torsdag 29 januari 2015

Överraskande beskrivning av känt konstverk

Svar till orolig vän: jo jag läser fortfarande. Och jag kan avhålla mig från att hela tiden uttrycka ilska över idiotisk politik.
     Om jag läst något bra på sistone?
     Helt kort: jag gillar romaner som överraskar och jag gillar romaner som inte ger sig ut för att vara det de visar sig vara. När jag tog tag i en tunn italiensk roman för några dagar sedan trodde jag mig efter någon sida läsa en slags dagboksroman om en ung flicka på klosterbarnhem under slutet av 1700-talet. Men redan efter någon sida blev den unga flickans nattliga försök att samtala med sin försvunna, ja aldrig sedda mor, något annat: inte bara en beskrivning av dagarna i klostret, om de andra hittebarnen, utan också om den musikundervisning hon - och alla flickorna - fick av en musikledare. Hon lärde sig spela fiol, åren gick, hon blev inte bara äldre utan också allt mer fundersam över sitt liv, sitt öde, och allt mer upptagen av att modern aldrig hörde av sig. Ett fint avsnitt är hur hon som tonåring blev ombedd att undervisa de yngre flickorna, hur hon lärde dem spela fiol genom att leka, hur de fick härma fåglarna på klostergården med instrumenten, och ljudet i träden, och vinden...
     Så lämnar den gamle musikläraren dem och en yngre kommer i stället, en rödhårig präst som genast har nya idéer, och det är nu som romanen plötsligt tar ett djupt andetag och jag inser att något annorlunda är att vänta. Den nye musikledaren upptäcker hur huvudpersonen undervisar sina elever, och när huvudpersonen, tillsammans med de äldre flickorna, som alltid vid mässor och vid högtidligheter, skall framföra musikledarens nyaste verk inser den unga flickan, vad som har hänt. Den nye musikledaren/kompositören har snott idéerna till sitt genast omtalade verk från henne! Och romanen beskriver - mycket målande för den som verkligen har lyssnat till just denna komposition - hur de med sina instrument nu härmar inte bara fåglarna, utan vinden, vågorna, till och med det vintriga klappret av hästhovar mot gatubeläggningen,,. Ja varenda årstid uppstår ur flickornas musicerande...
     Det är en av de snyggaste beskrivningarna av Vivaldis Quattro stagioni jag nånsin träffat på. Och plötsligt visar sig romanen vara ännu en i raden av skildringar av faktiska konstnärer ur vår kulturhistoria. Men man kommer dit på så finurliga omvägar. Tiziano Scarpa skrev sin Stabat Mater 2008..., och den rekommenderar jag till läsning. Den finns översatt - fast inte till svenska (förstås).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar