Det händer mer och mer sällan, men det händer, och när det händer: den där osannolika känslan av lycka. Och numera, med tanke på när jag är född, också känslan av vemod. Béla Hamvas läste Burtons THE ANATOMY OF MELANCHOLY. När han la ifrån sig de tre tjocka banden, skriver han, var han klar över att ha lärt känna ett av världslitteraturens stora verk. När jag lägger från mig den bara 60 sidor tunna DIE MELANCHOLIE DER SPÄTWERKE av Béla Hamvas har jag lust att säga samma sak. Två tunna essäer med ett av de vackraste tonlägen jag träffat på. Och jag kan ingen ungerska. Jag har ondgjort mig över att inte kunna polska, men inte heller ungerska kan jag. Jag måste läsa denne ännu för två veckor sedan mig helt obekante ungrare på tyska. Men vilken tyska!
     Och denna morgon är jag i min tur säker på att i min hand haft en omistlig text. Burtons bok kom ut 1621. Hamvas skrev - utan att få eller kunna publicera sig - ett inte ovanligt ungerskt öde - någon gång mellan andra världskriget och 1968 då han enligt baksidestexten dog. Och i samma text står - och jag ser nu fram emot det som ett barn mot julafton - där står att han lämnade efter sig ett stort litteraturfilosofiskt verk. Nu måste jag finna mera av Hamvas. För hur skulle man, dvs jag, kunna motstå att skaffa en bok med titeln KIERKEGAARD IN SIZILIEN - !