Ezra Pound, bli inte arg...

Det tar aldrig slut. Man kunde tycka att kampen en gång för alla kunde få vara över. Men det tar inte slut. Nya generationer upprepar bedrövliga misstag. Och nya generationer upprepar lika bedrövliga övergrepp. Har man en gång själv gjort ett misstag så förföljer det en. In i döden. Jag tänker på en av de författare som på olika sätt följt mig genom hela mitt litterära liv, Ezra Pound, för mig en av de två tre viktigaste litterära gestalterna. Jag har ibland varit böjd att påstå att han är den mest omistliga i 1900-talets västerländska litterära historia. Hans under lång tid svårbegripliga upptagenhet av italiensk fascism kommer alltid att ligga honom i fatet. Men skall han behöva avtjäna mer än de 13 årens internering i Washington för sina stolliga åsikters skull. Kan det inte få vara nog nu.
     Från en fransk professor i USA, som skrivit en osedvanligt läsbar bok om Pound och Dag Hammarskjöld (Marie-Noëlle Little: THE KNIGHT AND THE TROUBADOUR (2011)), får jag idag en länk till en artikel om hur nyfascister försöker lägga beslag på Pound och på nytt göra honom till sin. http://www.guardian.co.uk/world/2012/jan/14/ezra-pound-daughter-fascism
     Det tar aldrig slut. Man skulle vilja ställa sig över Pounds vackra och enkla gravsten i Venedig och, likt Tage Danielsson till Tegnér, när han hade snott akademisången för egna syften, säga: "Bli inte arg, ligg kvar."

Om anspråksfullhet i samtidspoesin

Till sist ger man upp. Jag läser ännu en uppburen samtida diktsamling och jag läser om och läser om och jag känner att jag inte förstår, inte får grepp om, jag antar att många känt likadant, men det är så frustrerande att känna så här när alla talar väl om boken och när det enda jag känner är att pretentionen, anspråken är större än resultatet. Ja, finns det något resultat. Det enda jag uppfattar är denna storståtliga anspråksfullhet, ett slags närmast förmäten pretention. Inbilskhet. Jag är helt klar över att "felet" kan ligga hos mig, att jag har en blind fläck för detta slags poesi, men vad hjälper det. Jag lutar mig tillbaka och minns en dikt av en för mig i övrigt obekant amerikansk poet som för trettio år sedan gav ut sin första diktsamling - i en tidskrift - tillsammans med andra - anspråkslöst - utan åthävor. Jag gör en snabböversättning här av den dikt jag letar upp igen efter alla dessa år. David Barton heter poeten. Jag vet inget om honom. Dikten ur en svit han kallar Bestiarium.

          ”Pappa, drömmer du”
          frågade Cyrill Oscar Wilde
          en oklanderligt regnig dag.

          ”Naturligtvis, kära du”,

          svarade den store mannen,
          ”det är en gentlemans
          första plikt att drömma.”

          ”Men vad drömmer du om”
          frågade Cyrill, fem år.

          ”Åh, jag drömmer om gyllne ting”,

          svarade Oscar, ”om märkliga
          och sirliga ting: soffor i
          saffransgult och gammal brokad,
          solformiga dahlior
          och lögner likt diamanter.
          Men du Cyrill, vad drömmer
          du om”, frågade Oscar.

          ”Jag drömmer om grisar”

          sa pojken sakta.
          ”Jag drömmer om grisar.”

Bortglömd (ev) - 1

Den 31 dec 2011 roade jag mig med att skriva om "bortglömda" och Martin Glaz Serup frågade här på bloggen hur min egen lista skulle se ut! Det var en förledande, för att inte säga förödande fråga, för jag har sedan dess inte riktigt kunnat släppa tanken på en sådan lista. Men en del problem inställde sig med en gång: skulle jag ta med bara svenska eller författare från hela världen? Orättvist glömda eller bara sådana som det inte talas om längre, fast det är svårt att hävda att de är "bortglömda"... som exempelvis Hjalmar Bergman, eller Lars Ahlin, eller Sven Delblanc... de befinner sig iallafall inte längre i den centrala diskussionen. Men är de bortglömda? Svårt att säga.
     Och borde man göra en särskild lista med fina poeter som ingen längre verkar bry sig om? Gunnar Eddegren, Salvatore Quasimodo...
     Under den senaste veckan har jag kommit att läsa en författare som en gång verkligen var i ropet men som jag vågar påstå befinner sig helt utanför alla diskussioner idag. Efter att ha läst hennes bok från 1939, PALE HORSE, PALE RIDER med bland annat den bistra långnovellen "Noon Wine" och efter att därmed ha vistats i ett så precist och nyansrikt och effektivt språk att det varit som att dricka det bästa av friska italienska viner efter samtidsprosans Puckoflaskor kan jag bara säga: här är en av de orättvist "bortglömda": Katherine Anne Porter. Död sedan 1980.
     Hon hamnar på listan. Jag återkommer med fler förslag.

Göra upp med morsan

En debatt till, men är det en litterär debatt? SvD häromdagen, Skavlan i fredags, GP med två artiklar idag, osv osv. Som vanligt i riket upptas alla av en enda och samma sak. Så är det jämt i Sverige, en fråga åt gången... Och nu, uppgörelser med föräldrar.
     Jag tycker något förlag skulle våga ge ut Vigdis Hjorths HVA ER DET MED MOR? (2000). En roman berättad av en dotter som växer upp med en bedrövlig morsa, alkoholiserad och hopplös, hela tiden älskad av dottern. Kunde vara en bra antidos i detta allt mer hysteriska dumma-föräldrar-läge.
     Och det är alltså en roman. På riktigt. Och väldigt rolig.

Hela världen, samtidigt

Det är plusgrader i Nödinge. Jag får veta att duvor skitar ned fönstren på huset i Tucson. Min son meddelar att han köpt ny lägenhet i Ås söder om Oslo och vännerna i Kapstaden skriver att de gett sig av till Ladysmith, värmen är stor i Sydafrika, och det är skönare ute på landet. Samtidigt.

Jag har en mycket god vän som just nu arbetar i Nordkorea. Han skickar med jämna mellanrum notiser om livet i Pyongyang nu när man bytt ledare. Idag får jag detta, och jag citerar för ögonblickbildens skull ett litet stycke ur hans brev:

/" - - - / I was out for a walk last Sunday afternoon. It is about 5 degrees below zero. There is this little guy running around. / - - - /At first sight I would estimate him to be three or four years old – but I can see by the way he is moving, his motor skills, that he is at least six. On a piece of string he is pulling a small sleigh around – a wooden frame about 40 by 40 centimeters mounted on metal skids. No hat, no mitts and then I look down at his feet. Bath sandals and a pair of socks. - And I am whining about my feet being cold…"

 

 

Jag sitter här, i skön värme och med kaffet nära till hands, jag läser Bernhard von Beskows LEFNADSMINNEN (1870) och då och då byter jag bok och läser, med förtjusning över hennes språkliga precision och elegans, Katherine Anne Porters minnen av Gertrude Stein och James Joyce.

 

 

Och så plötsligt stiger världen in genom min koreanska dator. Allt sker samtidigt.

     Jag minns när tsunamin, den stora, slog in över Thailand. Jag hade haft besök av en kinesisk poet från Folkrepubliken vars kamera gick sönder medan han fotograferade mig läsande Maos dikter, jag hade nyligen varit i Tucson och träffat amerikanska vänner, och en av mina äldsta vänner, en tamilindier hade bett mig besöka honom i Chennai. Jag satt den där decembermorgonen på kontoret och läste om jättevågen som tog hundratusentals liv, läste att den flyttade sig genom oceanerna och nådde Tamil Nadu, och jag ringde till Chennai. Vasantha svarade att allt stod väl till med dem och Srini kom till telefonen och frågade om jag på allvar trodde att han badade vid den här årstiden. Samtidigt klingade det till, två gånger, i min dator, och där skrev Cai Tianxin att han lagat kameran i Hangzhou och skickade bilder av sina tvillingar med små struttiga hårtofsar, och från Bayfield i Colorado meddelade Bill att han kunde mata rådjur från altanen. Jag satt i Västsverige och fick brev från Kina och USA och pratade med Indien. Jag kommer ihåg hur redan en resa till Halden var ett väldigt företag med långa förberedelser när jag var liten.

     Men här sitter jag, mitt i. Allt samtidigt. Min samtid. Och en liten pojke åker släde i badtofflor, i snö och minusgrader, just nu. 

Om snorkighet

Jag har många gånger använt Susan Sontag som utgångspunkt för att prata om en del amerikanska författares oförmåga att förstå nordbors upptagenhet av naturen. Hon skrev på 60-talet i tidskriften Ramparts en lång skröna om sin tid i Sverige, och hennes karakteristik över svenskarna där har varit tacksam som utgångspunkt när man skall förklara vad hon aldrig begrep. I Ingrid Nunez SEMPER SUSAN (2011) får jag mer vatten på min anti-sontag-kvarn. SS frågar Nunez som i en text skrivit om en 'dragonfly', en trollslända, vad nu det är, 'är det något du hittat på?' - Natur intresserade henne inte, ja natur var något som hon inte 'tyckte om'.
     Men priset av snorkighet tar nog påpekandet, nämnt liksom i förbigående i Nunez text, att SS tyckte att att låna böcker på bibliotek i stället för att köpa dem var - förnedrande: "/- - -/ she also found the idea of borrowing a book from the library instead of buying her own copy humiliating. /- - -/"

En måte å være menneske på

En gång i världen kunde jag gå in i en svensk bokhandel och köpa - till rimliga priser - ny dansk och norsk litteratur. Så icke längre. I Oslo kan jag fortfarande gå in på Norli och finna dansk och svensk litteratur, den nya, inte bara klassikerna, inte sällan i större urval än det jag finner i svenska småorters Bokiasevenelevenbutiker. Jag saknar det.
     Jag säger detta för att jag helst hade bett den som läser detta att genast gå in i sin lokala bokhandel och köpa den senaste diktsamlingen av en av Norges mest underfundiga och säregna författare: Gro Dahle. Jag har just lagt ned hennes STØVET, SKYGGEN, HUNDEN OG JEG (2011), en diktsamling konstruerad som ett enda långt och lågmält 'tänka-högt' om tillvaron, ett enda stillsamt men ihärdigt tilltal, ett slags 'lyssna-nu-låt-mig-säga-hur-det-är'. Det är en tankeväckande bok, och själva envetenheten förhindrar den uppmärksamhetens splittring som diktsamlingar med en blandning av dikter om ditten och datten ofta åstadkommer; jag tycker om diktsamlingar som tar tid på sig och ordentligt går igenom en problematik, en tanke, en frågeställning. Gro Dahle har skrivit flera sådana starka och mycket personliga böcker.
     Och en bok som, stillsamt och utan att höja rösten meddelar:


               Jeg leter
               etter en annan måte
               å være menneske på


en sådan bok läser man på allvar.