Hela världen, samtidigt

Det är plusgrader i Nödinge. Jag får veta att duvor skitar ned fönstren på huset i Tucson. Min son meddelar att han köpt ny lägenhet i Ås söder om Oslo och vännerna i Kapstaden skriver att de gett sig av till Ladysmith, värmen är stor i Sydafrika, och det är skönare ute på landet. Samtidigt.

Jag har en mycket god vän som just nu arbetar i Nordkorea. Han skickar med jämna mellanrum notiser om livet i Pyongyang nu när man bytt ledare. Idag får jag detta, och jag citerar för ögonblickbildens skull ett litet stycke ur hans brev:

/" - - - / I was out for a walk last Sunday afternoon. It is about 5 degrees below zero. There is this little guy running around. / - - - /At first sight I would estimate him to be three or four years old – but I can see by the way he is moving, his motor skills, that he is at least six. On a piece of string he is pulling a small sleigh around – a wooden frame about 40 by 40 centimeters mounted on metal skids. No hat, no mitts and then I look down at his feet. Bath sandals and a pair of socks. - And I am whining about my feet being cold…"

 

 

Jag sitter här, i skön värme och med kaffet nära till hands, jag läser Bernhard von Beskows LEFNADSMINNEN (1870) och då och då byter jag bok och läser, med förtjusning över hennes språkliga precision och elegans, Katherine Anne Porters minnen av Gertrude Stein och James Joyce.

 

 

Och så plötsligt stiger världen in genom min koreanska dator. Allt sker samtidigt.

     Jag minns när tsunamin, den stora, slog in över Thailand. Jag hade haft besök av en kinesisk poet från Folkrepubliken vars kamera gick sönder medan han fotograferade mig läsande Maos dikter, jag hade nyligen varit i Tucson och träffat amerikanska vänner, och en av mina äldsta vänner, en tamilindier hade bett mig besöka honom i Chennai. Jag satt den där decembermorgonen på kontoret och läste om jättevågen som tog hundratusentals liv, läste att den flyttade sig genom oceanerna och nådde Tamil Nadu, och jag ringde till Chennai. Vasantha svarade att allt stod väl till med dem och Srini kom till telefonen och frågade om jag på allvar trodde att han badade vid den här årstiden. Samtidigt klingade det till, två gånger, i min dator, och där skrev Cai Tianxin att han lagat kameran i Hangzhou och skickade bilder av sina tvillingar med små struttiga hårtofsar, och från Bayfield i Colorado meddelade Bill att han kunde mata rådjur från altanen. Jag satt i Västsverige och fick brev från Kina och USA och pratade med Indien. Jag kommer ihåg hur redan en resa till Halden var ett väldigt företag med långa förberedelser när jag var liten.

     Men här sitter jag, mitt i. Allt samtidigt. Min samtid. Och en liten pojke åker släde i badtofflor, i snö och minusgrader, just nu.