ny teknik. Men igår var jag riktigt glad och tacksam över detta makalösa internet. Jag håller på med en översättning. Det handlar om händelser på 30-talet; boken, som behandlar viktiga personer (bl a Freud), kom ut på 50-talet. Och plötsligt citeras Shakespeare. Lite letande och jag hittar det som citeras i tredje akten av As You Like It. Men det är ju engelska så det skall översättas och plötsligt tar det stopp. Som ni behagar äger jag inte på svenska. Och det är Hagbergs översättning det måste gälla eftersom Erikssons kom efter 30-talet...
     Men så: nätet. Projekt Runeberg.
     Fantastiskt. Ett par minuter senare kan jag lugnt fortsätta översättandet.

Bortglömda (ev) - 3

Det är inte roligt att vara sjuk, trött, nedstämd och att ingenting få gjort. Och så blir det så att man går fram och tillbaka framför bokhyllorna för att hitta något att läsa, eller läsa om. Så såg jag tre böcker av en svensk författare som inte skrivit så mycket mer och som jag inte ägnat en tanke på många år. Jag tog ned hennes sista bok, den kom för mer än 30 år sedan, och jag läste den då, och kanske strax därefter. Och så alltså nu. Jösses. Författaren totalt försvunnen ur samtidsdiskussionen, men vilken bok, vilken fantastisk uppväxt- och miljöskildring, och vilken skrämmande tydlig skildring av ett psyke som pressas till det yttersta.
     Gattet kom 1981. Men den står sig. Jag läste Åsa Nelvin. Här får hon en plats på min lista över eventuellt bortglömda.
     (Tidigare nämnda se 19/1 2012 och 1/4 2012)

Förfärligt dödsbud

Dessa ständiga besked om det pågående förfallet. Vi måste vara världsmästare på att byta ut kvalitet mot strunt - på alla områden (jag tänker inte bara på Kolmisoppi vs Zlatten).
     Denna morgon får jag ett mycket mycket tungt besked. Det bästa, ja egentligen det enda verkligt ätbara knäckebrödet, slutar tillverkas. Vika knäckebröd kommer inte längre att bakas. Kvar de tusen varianterna av intetsägande och lättuggat. Svensken klarar bara det lättuggade, - det intetsägande. I vår ostdisk är några av höjdarna borta, ett antal spännande marmelader borta, några fantastiska bröd borta, viltkorvarna borta, osv, osv.
     Jag har ätit Vika knäckebröd varje dag (varje dag) i över fyrtio år. Att det skulle vara så här att bli gammal...

Om förfallet på svensk arbetsmarknad

Ur DI:s nätupplaga klipper jag följande rader om de nya villkoren på svensk arbetsmarknad (och då har Reinfeldt & Co bara härskat i sex år...):

"Telia Soneras anställda på avdelningen business services fick ett meddelande som innehöll en komplettering till deras anställningskontrakt den 7 januari i år. De nya villkoren gick enligt Aftonbladet ut på en sänkt grundlön med 10 procent men samtidigt en möjlighet att tjäna mer på provision. Personalavdelningen skrev ordagrant att de som tackar nej kommer att bli kontaktade av en chef för att "ta en diskussion om vad detta får för konsekvenser för den fortsatta karriären som säljare i Telia"."

Lärdomar från Uzbekistan, eller?

Morgontidningarnas kulturdelar utarmas snabbt

Det hjälper inte. Jag sörjer; lite mer varje morgon. Jag läser flera morgontidningar, främst kulturdelarna... Och jag konstaterar att kaffet numera fortfarande är varmt när jag har läst färdigt. SvD, GP. Vart tog de långa litteraturanmälningarna vägen, var är de roliga helsidesartiklarna om ny lyrik? Var är artiklarna om böcker som kommit ut på tyska i Berlin, på spanska i Buenos Aires eller på franska nånstans... Var kan jag läsa om böcker som jag inte visste fanns? Säg inte 'nätet'. Jag läser inte litteratur eller kulturartiklar på en skärm till morgonkaffet!
     Också dessa mina morgondrakar ondgör sig över att folk inte läser... Men läser någon fortfarande ny litteratur på dessa tidningar? När kunde jag i SvD läsa en helsida om ny lyrik av Tommy Olofsson senast? När skrev Ulf Eriksson senast om en ny fantastisk roman som kommit ut i Madrid och förmodligen aldrig kommer att översättas...
     Om utarmningen fortsätter slutar jag prenumerera. Dags att ställa frågan: när övergår en bra tidning till att bli en 'blaska'?
     Jag får återgå till Klassekampen från Norge som jag i många år läste eller Information från Danmark som på samma sätt gav mig det jag behövde, eller Neue Zürcher Zeitung eller Frankfurter Allgemeine. Jag fick dem två dagar för sent, men litteratur värd namnet har inget 'bäst före'...

Obegripliga advokater

I många avseenden är vi alla lekmän. Många områden är man egentligen inte särskilt intresserad av. Som dessa mängder av brott... Men med en journalistik som allt mer inriktas mot kriminalitet är det svårt att värja sig.
     Och svårt att förstå delar av den där juridiska cirkusen. Det jag under lång tid haft svårast för är att man som advokat/jurist kan ställa upp för att försvara uppenbara brottslingar. Jag tyckte det var väldigt sympatiskt av de indiska advokaterna att vägra försvara de där våldtäktsidioterna. Jag begrep heller aldrig hur Breivik kunde få försvarsadvokater, som, även om de bara uttryckte sin klients önskan, kunde föreslå att Breivik skulle försättas på fri fot.
     Riktigt sur blir jag när jag hör den unga kvinnliga försvarsadvokaten hävda att polisen som sköt en av guldrånarna skall anmälas för dråp. Bössan var bara en atrapp, men liknade ett gevär. Hur skall man kunna avgöra det? Jag skulle vilja se poliserna gå ur bilen i Malexander och be att få se på vapnen innan man tog upp jakten/striden...
     Det är svårt att inte misstänka att en del av dessa unga advokater mest tänker på sin egen 'image'... Jag läser ofta om de hutlösa arvodena från kändisadvokater, som ofta inte lyckas försvara någon men som fyller sina bankkonton... Något som har med rättssamhället att göra har jag svårt att se i den unga kvinnliga advokatens tillvägagångssätt.

Ingen svensk på listan!

Dessa listor. The Guardian publicerar de 100 bästa skönlitterära verken genom tiderna. Det är en löjlig lista, dvs den är i första hand brittisk, i andra hand amerikansk. En och annan liten utländsk bok (som Anna Karenina, eller Bläcktrumman) får också vara med. Men - i stort sett inte en enda bok från något av de små språken eller de stora länderna utanför UK och US utom en och annan fransos... Enögdhet.         
     Jag fick en gång av en svensk tidning (SvD) frågan om jag ville skriva om ett verk från 1900-talet som är omistligt i världslitteraturen. Efter att ha tänkt i veckor skrev jag - inte om Kafka, eller Joyce, eller Mann, eller V Woolf, eller Faulkner, eller.... - nej, jag skrev om ett av världslitteraturens allra märkligaste verk: Fuglane. Och konstigt nog är den varken skriven av en britt eller en amerikan utan av en norrman. Och dessutom skriven på nynorsk.
     Men Fuglane av Tarjei Vesaas är omistlig. Tro mig.