Diktare som följt en genom livet

Idag skall det alltså regna igen. En dikt dyker upp i min skalle, så som dikter alltid dyker upp, när jag behöver dem - hade jag så när lagt till.

     "Già la poggia è con noi,
     scuote l´aria silenziosa."  

     Vissa böcker följer en genom livet. I går kväll tog jag ned en bok jag köpte 1960, när jag gick i tredje ring, och sedan dess har denne diktare följt mig som en av de viktigaste i mitt läsande liv: Salvatore Quasimodo. Jag har läst många översättningar av honom, svenska översättningar och översättningar på andra språk som jag kan läsa, och redan tidigt skaffade jag mig hans samlade verk på italienska, som jag av olika skäl lärde mig tidigt. Men det hjälper inte: för mig låter Quasimodo fortfarande i första hand så som Arne Lundgren ville ha honom att låta:

     "Så har vi regnet åter,
     som en hemlig skälvning i luften."

     Arne Lundgren... jag har ju en liten lista över "bortglömda" diktare/författare på den här bloggen. Nu funderar jag på om jag inte skulle lägga Arne Lundgren till listan... Fast man vet inte. För mig är han ju inte bortglömd. Det är bara det att jag sällan, för att inte säga aldrig, hör någon annan referera till honom...