Vid det stora nordiska författarmötet i New York 1993 då Tomas Tranströmers ÖSTERSJÖAR (filmen) visades och alla hyllade Tranströmer (som var där), och då Göran Sonnevi just utkommit i en stor översättningsvolym, satt jag tillsammans med några yngre amerikanska poeter som sa att det måste vara härligt att ha två så stora poeter i samma lilla nation. Och jag minns hur jag närmast upprört sa att den kanske märkligaste, och på sitt sätt ende svenske poet av världslitterär kaliber vid sidan av Tomas, ändå inte var närvarande. Förvånad min: vem?
Bengt Emil Johnson, svarade jag. Och tänkte: hur i hela friden skulle det också vara möjligt att översätta så intrikata och så storsvenska böcker som de i mitt tycke märkligaste av samtida svenska diktsamlingar, VINTERMINNE (1980), HEMORT (1984) eller BLAND ORRAR OCH KOR (1989). Det var då. Sedan fortsatte Bengt Emil sitt lågmälda samtal med dem som ville samtala, fick Tranströmerpriset, och fortsatte, fortsatte, ända in i Slutrummet 2010.
Idag skriver Henrik C Enbohm en välformulerad och mycket tankeväckande understreckare i Svenska Dagbladet. Och jag håller mer än gärna med honom när han drar en lättnandes suck: det har börjat skrivas om Bengt Emil Johnson. En avhandling nu, och Henrik C Enbohms egen utlovade. Den tystnad som alltid verkar inträffa efter en stor diktares frånfälle kommer i detta fall guschelov inte att bli besvärande lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar