Den nödvändiga skönlitteraturen

Jag skrev för en tid sedan några rader om oro över vad som skulle hända med SvD om kulturredaktionen fortsatte att utarmas, som den ju också de facto gjort. Men läser med ett slags återhållen försiktig optimism vad nye kulturchefen idag skriver. Att läsningens förfall är ett gigantiskt demokratiskt och kulturellt problem är vi överens om. Jag var ju i fyra decennier verksam inom folkbildningen och - trots att jag sällan använder den här bloggen till sådant - lägger jag här ett par avsnitt ur en krönika jag nyss skrivit för den tidskrift som når just folkhögskolans lärare. Den lägger inget annat till - än oro över just läsningens förfall.
_____________________________________

Läsandet minskar. Utredningen för någon månad sedan visar alarmerande icke-läsning främst bland yngre män.

                    På folkhögskolan upplevde jag de sista åren under min verksamhet ett fenomen som jag inte riktigt begrep: jag kunde aldrig referera till litteratur som jag, kanske naivt, antog att alla hade läst, om inte hemma i soffan, så på litteraturtimmarna i skolorna. Jag visste att svensklärarna inte längre hade någon gedignare litteraturhistorisk bakgrund. Det var längesedan man slopade läsningen av hela verk på universitetets svensklärarutbildning, och litteratur från äldre tid inskränkte sig till listor över böcker som borde läsas och som ingick i något som kallades det klassiska arvet. Få hade dock verkligen läst dem. Jag kunde inte referera till texter jag antog hörde alla till: Nässlorna blomma, Doktor Glas, Gösta Berlings Saga, Hemsöborna, Peer Gynt, Faust, Madame Bovary osv osv. Det gick inte. Under de senaste tjugofem åren har jag inte hittat en enda klassisk text som ens alla i en skrivargrupp hade läst. Vid ett tillfälle var den enda bok alla hade läst Liftarens guide till galaxen.

                    Men till värdegrunden i folkhögskolan hör litteraturen. Skönlitteraturen. Man måste komma ihåg att det bara är i skönlitteraturen man kan få veta något om människan. Den goda litteraturen är själva grundforskningen om människan (och då tänker jag inte på stolligheter som Dan Brown eller deckare). I alla tider har läsning av och samtal om skönlitteratur varit ett av folkhögskolans huvudmoment. Inte för inte skrev Lars Furuland en gång en bok som hette Folkhögskolan – En bildningsväg för svenska författare. Men inte bara de som ville bli författare eller journalister läste litteratur. Alla i folkhögskolan skulle läsa – och samtala om det man läst. Man måste komma ihåg att det finns en anledning till att Nobelprisen delas ut i kemi, fysik, och medicin – dvs grundforskning om mänskligt liv. OCH i litteratur: grundforskningen om människan i samliv med andra och inför alla de stora gåtorna.

                    Jag antar att de flesta som läser detta känner till idén med att låta ekonomi- och juridikstudenterna vid Jönköpings högskola läsa över 100 skönlitterära verk under sin utbildning. Läraren som skulle undervisa blivande jurister och ekonomer, människor som kommer att ha att göra med medborgare i deras svåraste stunder, konstaterade att eleverna saknade elementära kunskaper om människan . Därför införde han romaner som en del av den mer ”tekniska” utbildningen. Bara i skönlitteraturen lär man sig vad människan är, hävdade han. Det var också en av grundtankarna hos Grundtvig, och en av de tankar jag kommit att hålla särskilt högt genom alla år, det ’historiskt-poetiske’; det låter trist och konstigt, men tanken är lysande. Bara i litteraturen, den goda, nota bene, kan man få pröva vad godhet är, hur sorg och glädje verkar, vad människan förmår i omöjliga lägen.

                    Dagens utredning om läsningen måste alltså tas på allvar. En ung man som inte läser är en potentiell högrisk. Så svensklärare – nöj er inte med att ”det är väl bra om dom åtminstone läser serier”. Det är läsningen av riktig litteratur och framför allt samtalen om det man läst - som är – värdegrunden.