Det skrivs många romaner där barn far illa - eller behandlas illa. Det skrivs många romaner om vad konsten, litteraturen, musiken kan åstadkomma i en människas liv.
Jag har just läst en roman som skildrar vad musiken kan åstadkomma i ett i många avseenden krångligt liv, en roman om hur vår skönhetsfixerade tid behandlar en ung flicka som inte har utseendet för sig. Huvudpersonen säger själv att hon är ful, riktigt ful. (Sono brutta. Proprio brutta.) Så ful att mamman inte vill se henne, så ful att man gör korstecken bakom hennes rygg när hon passerar osv. Den sociala utstötningen är plågsamt tydligt skildrad.
Men så: - det som fyller henne med liv...musiken.
Mariapia Veladiano: La vita accanto. (2011) (Jag tror den redan är översatt till engelska...) Tag och läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar