Ett ord för Mandelas "kusin"

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Werner Aspenström

Efter alla den senaste tidens enastående lovord för Nelson Mandela vill jag i all enkelhet påminna om att Mandela aldrig skulle blivit den han blev om det inte varit för en annan person i detta märkliga Sydafrika. Det är inte den som hela sitt liv gör samma sak, kämpar för samma sak, har samma åsikter och tror på samma sak, som är den intressanta gestalten. Mandela gick som ung med i kampen mot apartheid och fortsatte så hela sitt liv. Man kan säga, om man nu kan sammanfatta ett långt liv, att han gjorde samma sak i hela sitt liv. Det är stiligt, men det är inte det som intresserar mig mest.
     Mig intresserar det som är så oändligt mycket svårare. Den människa som stannar upp, låter en insikt genomlysa hela ens person, den människa som har modet att ändra sig, i grunden ändra sig: åsikter, handlingar, beteende, den som står emot det ögonblickliga föraktet från dem som trodde sig veta vem man är/var. För mig är den intressantaste personen i Sydafrikas befrielse från apartheid-idiotin inte denne alltmer helgonlike Mandela; för mig framstår F W de Klerk som den verklige förändraren. Han är den mer komplicerade och därmed intressantare gestalten.
     Här lägger jag således ett ord för denne man, kvarlämnad på ängen.