Officerarna betraktade alltid dödandet på slagfälten från en skyddad höjd

Klimatkonferensen är över. Alla som var där klappar alla andra i ryggen och alla gratulerar varandra. Varför känner jag sådan tveksamhet inför det? Eller misstänksamhet.
     Det finns ett gammalt talesätt som jag ofta hörde som grabb när jag tyckte jag varit duktig: "Det är inte vad man säger som räknas, det är vad man gör."
     Som alltid är det en litterär text som pockar på uppmärksamhet inifrån skallen. Jag funderar.
     Och i morgon förklarar man varandra krig igen, ungefär så säger Odysseus i en läsvärd pjäs som Jean Giraudoux skrev under mellankrigstiden - den gången med tydliga anspelningar på det som samtidigt hände i det Tyskland som rustade upp - och hela tiden talade om freden.
     Hector och Odysseus sitter för sig själva på en altan med utsikt (och ett gott vin) och försöker prata sig fram till något slags överenskommelse - så att trojanska kriget skulle kunna undvikas! Och det som gör att jag kommit att tänka på den scenen just nu, dagarna efter klimatkonferensen, är den skakande sanning som Odysseus i lågt tonläge och med stor eftertänksamhet uttalar. Och med stor vänlighet visavi Hektor, vill jag tillägga; denne tänkes ju vara motståndare och fiende, ett uttryck som Odysseus invänder mot (Pourquoi toujours revenir à ce mot ennemi?)
     Odysseus säger om fredsförhandlarna: Et ils se retournent de leur calèche pour se sourire... Et le lendemain pourtant èclate la guerre...
     Och sedan, den sanning som fick mig att leta: Le privilège des grands, c´est de voir les catastrophes d´une terrasse.

Klimatkrisen är inte det värsta hotet!

När skall man inse att ett av de grundläggande problemen i världen är religionen? Man kan inte resonera med människor som envisas med att hänvisa till "gud säger" eller "det står så i koranen". Men varje gång jag säger detta får jag veta att religionerna är kärleksfulla och bara vill gott.
     Idag läser jag i Arizona Daily Star: "In the final few years of Tashfeen Malik´s life, the people around the young woman saw her dress ever more conservatively and urge people ever more ardently to live a devout life." Fast det gudfruktiga livet betydde tydligen 'bomber och granater' - och minst 14 döda. Med hänvisning till vadå? Till något en kameldrivare skrev för 1500 år sedan?
     Men detta är inte skrivet för att misskreditera muhammedanismen. Detta är skrivet för att visa att samtliga religioner är lika goda kålsupare. Istället för att ändra vapenlagarna i USA tycker de religiösa republikanerna att man skall "be mera". Och buddhister i Burma vill bli av med muhammedanerna eftersom de inte är buddhister. För att inte tala om de idioter som hävdar att gud ger tillåtelse till fler judiska bosättningar på västbanken.
     Klimatkrisen - jo, den är påtaglig; men den är ett intet mot hotet från sådana troende som inte kan låta andra vara ifred.

Hedengrens hotas igen - av arabemirat

'Världskrig', skriver Wilhelm Agrell. Tredje världskriget ser annorlunda ut än de tidigare. Nu är det västvärlden mot islamister och jihadister... Skall man se Förenade Arabemiratens investeringsbolag Adia i det ljuset? Slår man sönder Sturegallerian försvinner ju Hedengrens. Och böcker är väl det islamister är allra räddast för?

Den tid vi lever i

Det är inte många veckor sedan jag var inne på ett av de få antikvariat som idag finns kvar på gamla Fiolstræde i København för att där köpa fjärde upplagan av det verk som danskarna är osannolikt bra på att hålla igång: Danske digtere i det 20 århundrede. Tre jättelika band. Jag tillbringade timmar bland hyllorna, och konstaterade att 'den...och där står den... men jag kommer tillbaka och köper sedan'. När bokhandlarna försvinner eller blir pappershandlare med leksaker som specialitet blir antikvariaten - för en sådan som jag - livsviktiga. 


Så - denna morgon läser jag att Vangsgaards antikvariat på Fiolstræde har gått i konkurs... Och 200.000 böcker säljs ut lagom till julhandeln... Den som varit inne på Vangsgaard kan bara som jag säga oié, ack, ve... Vad är det för tider vi lever i?! 

Ja, vad är det för kulturlösa tider vi lever i? (Att läsningen tynar ser vi dagligen exempel på. Att unga män åker till Syrien för att få skjuta med bössa, halshugga och ha kul på andra sätt beror på att de aldrig läst en enda bok, aldrig satt sig in i en annan människas liv, aldrig tänkt över något som inte givit omedelbar lusttillfredsställelse, aldrig förstått att det enda vi har är varandra... Och skolundervisningen har inte hjälpt ett dugg... för när läste man där annat än det allra enklaste?)

Kristdemokratins grundläggande osolidaritet

När jag ser de unga (mestadels kvinnliga) politiker som nu satts att ta hand om det här landet blir jag oerhört bekymrad. Det som de unga (mestadels kvinnliga) kristdemokraterna visar upp är just den okunnighet och historielöshet som är resultatet av en obegriplig Persson-Reinfeldtsk skolgång - och ett ytterligare exempel på varför svenska unga klarar sig så dåligt i kunskapsundersökningar. Men framför allt uppvisar kristdemokraternas nya unga (mest kvinnliga) ledare hur grundläggande osolidaritet ser ut och bakom allt vackert prat (inför de stora frågorna om flyktingkatastrofer och klimathot), bakom detta ser man bara den gamla vanliga borgerliga privat-girighetens flinande ansikten.
    Detta stillsamma sorgsna 'meddelande' istället för att här skriva om en makalös trebandsbiografi över en stor exil-levande författare som upptagit mig de senaste veckorna.

TILLÄGG 14 okt
Jag vill uppmana alla att läsa Göran Greiders utomordentligt klargörande artikel i dagens Dagens ETC. Jämförelsen mellan de livfarliga unga livets-ord-anfrätta kristdemokraterna och USA:s Tea-Party-rörelse är bestickande.

En lekman om den nya Folkvandringstiden

En vän skriver: "inget nytt på din blogg?" -
     Ja, så är det ju, men jag har under den senaste tiden skrivit ett slags inlägg om vår tids obegripliga flyktingsituation för en folkbildningstidskrift; det har tagit tid att läsa in mig. Och att se in mig! Och jag har - och den ende jag sett som tagit upp en liknande vinkel är Göran Greider i Dagens etc - jag har förvånats över hur alla bara är upptagna av symptomen på och effekterna av något mycket värre (fast effekterna är så groteska att det inte är underligt att det blir så): detta nämligen att vi stillatigande sett på, i snart två decennier, hur västvärlden systematiskt tagit sig rätten att slå ut delar av det muhammedanska mellersta östern som idag genererar fler flyktingar än man kan föreställa sig  -  Men Europa har i alla tider delat upp världen efter egna intressen på det viset. Flyktingsituationen är inte bara ett humanitärt och logistiskt problem, Det är framför allt ett politiskt problem - och då menar jag inte bara hur Merkel & Co skall fördela de skyddssökande.
     Den enkla sanningen i uttrycket "som man sår..." gör att det är självklart, absolut och villkorslöst självklart, att vi i Europa nu, på alla sätt, tar vårt ansvar och hjälper dem som kommer.
     Tills idioter som Assad och andra medeltida självhärskare kunnat förpassas dit de hör hemma; (vi hör ju då och då talas om en "historiens sophög").
     Efter den sorgsna bilden av den drunknade pojken, en kort orolig tanke. Under bilden - publicerad överallt, varje dag - står copyrightägaren. Det är väl ändå inte så att någon nu gör sig en förmögenhet på den tragedin...?

Ord & Bild och vår tids beröringsångest

Detta skrev jag till en redaktion för ett nytt tidskriftsnummer. Ingen reaktion. Jag citerar mitt brev här eftersom det berör en väldigt central problematik i våra dagar.
     Till red för Ord & Bild: "Ibland blir det faktiskt bara jönsigt när ni försöker vara så "korrekta" att det gränsar till det osannolika. Läser nya numret av O&B och retar mig på en del småfel ('jag tar här bort exemplet'), mer dock på sådana dumheter som på sid 6. Man kan inte göra om en faktisk titel bara för att man har beröringsångest när det gäller vissa ord. Sigge Strömbergs bok hette Mannen som ville bli neger (och den kom inte ut 1922 utan redan 1915!) och om vår tid fått fnatt när det gäller vissa ord så kan man ju av det skälet inte ändra fakta! Jag fasar för vad ni skulle ställa till med om ni skulle göra ett nummer om den kinesiska Han-kulturen...!"
     Vi håller på att hamna i samma situation som i USA efter kriget (enligt Hayakawa) när man inte fick nämna ordet Lenin - och man fick problem med kartorna över Sovjetunionen... Vi måste sätta stopp för idiotin innan det går för långt.
     Det finns verkligare problem att ta tag i!

Beethoven i stället för 'små grodorna'

En del musik betyder mer för en än annan. Mig berör Beethovens sena kvartetter varje gång lika mycket och varje gång av skäl som är svåra att precisera.
     Béla Hamvas skriver ofta om musik och att Beethoven, också för honom, betyder mer än andra är alldeles klart när man läser hans utomordentligt intressanta essä (som jag dessvärre bara har i tysk översättning) Die 7. Symphonie und die Metaphysik der Musik (i samlingsvolymen Kierkegaard in Sizilien (Berlin, 2006), där han försöker formulera det näst intill oformulerbara: att i ord beskriva musik. Han använder ord efter ord för att snurra sig in mot ett slags förklarande mitt: musiken i de sena verken är, säger han, "tätare, mer lysande, förfärligare, tyngre, mer förunderlig, lidelsefullare". Hamvas i Akos Domas översättning: "Beethoven hatte den Platz gefunden, an dem er nicht die Form und nicht die Musik, sondern den Ton selbst änderte, indem er ihn um eine Stufe erhöhte." (s 151-152)
     Jag sätter på en av de sena kvartetterna, och den regniga midsommaren utanför i trädgården betyder ingenting längre. Opus 130 i rummet. Allt är stilla, och ändå inte. För där, plötsligt, äger det rum som jag tror Béla Hamvas talar om: under ett sekundsnabbt ögonblick i cavatina-satsen sker det: en övergång i första violin över de övriga tre instrumentens trioler som inte är möjlig, och som skakar om mig. I partituret har Beethoven, för hand, skrivit, just vid det stället: beklemmt.
     Bättre än så här kan midsommarens musik inte låta.

Ett kommatecken hos Tegnér

Av skilda skäl läser jag litteratur kring Selma Lagerlöf. När jag så, för att uppdatera mig, åter öppnar en bok som jag läste för tio år sedan, stöter jag på ett citat av Tegnér, och plötsligt sitter jag där, märkligt stilla, och låter den tjocka boken sjunka ned i knät. Vivi Edström skriver nämligen att 'en annan värmlänning', dvs Tegnér, skrivit: "Egentligt levde jag, blott då jag kvad". Hon nämner inte att det är ur en av hans sista dikter. Hon kommenterar just inte Tegnér alls. Hon vill bara använda diktraden för att säga något om Selma Lagerlöf, det begriper också jag, naturligtvis.
     Men det är något med det där citatet som stör mig.
     Jag tycker jag kan min Tegnér.
     Läser man noga det som Vivi Edström säger att Tegnér skrivit, så låter det som om man kunde leva på flera sätt, varav åtminstone ett vore 'egentligt'. För läser man noga betonar man det första ordet...
     'Egentligt' skall väl bara ses som en variant av 'egentligen'; och jag skall inte bli petitmetrig.
     Till sist måste jag likafullt se efter vad Tegnér verkligen skrev, och finner där det som förmodligen fick mig att stanna upp: han skriver nämligen i dikten "Afsked till min lyra":
     "...egentligt lefde jag blott, då jag qvad."
     Och med kommatecknet på den platsen måste man betona 'lefde'... Och det är en helt annan historia.

Sverige, snart allt kulturfattigare

Hemkommen från en tid i USA med många underbara besök i bokhandlar på små orter och stora, nås jag av detta uttalande, i SvR: "Bokhandeln Hedengrens i Stockholm har funnits sedan 1897. Nu vacklar också den här institutionen under trycket av den digitala litteraturmarknaden - och varnar för att man kanske inte ens finns kvar till jul." 
     Folk fattar inte vad som händer med Sverige som kulturnation! 
     Ett land utan bokhandlar...!!!
     Folk går alltså in på Hedengrens, ser vad som kommit ut, fotograferar med sin mobilkamera titlar, och går sedan hem och beställer på nätet! - Men nätet kan inte ersätta en bokhandel. Man går inte in i en bokhandel för att köpa det man redan känner till; bokhandeln är den plats där det oväntade sker, där man får syn på böcker som man inte kände till eller ens kunnat ana existerade, man går in i en bokhandel för att köpa den senaste diktsamlingen av Magnus William-Olsson, men man kommer ut med fem böcker som man inte tidigare visste fanns och - någon månad senare - har ens liv förändrats!      
     Hedengrens! I flera decennier har jag, när jag tvingats besöka Stockholm, alltid lagt resorna så att jag kommit en halv dag innan mötet jag skall på börjar, eller så har jag, om jag måste sova över, ordnat tillbakaresan så att jag får tre fyra timmar extra - för att kunna besöka Hedengrens! Och bara därför! I mitt tämligen stora bibliotek finns hundratals märkliga titlar som jag köpt på Hedengrens, och som jag innan jag började luta mig in över hyllorna, inte kände till, men som jag bara måste ha, bara måste läsa. (Och vilken annan bokhandel förser en med nya titlar på italienska...!)
     Jag tänker tillbaka på bokhandeln Lift Bridge i lilla Brockport (nära Rochester i delstaten New York). Det bor färre än 10.000 i samhället, men bokhandeln skulle få de flesta svenska stora städer att blekna av avund. I lilla Mendocino Bookstore på Kaliforniens kust bor kanske lika många som i Brockport, men man har en stor välförsedd bokhandel och ett mycket välförsett antikvariat... Maria´s i Durango, Antigone i Tucson...
     Jag kunde önska att jag tillhörde de storsäljande svenska författarna, då skulle jag i fortsättningen vägra att låta mina böcker publiceras som e-böcker.

Klara Johanson som mental nödvändighet

Jag läser tre morgontidningar. Papperstidningar. Ibland får jag för mig att det är internbulletiner från en speciell sorts institutioner. När kaffet är drucket och jag kan luta mig tillbaka för att andas ut efter ett antal mindre adrenalinkickar gäller det att ha motmedel till hands.
     Denna morgon har jag läst att Röda Korset inte längre saluför olivolja från Palestinska småjordbruk eftersom oljan är för politisk, vidare läser jag att alliansens väljare, de som hejade stort när man fällde Löfvéns budget i höstas, tycker att socialdemokraterna borde stå inför svekdebatter eftersom de med den nu framlagda budgeten inte lever upp till sina vallöften..., och innan jag med en suck lägger från mig tidningarna läser jag att surfandet går ned i åldrarna, att introduktionen till internetanvändande sjunkit från nio år till tre år och jag läser att föräldrar klagar på att det inte finns tillräckligt skydd på nätet för barnens skull... Jag tycker min blick blir alldeles grumlig.
     Och motmedlet?
     När det är som värst går jag till några stora, klara, ogrumlade, som med hjälp av svenska språket, när det är som vackrast och fylligast, visar på livsalternativ. De finns i mitt bibliotek. Böcker. Jag behöver inte elektroniken. Det är pappersböcker. Denna morgon slår jag upp en av dem som följt mig med sin klokhet under stor del av mitt liv. I ett brev under det allt brunare trettiotalet skriver hon till en väninna: Det är tråkigt att ha sitt förstånd i behåll när skränen från dårhuset ständigt brusar emot en.
     Att läsa lite Klara Johanson på morgonen är som att ta ett mentalt ögonbad.

Tranströmer är en synförbättringsmetod

I går eftermiddag telefonsamtal: "Tomas Tranströmer är död". Idag på morgonen stark känsla av att världen blivit hemskare.
     I pressen berättar man om sina minnen av och möten med TT. Mitt vackraste minne av honom har jag skrivit om här på bloggen (se 10 dec 2011).
     Om mitt sista möte med honom, då han lagade lunch och spelade (i samband med resan jag gjorde med Louis Simpson, se 19 sept 2012) en annan gång - jag är för sorgsen just nu - mina ögonlinser savar till sig som stode jag i begrepp att läsa barkborreprotokoll.

Chefredaktörsbyte

Inte för att jag brukar ägna mig åt att kommentera när journalister och andra får jobb eller slutar eller flyttar, men när jag läser att GT får ny redaktör är faktiskt min första tanke att yttrandefriheten skulle kunna öka i Göteborg.

Läsvärt om Lars Ahlin

En överraskande speciell läsning av - Lars Ahlin...
     Vännen Gunnar D Hansson håller mig med texter om Lars Ahlin (i förhoppning, tror jag, att jag till sist skall ersätta min favoritförfattare med - LA...).
     Men den här artikeln är läsvärd -
     och rolig. www.larsahlinsallskapet.se/dokument/artiklar/vedin_om_anropar.pdf

Margot Wallström - stå på dig!

Här en lekmans förmodligen förenklade syn på saken... Jag blir allt tröttare på saudiers och andra muselmaners ideliga hänvisande till koranen som stöd för befängda beteenden i nutid - (inte hittar man väl i koranen förbud för kvinnor att köra bil...?) Och koranen är trots allt bara en bok bland andra böcker, skriven av människor och med uttryck för sin speciella tid, de gamla kameldrivarnas tid som antagligen rätt mycket skiljer sig från vår internet-tid...
     I DN läser jag denna kväll: "Justitieministern [i Saudiarabien] uppmanar internationella ledare att försöka förstå skillnaderna mellan samhällena i synen på bland annat moralfrågor. Anklagelserna från svenskt håll beskrivs av al-Samani som ogrundade, eftersom saudisk lag bygger på Koranen – Guds ord – och profetens läror och praktik. Han anser att Saudiarabien har ett oberoende rättssystem och att det råder likhet inför lagen." 
     En lekman som jag kan ju tycka att det vore dags för denne gud att höra av sig så att det kan bli lite klarhet och så att man kunde slippa mer onödiga blodbad; han kunde väl åtminstone skicka ett fax och säga hur det skall vara. Eller gå in på twitter, det tar inte lång tid, bara 140 tecken...

Stark roman

Det skrivs många romaner där barn far illa - eller behandlas illa. Det skrivs många romaner om vad konsten, litteraturen, musiken kan åstadkomma i en människas liv.
     Jag har just läst en roman som skildrar vad musiken kan åstadkomma i ett i många avseenden krångligt liv, en roman om hur vår skönhetsfixerade tid behandlar en ung flicka som inte har utseendet för sig. Huvudpersonen säger själv att hon är ful, riktigt ful. (Sono brutta. Proprio brutta.) Så ful att mamman inte vill se henne, så ful att man gör korstecken bakom hennes rygg när hon passerar osv. Den sociala utstötningen är plågsamt tydligt skildrad.
     Men så: -  det som fyller henne med liv...musiken.
     Mariapia Veladiano: La vita accanto. (2011) (Jag tror den redan är översatt till engelska...) Tag och läs!

Jo, "medeltida" är det korrekta ordvalet

I Aftonbladet påstår man att det var Margot Wallströms beskrivning av piskbestraffningen av Raif Badawi som "medeltida" som orsakade de kvinnofientliga saudiernas vrede. Men år 2015 finns det väl inte något annat ord för den typen av beteende? Ja kanske borde muhammedanismen i sin helhet beskrivas som medeltida...?

Heder åt Margot Wallström

Efter en och en halv månad på resor - en återkomst. Jag skall ta upp ett par härliga läsningar här, men först för vill jag bara konstatera att Margot Wallström håller på att segla in på min absoluta favoritlista. Att kvinnofientliga medeltida arabstater försöker hota Sverige - vem kan ta det på allvar? Och då menar jag moraliskt allvar.
     Om bara fler västerländska stater hade kuraget att sätta heder och mänsklig värdighet före girigheten. Men vi lever i den hysteriska girighetens tidsålder. Att höra Battran säga att problemet är att vi inte längre kan tjäna lika mycket pengar på handel med dessa länder - där sådana som hon inte skulle få uttala sig eller ens köra bil - det är beklämmande !

Överraskande beskrivning av känt konstverk

Svar till orolig vän: jo jag läser fortfarande. Och jag kan avhålla mig från att hela tiden uttrycka ilska över idiotisk politik.
     Om jag läst något bra på sistone?
     Helt kort: jag gillar romaner som överraskar och jag gillar romaner som inte ger sig ut för att vara det de visar sig vara. När jag tog tag i en tunn italiensk roman för några dagar sedan trodde jag mig efter någon sida läsa en slags dagboksroman om en ung flicka på klosterbarnhem under slutet av 1700-talet. Men redan efter någon sida blev den unga flickans nattliga försök att samtala med sin försvunna, ja aldrig sedda mor, något annat: inte bara en beskrivning av dagarna i klostret, om de andra hittebarnen, utan också om den musikundervisning hon - och alla flickorna - fick av en musikledare. Hon lärde sig spela fiol, åren gick, hon blev inte bara äldre utan också allt mer fundersam över sitt liv, sitt öde, och allt mer upptagen av att modern aldrig hörde av sig. Ett fint avsnitt är hur hon som tonåring blev ombedd att undervisa de yngre flickorna, hur hon lärde dem spela fiol genom att leka, hur de fick härma fåglarna på klostergården med instrumenten, och ljudet i träden, och vinden...
     Så lämnar den gamle musikläraren dem och en yngre kommer i stället, en rödhårig präst som genast har nya idéer, och det är nu som romanen plötsligt tar ett djupt andetag och jag inser att något annorlunda är att vänta. Den nye musikledaren upptäcker hur huvudpersonen undervisar sina elever, och när huvudpersonen, tillsammans med de äldre flickorna, som alltid vid mässor och vid högtidligheter, skall framföra musikledarens nyaste verk inser den unga flickan, vad som har hänt. Den nye musikledaren/kompositören har snott idéerna till sitt genast omtalade verk från henne! Och romanen beskriver - mycket målande för den som verkligen har lyssnat till just denna komposition - hur de med sina instrument nu härmar inte bara fåglarna, utan vinden, vågorna, till och med det vintriga klappret av hästhovar mot gatubeläggningen,,. Ja varenda årstid uppstår ur flickornas musicerande...
     Det är en av de snyggaste beskrivningarna av Vivaldis Quattro stagioni jag nånsin träffat på. Och plötsligt visar sig romanen vara ännu en i raden av skildringar av faktiska konstnärer ur vår kulturhistoria. Men man kommer dit på så finurliga omvägar. Tiziano Scarpa skrev sin Stabat Mater 2008..., och den rekommenderar jag till läsning. Den finns översatt - fast inte till svenska (förstås).

Malena Ernman startar nytt Tintinkrig?

Varje gång jag öppnar bloggen för att berätta om något bra jag just läst händer något som får mig att inte bara häpna utan inte sällan att känna adrenalinet rusa till. Idag läser jag i DI att Malena Ernman verkar vilja starta en ny Tintin-debatt.
     500-kronorssedeln med Birgit Nilsson får inte ha Wagnermotiv i bakgrunden. Israel kan ta illa upp.
     Jag blir bara trött.

Vem kan rädda Raif Badawi?

Bara för några dagar sedan skrev jag att religion - och religiösa fanatiker - är det farligaste som finns. Och några religioner (jag tänker mest på islam) verkar vara värre än andra när det gäller intolerans bland sina egna medlemmar och gentemot oliktänkande.
     Frågan är om inte Saudiarabien slår Nordkorea med hästlängder i grenen total idioti när det kommer till normal mänsklig anständighet. När jag läser om de 1000 rappen och de 10 åren i fängelse (om han överlever de offentliga piskrappen) som Raif Badawi just nu utsätts för - bara för att han på en blogg velat diskutera just religion - frågar jag mig på nytt varför i hela friden vi skall respektera - religioner! Vi ser ju dagligen vad dessa vidskepligheter leder till.

Israels politiska panik växer

Israel välkomnar inte den svenska utrikesministern.
     Det säger ingenting om Margot Wallström. Det säger bara något om Israel.
     Det fria ordet och rätten att kritisera är inte något som värderas högt in den staten.
     De borgerliga partierna i Sverige säger att detta är allvarligt. För vem?

Orädd respektlöshet

En dag som denna (eller rättare sagt: en dag som den igår) ger oss bara mer bränsle till den eld i vilken allt vad religiös vidskeplighet heter borde kastas. Jag ids inte ens argumentera längre för att religion är det farligaste människan hittat på, men jag störs intill vrede när man ber mig visa respekt för - i det här fallet  - islam - trots det som hände i Paris igår. Jag kan inte visa respekt för någon enda religion.      
     Jag kan bara visa respekt för människor och deras - goda - handlingar.
     Salman Rushdie är entydig i sitt svar på de nya islamistiska vansinnigheterna: "Religions, like all other ideas, deserve criticism, satire, and, yes, our fearless disrespect."
     Orädd respektlöshet. Båda orden bör strykas under.