Till sist ger man upp. Jag läser ännu en uppburen samtida diktsamling och jag läser om och läser om och jag känner att jag inte förstår, inte får grepp om, jag antar att många känt likadant, men det är så frustrerande att känna så här när alla talar väl om boken och när det enda jag känner är att pretentionen, anspråken är större än resultatet. Ja, finns det något resultat. Det enda jag uppfattar är denna storståtliga anspråksfullhet, ett slags närmast förmäten pretention. Inbilskhet. Jag är helt klar över att "felet" kan ligga hos mig, att jag har en blind fläck för detta slags poesi, men vad hjälper det. Jag lutar mig tillbaka och minns en dikt av en för mig i övrigt obekant amerikansk poet som för trettio år sedan gav ut sin första diktsamling - i en tidskrift - tillsammans med andra - anspråkslöst - utan åthävor. Jag gör en snabböversättning här av den dikt jag letar upp igen efter alla dessa år. David Barton heter poeten. Jag vet inget om honom. Dikten ur en svit han kallar
Bestiarium.
”Pappa, drömmer du”
frågade Cyrill Oscar Wilde
en oklanderligt regnig dag.
”Naturligtvis, kära du”,
svarade den store mannen,
”det är en gentlemans
första plikt att drömma.”
”Men vad drömmer du om”
frågade Cyrill, fem år.
”Åh, jag drömmer om gyllne ting”,
svarade Oscar, ”om märkliga
och sirliga ting: soffor i
saffransgult och gammal brokad,
solformiga dahlior
och lögner likt diamanter.
Men du Cyrill, vad drömmer
du om”, frågade Oscar.
”Jag drömmer om grisar”
sa pojken sakta.
”Jag drömmer om grisar.”
Borde inte denne poet översättas lite mer undrar yngsta dottern som gillade detta skarpt!
SvaraRaderaVad roligt att just du skriver i bloggform. Upptäckte det nyss via Bernur.
SvaraRaderaDu är inte ensam om att känna så inför en del av samtidspoesin. Förhållningssätt? Hur hittar man in i den? Förstå är helt klart inte rätt väg, för den där sortens dikt är i första hand inget meningsbygge. Det är i varje fall min erfarenhet.
Vad finns då? Dikten som ett instrument (till vad?) eller dikten som ett ting i sig att betrakta, att lyssna, att relatera till. Men inte heller dessa förhållningssätt leder alltid någonstans, och då förstår inte jag heller vad som är meningen...
Ja du, Gunnar, knepiga frågor: det jag egentligen försökte säga var väl helt enkelt att viss text är så sluten att den liknar Leibniz monader. Jag har egentligen ingenting emot text som är som 'ting', som du säger, jag är en stor älskare av den abstrakta expressionismen i konsten och jag tillhör den lilla skaran lyssnare av modern elktroakustisk musik. Jag har inga problem med att konstverk inte anspelar på något i min erfarenhetsvärld. Men det är något annat när det kommer till ord. Ord visar på något, med orden upprättar vi kommunikation. Det är som jag ser det en av anledningarna till att använda ord som konstuttryck och inte dans eller skultur eller stråkkvartetter. Och det är när text har tydliga anspråk på att verkligen beskriva tillvaron, livet, kärleken, vadsomhelst, men inte lyckas kliva ur trycksvärtan, som jag ger upp. Det var en sådan diktsamling jag läste. Den vägrade släppa in mig. Men det är viktiga motfrågor du ställer.
SvaraRadera