Bortglömda

Det finns ett slags böcker jag älskar med ett slags upptäcktsresandets kärlek. Det är böcker som försöker rikta ens intresse eller uppmärksamhet mot eventuellt förbisedda författarskap. Karsten Sand Iversen skrev för några år sedan en utomordentlig liten bok om för oss i norr förmodat okända författarskap i det östliga Europa, om Florjan Lipus, Ivan Cankar, Joze Javorsek och många andra (alla med diakritiska tecken jag inte klarar av att hitta på datorn), för mig obekanta och väldigt lockande, och med något undantag oåtkomliga på nordiska språk. Han kallade boken SKYGGEBIBLIOTEKET (2002). Försök att finna den!
     Häromåret kom en liknande bok ut på svenska, en sammanställning av förmodat bortglömda svenska författarskap. Tomas Lidbeck gav ut DE BORTGLÖMDA FÖRFATTARNAS BIBLIOTEK (2007) på BTJ Förlag. Att jag denna morgon nämner den beror på två saker. Dels på att jag när jag läste den kunde konstatera att en del av de författare Tomas Lidbeck tog upp hörde till de mest levande i min bokhylla, ständigt lästa och allt annat än bortglömda. Dels på att jag idag läste Svenska Dagbladets ledare och där plötsligt såg en av de viktigaste och sannerligen bortglömda svenska författarna nämnas i mycket positiva ordalag, Sven Fagerberg. Fagerberg saknas faktiskt i Tomas Lidbecks glömskebibliotek, men hör mera hemma där än Walter Ljungquist eller Thorsten Jonsson...
     Av de böcker som en gång skakade om mig och kanske satte mig på spåret mot den verkligt väsentliga litteraturen torde Sven Fagerbergs HÖKNATT (1957) vara en av de viktigaste. Jag vill minnas att jag till och med skrev någon universitetsuppsats om den (i stilistik av alla märkliga ämnen)... I detta zlataniska tidevarv torde den och alla hans böcker fram till BRONSHÄSTARNA (1973) utgöra en viktigare läsning än det mesta. Så jag säger det igen: försök att finna dem!

Om brådska

Det fanns en tid före brådskan.
     Jag sitter och läser i Gertrude Steins roliga THE AUTOBIOGRAPHY OF ALICE B TOKLAS (1933) och stannar upp i kapitel 4 där hon berättar om en tågresa i barndomen, hur hatten blåste av och hur lokföraren stannade tåget så att man kunde hämta hatten.
     Före jul ondgjorde jag mig över vår tid (se nedan 23/12) och nämnde att man nu i december lagt ned rälsbusslinjen mellan Borlänge och Malung. Och plötsligt, medan jag låter Gertrude Stein sjunka ned i knät, minns jag en sommarkväll i mitten av 80-talet, när vi med sena rälsbussen var på väg norrut och hade passerat Björbo eller Nås och kommit ut på en av de långa ödsliga sträckorna genom impedimentskog och över myrar. Vi var inte många i tåget, ett tiotal kanske, när den mustaschprydde och pratsamme lokföraren stannade mitt ute på linjen, öppnade dörren i förarkabinen och lämnade rälsbussen. Vi såg honom i det sneda kvällsljuset gå rakt ut över myren, vi följde honom med blicken, jag minns att jag tänkte att han kört på ett djur och ville se att det inte var skadat, men han fortsatte, och vi satt där, och efter en stund försvann han, vi satt kvar i det osannolika västerdalsljuset och började undra, vi frågade oss om det kunde komma tåg norrifrån, vi undrade om någon visste hur man ringde stationsmästaren i Borlänge, om någon kunde köra rälsbuss, vi väntade, och den julistilla myren bara fanns där och fanns. Först efter tio tolv minuter såg vi lokföraren dyka upp igen och komma mot oss, och vi följde honom, lättade och förundrade. När han startat rälsbussen slog han på högtalaranläggningen, harklade sig och medan rälsbussen tog fart igen sa han: "Det blir jävligt med hjortron i år."

Julens sanna budskap

Jag har letat efter det ord som uttrycker vår tid, men det blir ett så enkelt och banalt, det jag finner.
     Jag vill finna det förlösande ordet för riskkapitalisternas hutlösa vinster, för socialdemokratiska politiker som tjänar storkovan på skattefinansierad verksamhet men tar vinsterna till skatteparadis för att undvika just den skatt de redan lever på, för vården som allt snabbare vittrar bort, skolorna som pulveriseras av det marknadsliberala utförsäljningsvanvettet, det som fortsätter fast man redan sett konsekvenserna, styckningen av SJ, och därmed utglesningen av redan stor glesbygd, det senaste i den idiotin nedläggningen av Västerdalsbanan, jag letar efter ett ord att beskriva min tid, ett ord för vinsterna med fri elmarknad, för apotek som inte längre förser alla, eftersom de apotek som hotar med att stänga i stor utsträckning också är glesbygdens, apoteken ägda av schweizare som gnuggar händerna för att jag blir allt äldre och sjukare, för en näringsminister vars förebild är järnladyn som ansåg att frysande pensionärer som inte hade råd med ved kunde ta en extra filt, för posten som får mina gäster från andra länder att skratta förtjust när först en grön sen en stor FedEx och därefter en gul bil kommer till samma låda, för min bank som meddelar att jag inte får den nya ränta som vore att vänta efter reporäntans nedgång, för en bank som ger mina gamla städerskor 0 % på lönekontot, men lägger undan 1, 4 milliarder till bonus åt cheferna, jag har letat efter ord att sätta namn på eländet.
     Och i går kväll så äntligen den tydligaste bilden av allt: man hurrar för att Malmö stadsbibliotek skriver in nya lånare, unga låntagare, tack vare Zlatans bok, och när man intervjuar en av dessa potentiella nya läsare, som från den meningslösa boken tänkes gå vidare till riktig litteratur så svarar den unge mannen att han vill bli som Zlatan: han vill bli - inte idrottsman, inte italienproffs, han vill bli - rik. Så enkelt. Inte lära sig mer om livet, världen, inte så småningom läsa riktig litteratur. Han vill bli rik. Och denna morgon, när familjer åter skuldsatt sig för alla de ungas krav på alla typer av dyra klappar, denna morgon är tidningarna fyllda av reklamblad för den rea som i vissa fall börjar redan på juldagen. Halva priset. Vilka marginaler vittnar det om? Jag hittar till sist det äldsta av alla ord att beskriva vår tid.
     Girighet. Bara så. Inget annat. I juletid detta enda budskap. Du skall ha.

Om det absurda

Vi har alla våra minnen. Också av det absurda.
     När jag idag i SvD läser att Tjeckien kallas för Absurdistan kom jag att tänka på att det var i Prag av alla ställen, sommaren 1968, av alla tider, som jag såg Beatles-filmen HELP. Jag minns biografen som var fylld till sista stol; det hela började med journalfilm, ett slags för-TV som väl ingen längre minns, men som var den tidens "rapportering"om vad som hände i världen, öststatsledarna hade träffats nånstans, herrar i svartvitt, alla kramade alla, men ingen kramade Dubcek. Ingen pussade Dubcek på kinderna. Jubel i salongen. Sedan Ringo och grabbarna i en absurd film när den är som bäst.
     Fast efteråt har jag tänkt att den där puss-scenen i journalfilmen hade likadana kvaliteter.
     Någon vecka senare mötte vi lastbils- och stridsvagnskolonnerna. Jag minns inte att jag ens hört talas om Vaclav Havel ännu.

Anständighet vs profit, del II

Jag fortsätter att läsa de danska dagstidningarna. Och Jyllandsposten kan denna dag meddela: Godt 1.000 eksemplarer af "Den aarhusianske massemorder" er solgt på kun 14 dage.
     Vad händer med oss? Varför får jag inte läsa att redan efter två veckor är 1.000 ex sålda av Ulf Erikssons nya essäsamling?

Anständighet vs profit

Jyllandsposten skriver, sedan man fått veta att den norske massmördaren vill ge ut en bok om sig själv:
      "Norske forlag diskuterer nu, om den terrortiltaltes manuskript overhovedet skal i trykken." 
     Är det någon som kan tänka sig den situationen uppstå att inget förlag skulle ge ut en sådan bok? Vore inte det som att be leksaksfabrikanter sluta göra leksakspistoler eller spelvärlden hålla upp med att konstruera stridsspel. Det blir intressant att följa förlagets argument att ge ut boken - jag hör redan i andanom en patetisk yttrandefrihetsröst tala om demokratiska grundläggande värden medan man står i kö för att sätta in kulorna på banken.

En av de största

Vid det stora nordiska författarmötet i New York 1993 då Tomas Tranströmers ÖSTERSJÖAR (filmen) visades och alla hyllade Tranströmer (som var där), och då Göran Sonnevi just utkommit i en stor översättningsvolym, satt jag tillsammans med några yngre amerikanska poeter som sa att det måste vara härligt att ha två så stora poeter i samma lilla nation. Och jag minns hur jag närmast upprört sa att den kanske märkligaste, och på sitt sätt ende svenske poet av världslitterär kaliber vid sidan av Tomas, ändå inte var närvarande. Förvånad min: vem?
     Bengt Emil Johnson, svarade jag. Och tänkte: hur i hela friden skulle det också vara möjligt att översätta så intrikata och så storsvenska böcker som de i mitt tycke märkligaste av samtida svenska diktsamlingar, VINTERMINNE (1980), HEMORT (1984) eller BLAND ORRAR OCH KOR (1989). Det var då. Sedan fortsatte Bengt Emil sitt lågmälda samtal med dem som ville samtala, fick Tranströmerpriset, och fortsatte, fortsatte, ända in i Slutrummet 2010.
     Idag skriver Henrik C Enbohm en välformulerad och mycket tankeväckande understreckare i Svenska Dagbladet. Och jag håller mer än gärna med honom när han drar en lättnandes suck: det har börjat skrivas om Bengt Emil Johnson. En avhandling nu, och Henrik C Enbohms egen utlovade. Den tystnad som alltid verkar inträffa efter en stor diktares frånfälle kommer i detta fall guschelov inte att bli besvärande lång.

Huvudrätt: Tomas Tranströmer

Idag får Tomas Tranströmer priset. Idag sitter han, visserligen något vid sidan av centrum vid honnörsbordet, men i alla svenska hjärtan: i högsätet. I tidningarna läser vi vad som skall serveras. Låt mig få dela med mig av en händelse i Tomas Tranströmers liv som få känner till: den gång då Tomas själv var - den hemliga - huvudrätten vid en lunch på ett berömt svenskt värdshus.
     I maj 1988 var jag rektor vid Skinnskattebergs folkhögskola, där, efter nästan tre decenniers verksamhet, en viktig litteraturlärare gick i pension. När jag funderade på vad Gudrun Sandström skulle kunna få som avskedsgåva kom vi att tala om favoritdiktare och Gudrun nämnde genast Tomas Tranströmer. Och, i sanningens namn, ännu en diktare, som jag denna dag struntar i. När vi alla samlades vid Kohlbäcks värdshus hade Gudrun ingen aning om att jag bett Tomas komma för att vara hennes bordskavaljer. Han kom, från sitt arbete, antar jag, jag stod med Gudruns arm under min och vände ryggen till, Tomas ställde sig bakom oss, stack armen under hennes och sa:"Hej Gudrun." Ett starkt ögonblick av överraskningens oerhörda lycka.
     Sedan samtalade de två hela lunchen och Tomas avslutade med att ge Gudrun ett stort ark där han för hand skrivit en av de dikter som året därpå skulle publiceras i FÖR LEVANDE OCH DÖDA. Överst hade han skrivit "Till Gudrun" och när han började läsa, avbröt han sig och mumlade: "Jag känner mig nästan som Kurt Olsson..." Och läste.
     Ingen av oss har naturligtvis glömt det.

Fokus

Jag skrev här (2/12) om vad Christa Wolf betytt för mig, och jag frågade mig när jag skrev om jag skulle ondgöra mig över att de flesta som skrev om hennes död hela tiden drog upp hennes förhållande till själva DDR-staten i stället för att säga något om den litterära tyngden i det stora författarskapet. I ett läsarbrev till den danska tidningen Information 8/12 har Elisabeth Bense gjort samma iakttagelse. Bland annat skriver hon:
     "/ - - - / det mest modbydelige var vel, at man netop ved at fokusere på hendes forhold til DDR kunne ignorere Christa Wolfs omfattende og imponerende forfatterskab, som gør hende til en af de virkelig store tyske forfattere efter 2. Verdenskrig. / - - - /"
     Man kan läsa hela hennes fina inlägg och irritation över Informations nekrolog över Christa Wolf på http://www.information.dk/287299.

Plötsligt minne av ett vitalt DDR

En vän skriver från Berlin: Christa Wolf är död.
    I mitten av 60-talet besökte jag Berlin, i DDR, för första gången, och kom sedan att i till en början varje år och senare med längre mellanrum återvända till 80-talets mitt. Det var år fyllda av spänning, vi gick på teater, vi diskuterade litteratur och politik, mest litteratur, vi ägnade oss åt radioteater och så småningom åt varandras växande familjer. En av de böcker som diskuterades mest vid mitt första besök var en roman av Hermann Kant, DIE AULA (1965) som jag läste som en skildring från en annan värld, men den mest omtalade romanen DER GETEILTE HIMMEL (1963) av Christa Wolf kom vi att läsa med stor uppmärksamhet och vi konstaterade att DDR på samma gång var alldeles nära och oändligt långt borta. Samma jul satt jag och översatte så gott jag förmådde dikter ur Günter Kunerts DER UNGEBETENE GAST (1965) och läste så småningom också den lika osannolikt naiva som entusiastiska DAS GRÜNE LICHT DER STEPPEN (1965) av Brigitte Reimann, om hennes resa med en FDJ-delegation till Sovjetunionen. DDR:s litteratur blev en viktig del av min läsning. Men alla de andra till trots var det trots allt Christa Wolfs nästa bok man såg fram emot med alldeles särskild förväntan. Jag önskar att jag fört bättre anteckningar från alla de där åren. Man är så upptagen av att leva sitt liv att man glömmer att minnas det.
     Den som händelsevis inte läst henne kunde med behållning börja med hennes EIN TAG IM JAHR 1960-2000 (2003), en osannolik skildring av DDRs fyrtioåriga existens, skildrad av en av statens viktigaste röster; en viss dag varje år skriver hon om hur hon lever, stort som smått, hur hon ser på tillvaron, vad som händer, vad hon förväntar sig, vad hon är upptagen av, samma tid, varje år, under fyrtio år. När jag tar fram mitt exemplar av boken faller ett bokmärke ur, jag ser att jag strukit under den här texten: "Schreib alles auf, sagt er noch. Was man nicht aufschreibt, vergißt man. Du sollst das nicht vergessen. - Ich sagte: Ja, ja, und dachte: Wozu?"

Om litterär ton

Hösten går, och som alla höstar växer högen med nya böcker som jag inte bara bör utan oftast vill läsa, men det är något särskilt i höst, jag vet inte vad det är, och jag undrar om jag snart har fyllt behovet av ny text, jag läser och märker att jag sneglar på nästa, jag läser lite här och där, jag sätter mig till, jag bestämmer mig verkligen och märker att jag sitter och tänker på annat. Eller längtar. Och när jag funderar på vad jag längtar efter så säger det mycket högt inuti mig: jag längtar efter en bärande ton, en riktig ton, ett tonläge som tar sig in, ett tilltal som inte kan motsägas, ett språk som inte visar att det bara är språk utan som är så genomskinligt att livet, själva tillvaron, genast stiger fram och just blir -tilltal.
     Genom åren har några tonlägen blivit viktigare än andra.
     Och när jag åter lägger en av de ambitiösa unga prisade debutanterna halvläst på min läshög reser jag mig för att ta ned texter jag inte sett på länge. Jag slår upp på måfå, och genast är det som att befinna sig i ren luft, vid en stor utsikt, jag tilltalas av en lågmäld men precis stämma. Jag tar fram allt av honom. Jag läser litet här och där. Det är som att komma hem, det är som att vara tillbaka en försommarkväll i det riktigaste av landskap, barndomens, eller i tillvaron före detta börshysterins ursinniga tidevarv. Och vem läser jag på det viset?
     Jag vet att bara två böcker av honom finns på svenska, dels hans meningslösaste roman, en kärleksroman, som skiljer sig från alla hans andra böcker, dels en tredjedel av hans viktigaste 50-talsroman, men bara en tredjedel, och i ett utförande som om förlaget ändå inte trodde den skulle sälja, med ett av sin samtids fulaste bokomslag. Sedan ingenting, trots att produktionen växte liksom den aparta berömmelsen. Man borde på svenska ge ut den skildring av Hamburgs bombning som la denne författares värld och alla hans av nazisterna förbjudna manuskript i grus. W G Sebald har i sina essäer lyft fram just den tunna boken som ett av de viktigaste aktstyckena om de allierades talibanistiska terrorbombning av tyska storstäder. Men inte heller den makalösa texten finns på svenska. Och 1977 dog han till sist, en författare som hela tiden varit närvarande men aldrig hört till de stora tv-sända kotterierna. När han dog stiftade man ett pris i hans namn, i dag ett av Tysklands mer presigefyllda.
     "Es kommt nicht auf das Thema an, sondern auf die Melodie, in der man das Thema singt." Ur dagboken från tidigt 60-tal. Jag läste det först när dagböckerna publicerades i slutet på 90-talet, men hade kunnat ha det som motto för vad jag själv velat sedan jag började skriva.
     Vem talar jag om?

Litterär lantlig långsamhet

Kan det vara så att något vänder? Den nye Augustprisvinnaren säger sig vara förvånad över att en roman, som utspelas på landsbygden, som är mycket långsam och som först och främst drivs fram av sitt språk, kan vinna och därmed, med tanke på hur det varit efter priset de senaste åren, också få många läsare.
     Jag brukar roa mig med att svara, när jag allt oftare får frågan, att några av de allra bästa romaner jag någonsin läst utspelas på landet, är osannolikt långsamma och i mycket hög grad drivs av just - sitt språk. Jag brukar nämna MARKENS GRØDE (1917) av Knut Hamsun och jag brukar nämna den vackraste roman jag vet: Tarjei Vesaas FUGLANE (1957). Båda synnerligen långsamma lantliga historier och på alla sätt språkligt enastående. Låt mig därför hoppas att KORPARNA visar sig innebära en vändning bort från Fjällbacka och romaner där någon i första kapitlet hänger upp en granne eller stryper en kvinna på Finlandsbåten...
     Jag har under den sista tiden läst några ofattbart starka romaner, som utspelas just i lantlig miljö, som drivs av ett makalöst språk och som är andlöst långsamma, men som man läser utan att kunna lägga från sig: Josef Winkler: ROPPONGI. REQUIEM FÜR EINEN VATER (2007), om bland annat begravningsceremonier hos österrikisk bondbefolkning i samtiden, och en annan, mycket ung österrikare, Reinhard Kaiser-Mühlecker, vars bonderoman DER LANGE GANG ÜBER DIE STATIONEN (2008) är så långsam att både Hamsun och Vesaas verkar hektisk action-rulle i jämförelse. Men vilken bok!
     Just långsamheten är ett sätt att förstå världen, dvs sitt liv. I dagens GP skriver Dan Sjögren, vars metaforstarka språk torde vara det vackraste som publiceras i den tidningen, om novembers dimma. "Vi rör oss mycket långsamt, som om fötterna måste uppfinna vägen innan vi kan beträda den."

Svensk kultursatsning

Min son, Ludvig Claeson, arbetar efter ett år i Sverige åter i Norge. Han stod ut ett år i Dalarna (vid Sinfoniettan) innan de över tjugo åren i det Norge som på ett helt annat sätt verkligen satsar på kultur drog honom tillbaka. Hans nuvarande jobb med Oslo Sinfonietta och Cikada-ensemblen gör att han dessa dagar är på musikfestivalen i Huddersfield, England. Han skriver entusiastiskt om alla fantastiska föreställningar och ensembler.

     Och så mitt i alltsammans skriver han detta: jag citerar några rader ur hans senaste brev.

"Se här", skriver Ludvig och skickar med en länk, http://www.hcmf.co.uk/  "så förstår du att detta är samtidsmusik-Europas riktiga getingbo. Cikada spelar 4 konserter, London Sinfonietta är här, Ensemble Recherche, Nieuw Ensemble från Holland, ja, alla helt enkelt. Nordiskt tema i år, men inga svenska ensembler, inte en enda. Förklaringen kan vara att Music Information Centre Norway och dess danska motsvarighet SNYK är aktiva medarrangörer och sponsrar festivalen med både pengar, idéer och aktiv producenthjälp, medan man i Sverige lagt ned Rikskonserterna och mest bryr sig om Idol. Det kan finnas andra förklaringar också, men jag lutar åt att jag har en poäng i min förtvivlade sarkasm. Men det är ju här man träffar alla andra festivalarrangörer, 25-30 av Europas mest intressanta unga kompositörer är här, och om man inte satsar vinner man inget..."
    
    

En del vill man ha sagt om vikten att läsa. Och ibland kan det vara skönt att ha sagt det så att man slipper tjata om det. http://vimeo.com/32075474

Horace vs Zlatan

Horace versus Zlatan. Jag har beställt Horace Engdahls nya bok i den lilla relativt nyöppnade bokhandeln i det lilla samhället Nödinge. Jag har varit inne - gång på gång - och frågat om den kommit. Men nej. Idag, efter ca 3 veckors väntan frågar jag varför den aldrig kommer. Då får jag till svar att distributören också har att göra utskick med Zlatans bok, och så mycket hade man inte haft att göra tidigare. Man har inte haft tid med vanliga beställningar. Och då "har vi prioriterat de stora bokhandlarna", citerar min bokhandlare distributören. Så jag måste väl åka in till Göteborg, 50 km, för att köpa den. Och den lilla bokhandeln har inga ex att erbjuda. Och den lilla bokhandeln blir leksaksaffär. Och på sikt finns inte den lilla bokhandeln alls. Zlatan är således med och lägger bokhandelssystemet i graven. Inte bara intresset för riktig fotboll... Eller är det bara ytterligare ett exempel på att kultur inte längre är viktigt alls, att det enda som verkligen betyder något är profit, profit, profit...

Några dagar som skiljer sig från de tidigare, de går snabbare, de känns tommare... men varför? Jag läser, jag vankar, jag ser ut, jag läser igen, just nu Yoko Ogawas märkliga roman EN GÅTFULL VÄNSKAP (2003), den lockar mig så som hennes andra böcker lockat mig, det är konstigt att bara en bok finns på svenska, hennes RINGFINGRET (1994) blev jag tvungen att läsa på italienska, den borde översättas, den är om möjligt ännu märkligare och vackrare än den jag nu läser, men det är inte det, det är något annat... Jag vankar, dagarna är fyllda och går fort, och nu denna måndagsmorgon kommer jag på varför jag tycker tillvaron går för fort och dagarna innehåller för litet!
     Jag har just satt punkt, skrivit färdigt en ny roman. Jag har lämnat ett antal gestalter jag levt med länge. Jag har stängt om den värld jag befunnit mig i parallellt med den värld där jag sitter och skriver detta. Jag har nu bara denna enda värld. "Créer, c´est vivre deux fois." Så skrev Camus redan som mycket ung man. Men det är verkligen så. Att skriva är att leva två gånger. Att skapa är att leva dubbelt; inte leva dubbelliv, utan dubbla liv. Rikedom. Det är det som är orsaken till dessa dagars märkliga tomhet, enkelhet, rasande fart från frukost till sänggång.
     Jag måste genast hitta nya gestalter, en ny värld, ett nytt projekt, ett liv till.

"Det en tycker om ska en kunna utantill", brukade min morfar säga. Jag fick tidigt lära mig att det var bra att lära sig dikter utantill. Jag kan många. Genom åren har jag haft stor glädje av att minnas starka dikter. Men först idag, när novembernumret av POETRY (Chicago) kommit, förstår jag att det finns annat att vinna av det också.
     David Shapiro skriver:
     "An analyst said I´m not demented because I still know The Waste Land by heart. My mother said to memorize many poems: 'It will be good for you in prison.'"

Nu skall det bes om ursäkt igen. De som en gång placerades i fosterhem får ersättning i efterhand av staten. Summans storlek har jag ingen åsikt om. Någon uttalar att man kräver en ursäkt. Men kravet på "ursäkt" gör mig brydd. Vem skall be om ursäkt? Den som gjort fel och ångrar sig? Eller helt enkelt den som har motsvarande jobb idag? Men om den som skall ångra sig sedan länge är borta, varför skall andra be om ursäkt? Varför skall den som aldrig gjort sig skyldig till förseelsen, eländet, brottet, felaktigheten osv be om ursäkt? Statsministern, också den tidigare, ber om ursäkt för vad tidigare generationer förbrutit. Det är ömkligt. Tysklands förbundskansler ber nu, sjuttio år senare, om ursäkt för det som hände under andra världskriget. Det är ömkligt. Redan 1964 skrev Myrdal att "ingenting kostar mindre än ånger". Den danska tidningen Politikens chef ber alla muhammedaner om ursäkt för teckningarna, men journalisterna blir rätteligen upprörda över ett sådant tilltag, de ber inte om ursäkt för sitt journalistiska arbete. Dagens präster ber om ursäkt för vad pedofila företrädare för ett halvt sekel sedan gjorde. Franska präster bosatte sig under 30-talet i fattiga stadsdelar och levde och arbetade, inte sällan med vanliga arbeten, på samma villkor som sina församlingsbor, men Katolska kyrkan bestämde på 1950-talet att "kroppsarbete är oförenligt med prästyrket", jag citerar Gunnel Vallqvists KATOLSKA LÄROÅR (1995), och många flyttade bort. På 90-talet ber så de katolska biskoparna dessa arbetarpräster om ursäkt för vad kyrkan ställde till med i deras relation till församlingarna. Det är ömkligt.
     Jag sätter mig att leta efter vad Gustav Hedenvind-Eriksson en gång skrev, och finner det i MED RALLARKÄRRA MOT DIKTEN (1944): Ångern, säger han, är "en meningslös sinnesstämning eller kanske kraftförbrukning". Jag sitter här och tänker. Men jag håller med den gamle jämten. De ursäkter som nu avkrävs till höger och vänster är meningslösa, betänkliga och kraftödande.

Jag vet inte hur många gånger jag påbörjat en text som skall skildra det älskade Italien jag alltid återkommer till, och Rom. Men att skriva om att man gillar andra ställen; det ligger något förmätet i sådant. Alla älskar någon plats. Den fulaste trakt är någons paradis. Vem behöver veta hur jag uppfattar Rom, dess gator, dess atmosför, ingen behöver höra att jag uppfattar Rom som ett tillstånd inte en plats. Men så har jag denna helg beslutat lägga ned försöken. Anledningen är att jag läste festskriften till Cecilie Løveid som Kolon givit ut, TILL CECILIE (2011) och ett av bidragen fick mig att läsa om. Och läsa om. Eva Ström beskriver Rom i tre korta prosadikter.
     Så skall det alltså göras. Jag lägger ner mina försök att älska Rom i text.

Så märkligt starkt Hamvas text lever kvar i mig. DE SENA VERKENS MELANKOLI. (Se nedan 27/10.) Att det man gör i slutet av ett liv är renat från slagg och fullödigare än annat...
     Under en kort tur till Norge i veckan det sedvanliga besöket på Norli, kanske den bästa bokhandeln i Norden. Jag står och läser baksidestexten till den ena nya diktsamlingen efter den andra, enastående författare förstår jag, med mycket spännande erfarenheter, jag tänker mig att det är personer med långa omväxlande liv, tills jag läser när de är födda, den ena efter den andra på åttiotalet, någon från sjuttiotalet, sedan sent åttiotal på nytt, åttiotal, 1978, 1989, bok efter bok.
     Jag står där med alla mina år och minns den gamle Robinson Jeffers. Efter ett författarliv under vilket han ständigt skrivit dikter på fyrtio, femtio sidor, fyllda av dramatik, lämnade han efter sig en sista dikt (om det nu var den sista, jag vet faktiskt inte... men mycket sent skriven). Här en enkel översättning:

          HAND

          Insjunken mellan ben och senor

          liknar den en död hand. Stackars hand, skriv

          ännu en tid, och se vad en död hand har att säga.

     Men därmed inget ont sagt om de unga, naturligtvis! Line Bergs SLIK SKJER DET IKKE (2011) gladde mig mycket.

Det händer mer och mer sällan, men det händer, och när det händer: den där osannolika känslan av lycka. Och numera, med tanke på när jag är född, också känslan av vemod. Béla Hamvas läste Burtons THE ANATOMY OF MELANCHOLY. När han la ifrån sig de tre tjocka banden, skriver han, var han klar över att ha lärt känna ett av världslitteraturens stora verk. När jag lägger från mig den bara 60 sidor tunna DIE MELANCHOLIE DER SPÄTWERKE av Béla Hamvas har jag lust att säga samma sak. Två tunna essäer med ett av de vackraste tonlägen jag träffat på. Och jag kan ingen ungerska. Jag har ondgjort mig över att inte kunna polska, men inte heller ungerska kan jag. Jag måste läsa denne ännu för två veckor sedan mig helt obekante ungrare på tyska. Men vilken tyska!
     Och denna morgon är jag i min tur säker på att i min hand haft en omistlig text. Burtons bok kom ut 1621. Hamvas skrev - utan att få eller kunna publicera sig - ett inte ovanligt ungerskt öde - någon gång mellan andra världskriget och 1968 då han enligt baksidestexten dog. Och i samma text står - och jag ser nu fram emot det som ett barn mot julafton - där står att han lämnade efter sig ett stort litteraturfilosofiskt verk. Nu måste jag finna mera av Hamvas. För hur skulle man, dvs jag, kunna motstå att skaffa en bok med titeln KIERKEGAARD IN SIZILIEN - !

Jag drar mig aldrig för att vara noggrann. Anders Bodegård och Leonard Neuger har gjort ett urval av Czeslaw Milosz dikter, de allra flesta tidigare översatta. Bromberg ger ut detta nya urval, ÄRLIG BESKRIVNING, till Milosz 100-årsdag. Nu läser jag, med de gamla översättningarna, som jag läst under många år, vid sidan av. Jag vet att jag tyckt om Nils Åke Nilssons tolkningar men jämför, och blir genast stilla. Jag borde kunna polska. Jag kan inget slaviskt språk. Jag vet hur grannlaga det är att översätta, hur man hamnar i oändliga diskussioner.
     Idag i SvD kommenterar Tommy Olofsson, alldeles riktigt, det svåraste i den nya översättningen av Les Murrays nya diktsamling (som jag gjort tillsammans med Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson). Tommy Olofsson använder halva recensionen till en diskussion om vad titeln TALLER WHEN PRONE betyder, det vill säga: borde heta på svenska. Han kan inte veta hur långa diskussioner och hur mycken vånda som låg bakom det slutliga valet LÄNGRE RAKLÅNG. Alla hans funderingar ekar våra egna. Men ett val skall till sist göras.
     När jag nu läser dikten "Möte" i Bodegårds nya översättning konstaterar jag hjälplöst att jag inte kan polska. Hos Nils Åke Nilsson läser jag: "Inte av saknad frågar jag, men i förundran." Och hos Anders Bodegård: "Inte av sorg frågar jag, utan av förundran." - Vad innehåller originalets polska ord? Är "sorg" och "saknad" verkligen synonymer?
     Båda dikterna lika vackra. Men skillnaden, glidningen... Jag läser tankfullt på nytt Tommy Olofssons ord om "prone".

Ibland är det sorgligt tydligt hur trångt det litterära sitter. Läste med först förtjusning sedan växande förvåning i dagens SvD om S Lucia i Karibien. Inte en rad om en av den västra hemisfärens viktigaste moderna poeter, som inte bara kommer från S Lucia utan också skrivit hela böcker om just Castries och uppväxten och kolonialismen... Derek Walcott nämns inte. Och frågan är om en resa till S Lucia inte bleve intressantare om man finge läsa vad av en av öns egna har att säga om den, än att som idag få veta var man kan skaffa en viss drink... Jag såge gärna att hela hans makalösa ANOTHER LIFE (1973) kunde komma i svensk översättning. (Ja, om ingen annan tar tag i det, får jag väl göra det själv...)

Man gör märkliga iakttagelser när man läser - efter ett långt liv - man ser samband som kanske inte finns, eller som faktiskt kanske finns. Just nu läser jag, sedan en tid, romaner från amerikanskt trettiotal (jag konstaterade för något år sedan att jag har väldiga luckor när det gäller den där tiden så nu gör jag något åt det, jag läser den ena fantastiska, tidigare mig fullkomligt obekanta, romanen efter den andra - vem har romaner som Millen Brands THE OUTWARD ROOM (1937) eller Josephine Johnsons fina NOW IN NOVEMBER (1934) aktuella i minnet?) - och jag började häromkvällen läsa Michael Golds JEWS WITHOUT MONEY (1930). När jag hade läst de första två tre sidorna blev jag tvungen att resa mig och ta ned Galway Kinnells fantastiska dikt "The Avenue Bearing the Initial of Christ into the New World" och läsa första avsnittet. Och satt sedan en lång stund och undrade...

18-20/10 2011

I två dagar har jag suttit tillsammans med Martin Glaz Serup och gått igenom min svenska översättning av hans MARKEN, som kommer att heta ÅKERN på svenska. Det sättet att gå igenom en översättning är föredömligt och jag har gjort det tidigare, med bl a Donald Hall hemma hos honom i New Hampshire. (Se min översättning av THE ONE DAY, DEN ENDA DAGEN som Ellerströms gav ut 1995).  Men det är två skilda sätt att göra det: Martin och jag kan båda danska och svenska; Donald Halls svenska hade mycket övrigt att önska! -  Den som är intresserad av Martin Glaz Serup kan själv besöka hans mycket levande och omfattande blogg Kornkammer.