Så märkligt starkt Hamvas text lever kvar i mig. DE SENA VERKENS MELANKOLI. (Se nedan 27/10.) Att det man gör i slutet av ett liv är renat från slagg och fullödigare än annat...
     Under en kort tur till Norge i veckan det sedvanliga besöket på Norli, kanske den bästa bokhandeln i Norden. Jag står och läser baksidestexten till den ena nya diktsamlingen efter den andra, enastående författare förstår jag, med mycket spännande erfarenheter, jag tänker mig att det är personer med långa omväxlande liv, tills jag läser när de är födda, den ena efter den andra på åttiotalet, någon från sjuttiotalet, sedan sent åttiotal på nytt, åttiotal, 1978, 1989, bok efter bok.
     Jag står där med alla mina år och minns den gamle Robinson Jeffers. Efter ett författarliv under vilket han ständigt skrivit dikter på fyrtio, femtio sidor, fyllda av dramatik, lämnade han efter sig en sista dikt (om det nu var den sista, jag vet faktiskt inte... men mycket sent skriven). Här en enkel översättning:

          HAND

          Insjunken mellan ben och senor

          liknar den en död hand. Stackars hand, skriv

          ännu en tid, och se vad en död hand har att säga.

     Men därmed inget ont sagt om de unga, naturligtvis! Line Bergs SLIK SKJER DET IKKE (2011) gladde mig mycket.