Okunnigheten är det värsta vi har att leva med framöver. Lantmäteriet i Västerdalarna vill byta alla medeltida namn på fäbodar, från selen till sälen. Se Falu-Kuriren 22/5, Malungssidan. Bara för att någon i kartornas tidiga tid missuppfattat vad ortsbefolkningen sa och döpte Selen till Sälen.
(För att inte tala om att man i Yttermalung inte förstod vad folk sa och döpte en plats till Sillerö! Där finns inte tillstymmelse till ö. Men det grunda vattnet sillrar...)
Men nu åker de nya generationerna skidor och tror att det skall heta Sälen. Och sen får man jobb i staten och tror sig göra någon en tjänst med att förbättra kartorna... Okunnighet! Det heter sedan gammalt att man bor på en Sel.
Jag är glad att jag stod emot mina redaktörer när jag 2012 skrev min Malungs-roman Den tjugotredje dikten - i den heter det 'sel' - hela tiden.
Man borde kanske byta namn på kommunen, slår det mig - MALUNG-SELEN. Det vore väl fint?
Hej!
SvaraRaderaNej det är skillnad på sel och sel, i Malung betyder det litet hus (mjölkbod) i Transtrand pekar sel i bynamnet Sälen på betydelsen lungvatten!
Ur Lima och Transtrand Två socknars historia, del tre sidorna 654 och 655:
Säterbruk särskilt under 1600- och 1700-talen av Täpp/John-Erik Pettersson.
...Olav Beito har undersök de norska sätcrnamnen och kan konstatera cn stor spridning i betydelsen 'fäbodställe', bl.a. i de till Sverige gränsande bygder där vi har motsvarande säternamn. Som ortnamnselement är del namnbildande först under medeltiden, men är fortfa-
rande under 1900-talet produktivt. Den indogermanska grundbetydelsen är 'sitta'.
Ovanstående ger oss ännu ett exempel på det västnordiska inflytandet i Lima och Transtrand jämfört med övriga Dalarna. Likaså är det intressant att namn på säter i området ej torde vara äldre än medeltid, vilket i och för sig inte är oväntat.
I detta sammanhang bör också nämnas den knivskarpa sockengränsen mot Malung i söder, där benämningen sälberg (sälibärg) används för 'fäbodställe'. Grundordet är det fornvästnordiska sel (på malungsmål se{ i olika sammansättningar och ortnamn). Det finns i Malungs socken inte ett enda fäbodnamn på -säter liksom det i Lima och Transtrand inte finns något på -sel. Detta innebär att gränsen mellan Lima och Malung bör ha varit ett faktum när säternamnen i Lima-Transtrand tillkom.
I Sverige förekommer sel som namnelement i fäbodsammanhang framför allt i Malung och delar av Venjan. Spår av fäbodnamn på sel och sal finns också i andra socknar i Övre Dalarna, även om det inte är så framträdande. Namnelementet förekommer också i Dalalagen och i ett brev 1386 från Tuna. Som fäbod betecknande finns sel framför allt på Island.
Ordet sel är en s.k. ja-avledning till sal (grundform salja). Betydelsen av sel blir därför 'litet hus med ett rum'. Cabouret ser sel i Norge som en äldre beteckning för fäbodställe än säter. Pä cn liknande linje går Sandnes, även om han framför allt uppfattar sel som betecknande
ett litet hus för utmarksbruk i allmänhet.
Sel är från början neutrum, men har i Västerdalarna övergått till femininum när det gäller betydelsen 'fäbodställe'. I den ursprungliga betydelsen 'litet hus' har dock ordet förblivit neutrum i betydelsen 'mjölkbod' i Malung. Den ursprungliga betydelsen i Malung torde
därför vara just 'litet hus', troligen mjölkbod. Mot bakgrund av ovanstående ser vi i övre Dalarna en västnordisk påverkan i ordet sel/säl som synbarligen är äldre än gruppen säter-namn och som mest slagit igenom i Malung. Vad vi kan ana är alltså att utmarksutnyttjandet av en boskapsskötande befolkning är av tidigare datum i Malung än i Lima; en i och för sig inte överraskande slutsats med tanke på att vi vanligen ser dalgången som koloniserad söderifrån. Verkligheten torde dock inte vara så enkel.
I sammanhanget måste naturligtvis bynamnet Sälen i Transtrand nämnas. Enligt traditionen skulle byn från början ha varit ett fäbodställe för malungsborna; en tanke som förmodligen uppstått p.g.a namnlikheten med fäbodnamn i Malung. Detta är emellertid en långsökt tanke, då avståndet till Malung är långt och minst lika goda slåttermarker och beten måste ha funnits på närmare håll. Ej heller bör limaborna ha tillåtit malungsbor att ha fäbodar norr om Lima. Traditionen kan med största sannolikhet avfärdas som en folketymologisk förklaringssägen...
Gunnar! Stort tack för din noggrannhet och möda - att ställa till rätta. Att Limaborna skulle hindra Malungsbor att ha fäbodställen så långt norrut - ja det köper jag direkt. Jag slutar genast att säga att generalstabskartfolket hörde fel - men inte i det andra exemplet (Sillerö). Och jag har mängder av exempel på hur de där tidiga studenterna som skulle höra vad ortsbefolkning runt om i bygderna sa aldrig riktigt uppfattade vad orter, bäckar, öar, eller platser i stort hette. Men en gång till: tack för din utläggning! Stewe
SvaraRaderaJa, kartograferna hade i de flesta fall dåliga öron!
SvaraRadera