Det tar aldrig slut. Man kunde tycka att kampen en gång för alla kunde få vara över. Men det tar inte slut. Nya generationer upprepar bedrövliga misstag. Och nya generationer upprepar lika bedrövliga övergrepp. Har man en gång själv gjort ett misstag så förföljer det en. In i döden. Jag tänker på en av de författare som på olika sätt följt mig genom hela mitt litterära liv, Ezra Pound, för mig en av de två tre viktigaste litterära gestalterna. Jag har ibland varit böjd att påstå att han är den mest omistliga i 1900-talets västerländska litterära historia. Hans under lång tid svårbegripliga upptagenhet av italiensk fascism kommer alltid att ligga honom i fatet. Men skall han behöva avtjäna mer än de 13 årens internering i Washington för sina stolliga åsikters skull. Kan det inte få vara nog nu.
Från en fransk professor i USA, som skrivit en osedvanligt läsbar bok om Pound och Dag Hammarskjöld (Marie-Noëlle Little: THE KNIGHT AND THE TROUBADOUR (2011)), får jag idag en länk till en artikel om hur nyfascister försöker lägga beslag på Pound och på nytt göra honom till sin. http://www.guardian.co.uk/world/2012/jan/14/ezra-pound-daughter-fascism
Det tar aldrig slut. Man skulle vilja ställa sig över Pounds vackra och enkla gravsten i Venedig och, likt Tage Danielsson till Tegnér, när han hade snott akademisången för egna syften, säga: "Bli inte arg, ligg kvar."
‘[Not] lost in translation’ or Google irony:
SvaraRadera“Bli inte arg, ligg kvar” becomes: ”Be not angry, stay left.”
(This is quite appropriate when fighting a right wing movement!)