Så märkligt starkt Hamvas text lever kvar i mig. DE SENA VERKENS MELANKOLI. (Se nedan 27/10.) Att det man gör i slutet av ett liv är renat från slagg och fullödigare än annat...
     Under en kort tur till Norge i veckan det sedvanliga besöket på Norli, kanske den bästa bokhandeln i Norden. Jag står och läser baksidestexten till den ena nya diktsamlingen efter den andra, enastående författare förstår jag, med mycket spännande erfarenheter, jag tänker mig att det är personer med långa omväxlande liv, tills jag läser när de är födda, den ena efter den andra på åttiotalet, någon från sjuttiotalet, sedan sent åttiotal på nytt, åttiotal, 1978, 1989, bok efter bok.
     Jag står där med alla mina år och minns den gamle Robinson Jeffers. Efter ett författarliv under vilket han ständigt skrivit dikter på fyrtio, femtio sidor, fyllda av dramatik, lämnade han efter sig en sista dikt (om det nu var den sista, jag vet faktiskt inte... men mycket sent skriven). Här en enkel översättning:

          HAND

          Insjunken mellan ben och senor

          liknar den en död hand. Stackars hand, skriv

          ännu en tid, och se vad en död hand har att säga.

     Men därmed inget ont sagt om de unga, naturligtvis! Line Bergs SLIK SKJER DET IKKE (2011) gladde mig mycket.

Det händer mer och mer sällan, men det händer, och när det händer: den där osannolika känslan av lycka. Och numera, med tanke på när jag är född, också känslan av vemod. Béla Hamvas läste Burtons THE ANATOMY OF MELANCHOLY. När han la ifrån sig de tre tjocka banden, skriver han, var han klar över att ha lärt känna ett av världslitteraturens stora verk. När jag lägger från mig den bara 60 sidor tunna DIE MELANCHOLIE DER SPÄTWERKE av Béla Hamvas har jag lust att säga samma sak. Två tunna essäer med ett av de vackraste tonlägen jag träffat på. Och jag kan ingen ungerska. Jag har ondgjort mig över att inte kunna polska, men inte heller ungerska kan jag. Jag måste läsa denne ännu för två veckor sedan mig helt obekante ungrare på tyska. Men vilken tyska!
     Och denna morgon är jag i min tur säker på att i min hand haft en omistlig text. Burtons bok kom ut 1621. Hamvas skrev - utan att få eller kunna publicera sig - ett inte ovanligt ungerskt öde - någon gång mellan andra världskriget och 1968 då han enligt baksidestexten dog. Och i samma text står - och jag ser nu fram emot det som ett barn mot julafton - där står att han lämnade efter sig ett stort litteraturfilosofiskt verk. Nu måste jag finna mera av Hamvas. För hur skulle man, dvs jag, kunna motstå att skaffa en bok med titeln KIERKEGAARD IN SIZILIEN - !

Jag drar mig aldrig för att vara noggrann. Anders Bodegård och Leonard Neuger har gjort ett urval av Czeslaw Milosz dikter, de allra flesta tidigare översatta. Bromberg ger ut detta nya urval, ÄRLIG BESKRIVNING, till Milosz 100-årsdag. Nu läser jag, med de gamla översättningarna, som jag läst under många år, vid sidan av. Jag vet att jag tyckt om Nils Åke Nilssons tolkningar men jämför, och blir genast stilla. Jag borde kunna polska. Jag kan inget slaviskt språk. Jag vet hur grannlaga det är att översätta, hur man hamnar i oändliga diskussioner.
     Idag i SvD kommenterar Tommy Olofsson, alldeles riktigt, det svåraste i den nya översättningen av Les Murrays nya diktsamling (som jag gjort tillsammans med Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson). Tommy Olofsson använder halva recensionen till en diskussion om vad titeln TALLER WHEN PRONE betyder, det vill säga: borde heta på svenska. Han kan inte veta hur långa diskussioner och hur mycken vånda som låg bakom det slutliga valet LÄNGRE RAKLÅNG. Alla hans funderingar ekar våra egna. Men ett val skall till sist göras.
     När jag nu läser dikten "Möte" i Bodegårds nya översättning konstaterar jag hjälplöst att jag inte kan polska. Hos Nils Åke Nilsson läser jag: "Inte av saknad frågar jag, men i förundran." Och hos Anders Bodegård: "Inte av sorg frågar jag, utan av förundran." - Vad innehåller originalets polska ord? Är "sorg" och "saknad" verkligen synonymer?
     Båda dikterna lika vackra. Men skillnaden, glidningen... Jag läser tankfullt på nytt Tommy Olofssons ord om "prone".

Ibland är det sorgligt tydligt hur trångt det litterära sitter. Läste med först förtjusning sedan växande förvåning i dagens SvD om S Lucia i Karibien. Inte en rad om en av den västra hemisfärens viktigaste moderna poeter, som inte bara kommer från S Lucia utan också skrivit hela böcker om just Castries och uppväxten och kolonialismen... Derek Walcott nämns inte. Och frågan är om en resa till S Lucia inte bleve intressantare om man finge läsa vad av en av öns egna har att säga om den, än att som idag få veta var man kan skaffa en viss drink... Jag såge gärna att hela hans makalösa ANOTHER LIFE (1973) kunde komma i svensk översättning. (Ja, om ingen annan tar tag i det, får jag väl göra det själv...)

Man gör märkliga iakttagelser när man läser - efter ett långt liv - man ser samband som kanske inte finns, eller som faktiskt kanske finns. Just nu läser jag, sedan en tid, romaner från amerikanskt trettiotal (jag konstaterade för något år sedan att jag har väldiga luckor när det gäller den där tiden så nu gör jag något åt det, jag läser den ena fantastiska, tidigare mig fullkomligt obekanta, romanen efter den andra - vem har romaner som Millen Brands THE OUTWARD ROOM (1937) eller Josephine Johnsons fina NOW IN NOVEMBER (1934) aktuella i minnet?) - och jag började häromkvällen läsa Michael Golds JEWS WITHOUT MONEY (1930). När jag hade läst de första två tre sidorna blev jag tvungen att resa mig och ta ned Galway Kinnells fantastiska dikt "The Avenue Bearing the Initial of Christ into the New World" och läsa första avsnittet. Och satt sedan en lång stund och undrade...

18-20/10 2011

I två dagar har jag suttit tillsammans med Martin Glaz Serup och gått igenom min svenska översättning av hans MARKEN, som kommer att heta ÅKERN på svenska. Det sättet att gå igenom en översättning är föredömligt och jag har gjort det tidigare, med bl a Donald Hall hemma hos honom i New Hampshire. (Se min översättning av THE ONE DAY, DEN ENDA DAGEN som Ellerströms gav ut 1995).  Men det är två skilda sätt att göra det: Martin och jag kan båda danska och svenska; Donald Halls svenska hade mycket övrigt att önska! -  Den som är intresserad av Martin Glaz Serup kan själv besöka hans mycket levande och omfattande blogg Kornkammer.