Plötsligt minne av ett vitalt DDR

En vän skriver från Berlin: Christa Wolf är död.
    I mitten av 60-talet besökte jag Berlin, i DDR, för första gången, och kom sedan att i till en början varje år och senare med längre mellanrum återvända till 80-talets mitt. Det var år fyllda av spänning, vi gick på teater, vi diskuterade litteratur och politik, mest litteratur, vi ägnade oss åt radioteater och så småningom åt varandras växande familjer. En av de böcker som diskuterades mest vid mitt första besök var en roman av Hermann Kant, DIE AULA (1965) som jag läste som en skildring från en annan värld, men den mest omtalade romanen DER GETEILTE HIMMEL (1963) av Christa Wolf kom vi att läsa med stor uppmärksamhet och vi konstaterade att DDR på samma gång var alldeles nära och oändligt långt borta. Samma jul satt jag och översatte så gott jag förmådde dikter ur Günter Kunerts DER UNGEBETENE GAST (1965) och läste så småningom också den lika osannolikt naiva som entusiastiska DAS GRÜNE LICHT DER STEPPEN (1965) av Brigitte Reimann, om hennes resa med en FDJ-delegation till Sovjetunionen. DDR:s litteratur blev en viktig del av min läsning. Men alla de andra till trots var det trots allt Christa Wolfs nästa bok man såg fram emot med alldeles särskild förväntan. Jag önskar att jag fört bättre anteckningar från alla de där åren. Man är så upptagen av att leva sitt liv att man glömmer att minnas det.
     Den som händelsevis inte läst henne kunde med behållning börja med hennes EIN TAG IM JAHR 1960-2000 (2003), en osannolik skildring av DDRs fyrtioåriga existens, skildrad av en av statens viktigaste röster; en viss dag varje år skriver hon om hur hon lever, stort som smått, hur hon ser på tillvaron, vad som händer, vad hon förväntar sig, vad hon är upptagen av, samma tid, varje år, under fyrtio år. När jag tar fram mitt exemplar av boken faller ett bokmärke ur, jag ser att jag strukit under den här texten: "Schreib alles auf, sagt er noch. Was man nicht aufschreibt, vergißt man. Du sollst das nicht vergessen. - Ich sagte: Ja, ja, und dachte: Wozu?"