Nu skall det bes om ursäkt igen. De som en gång placerades i fosterhem får ersättning i efterhand av staten. Summans storlek har jag ingen åsikt om. Någon uttalar att man kräver en ursäkt. Men kravet på "ursäkt" gör mig brydd. Vem skall be om ursäkt? Den som gjort fel och ångrar sig? Eller helt enkelt den som har motsvarande jobb idag? Men om den som skall ångra sig sedan länge är borta, varför skall andra be om ursäkt? Varför skall den som aldrig gjort sig skyldig till förseelsen, eländet, brottet, felaktigheten osv be om ursäkt? Statsministern, också den tidigare, ber om ursäkt för vad tidigare generationer förbrutit. Det är ömkligt. Tysklands förbundskansler ber nu, sjuttio år senare, om ursäkt för det som hände under andra världskriget. Det är ömkligt. Redan 1964 skrev Myrdal att "ingenting kostar mindre än ånger". Den danska tidningen Politikens chef ber alla muhammedaner om ursäkt för teckningarna, men journalisterna blir rätteligen upprörda över ett sådant tilltag, de ber inte om ursäkt för sitt journalistiska arbete. Dagens präster ber om ursäkt för vad pedofila företrädare för ett halvt sekel sedan gjorde. Franska präster bosatte sig under 30-talet i fattiga stadsdelar och levde och arbetade, inte sällan med vanliga arbeten, på samma villkor som sina församlingsbor, men Katolska kyrkan bestämde på 1950-talet att "kroppsarbete är oförenligt med prästyrket", jag citerar Gunnel Vallqvists KATOLSKA LÄROÅR (1995), och många flyttade bort. På 90-talet ber så de katolska biskoparna dessa arbetarpräster om ursäkt för vad kyrkan ställde till med i deras relation till församlingarna. Det är ömkligt.
     Jag sätter mig att leta efter vad Gustav Hedenvind-Eriksson en gång skrev, och finner det i MED RALLARKÄRRA MOT DIKTEN (1944): Ångern, säger han, är "en meningslös sinnesstämning eller kanske kraftförbrukning". Jag sitter här och tänker. Men jag håller med den gamle jämten. De ursäkter som nu avkrävs till höger och vänster är meningslösa, betänkliga och kraftödande.