Klimatkonferensen är över. Alla som var där klappar alla andra i ryggen och alla gratulerar varandra. Varför känner jag sådan tveksamhet inför det? Eller misstänksamhet.
Det finns ett gammalt talesätt som jag ofta hörde som grabb när jag tyckte jag varit duktig: "Det är inte vad man säger som räknas, det är vad man gör."
Som alltid är det en litterär text som pockar på uppmärksamhet inifrån skallen. Jag funderar.
Och i morgon förklarar man varandra krig igen, ungefär så säger Odysseus i en läsvärd pjäs som Jean Giraudoux skrev under mellankrigstiden - den gången med tydliga anspelningar på det som samtidigt hände i det Tyskland som rustade upp - och hela tiden talade om freden.
Hector och Odysseus sitter för sig själva på en altan med utsikt (och ett gott vin) och försöker prata sig fram till något slags överenskommelse - så att trojanska kriget skulle kunna undvikas! Och det som gör att jag kommit att tänka på den scenen just nu, dagarna efter klimatkonferensen, är den skakande sanning som Odysseus i lågt tonläge och med stor eftertänksamhet uttalar. Och med stor vänlighet visavi Hektor, vill jag tillägga; denne tänkes ju vara motståndare och fiende, ett uttryck som Odysseus invänder mot (Pourquoi toujours revenir à ce mot ennemi?)
Odysseus säger om fredsförhandlarna: Et ils se retournent de leur calèche pour se sourire... Et le lendemain pourtant èclate la guerre...
Och sedan, den sanning som fick mig att leta: Le privilège des grands, c´est de voir les catastrophes d´une terrasse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar