Idag får Tomas Tranströmer priset. Idag sitter han, visserligen något vid sidan av centrum vid honnörsbordet, men i alla svenska hjärtan: i högsätet. I tidningarna läser vi vad som skall serveras. Låt mig få dela med mig av en händelse i Tomas Tranströmers liv som få känner till: den gång då Tomas själv var - den hemliga - huvudrätten vid en lunch på ett berömt svenskt värdshus.
I maj 1988 var jag rektor vid Skinnskattebergs folkhögskola, där, efter nästan tre decenniers verksamhet, en viktig litteraturlärare gick i pension. När jag funderade på vad Gudrun Sandström skulle kunna få som avskedsgåva kom vi att tala om favoritdiktare och Gudrun nämnde genast Tomas Tranströmer. Och, i sanningens namn, ännu en diktare, som jag denna dag struntar i. När vi alla samlades vid Kohlbäcks värdshus hade Gudrun ingen aning om att jag bett Tomas komma för att vara hennes bordskavaljer. Han kom, från sitt arbete, antar jag, jag stod med Gudruns arm under min och vände ryggen till, Tomas ställde sig bakom oss, stack armen under hennes och sa:"Hej Gudrun." Ett starkt ögonblick av överraskningens oerhörda lycka.
Sedan samtalade de två hela lunchen och Tomas avslutade med att ge Gudrun ett stort ark där han för hand skrivit en av de dikter som året därpå skulle publiceras i FÖR LEVANDE OCH DÖDA. Överst hade han skrivit "Till Gudrun" och när han började läsa, avbröt han sig och mumlade: "Jag känner mig nästan som Kurt Olsson..." Och läste.
Ingen av oss har naturligtvis glömt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar