Sänk inte rösträttsåldern!

 Nej snälla Amanda Lind - låt inte röstfisket gå hur långt som helt. 16-åringar som beslutar om riksdagsledamöter... Gu´ hjälpe mig! Bara en Trump skulle kunna komma på något sådant!

Plusbetyg till Folkhälsomyndigheten

 Nu, när det ser ut att vara just i Sverige man hanterar coronapandemin bäst av alla, kommer som alltid den senfärdiga och onödiga kritiken av FHM. 

Vem tänker kritisera horderna av idioter som "bara måste få ta en bärs" på krogen - eller måste stå kloss intill andra galningar och bränna av fyrverkerier på idrottsläktarna, eller "bara måste få åka ut i Europa och umgås" med andra ickevaccinerade stollar. Vad är det för fel med att ta det lugnt, hålla avstånd och läsa en bra bok. Och dessutom fanns ju hela tiden - för alla gnälliga - SVTs och andra kanalers vuxendagis med sina outhärdliga, allt fånigare lekprogram. 

Jag hör hur jag låter - men om något gör mig trött och less så är det denna sedvanliga klagokör - i efterhand. - Vad ville man haft - förutom en stark åkesson-trumpisk ledare?  - Förbud och tvångsåtgärder, interneringsläger och spöstraff? 

Och varför kritiserar ingen nedmonteringen av beredskapslager och säkerhetsutrustningar och omöjligheten att fylla sjukhusen med tillräckligt mycket kompetent personal? Nej, därför att sådan kritik nämligen skulle drabba de åtta-tio förlorade karlsson/reinfeldtska regeringsåren...

Någon måste få säga att FHM gjorde så gott det låter sig göra i en nation där personlig girighet och personlig ögonblicklig behovstillfredsställelse styr snart sagt hela tillvaron.

Om ständiga frågor

 Ja vad skall man säga, varje generation börjar på nytt, också välvilliga och entusiastiska unga kulturjournalister. Men vissa saker upphör inte att förvåna mig - och en sådan sak är frågan "Vem skriver du för?" 

Jag gav för någon vecka sedan ut en ny roman; jag har skrivit i över femtio år, och svarat på många frågor genom åren. Jag är inte dummare än att jag begriper att färska litteraturrecensenter inte läst så mycket av mitt, men  "Har du någon speciell läsare i tankarna när du skriver?" är ändå en fråga som, om också vänligt tänkt, till och med ömsint, mest känns korkad. Jag minns någon trött äldre kollega som svarade att han skrev 'för att imponera på brudar' och en lika trött kvinnlig författare som svarade 'mina katter'. Jag tror mig minnas en intervju med den amerikanske poeten David St. John som för kanske tjugofem, trettio år sedan fick samma fråga och sa att han först tänkt svara 'jag skriver för evigheten' - men sedan ändrade sig och sa, och det är det svar jag denna höst också helst vill använda: 'jag skriver för mig själv'. 

Jag kunde lägga till: 'jag skriver för att få veta vad jag anser, tycker och vet om det ena eller det andra.' Ett sanningsenligt, omtänksamt, och noggrant valt språk ger alltid insikter om tillvaron som man inte visste att man hade.

Fast allt detta sa jag inte, när jag fick frågan. Jag svarade snällt att 'jag skriver för att alla bör förstå att det enda vi har är varandra'. - Här, i min blogg, kan jag ju berätta att hon inte tog med det i anteckningsblocket.

Dagens Nyheters bedrövliga val

 En tanke när jag läser dagens Dagens Nyheters kulturbilaga. Sid 7 är en enda skugga. Porträttet av den kvinnliga skribenten finns på sid 6, sid 7 är hennes suddiga skugga, men med tanke på att man skriker om hur lite utrymme det finns för riktig litteraturbevakning i våra media nuförtiden så blir sid 7 rena hånet. Jag skrev härförleden (se nedan) att Gunnar D Hanssons nya lilla bok är värd att läsas. Jag har inte sett någon anmälan av den, och, när jag tänker på det, inte heller hans hustru Ildikó Márkys alldeles lysande, inte minst stilistiskt, märkliga skildring av flykten från Budapest 1956 har jag sett anmälas (Det förflutna är ett annat land). Sid 7 idag hade räckt väl till två fina recensioner. Jag begriper mig inte längre på kulturredaktörernas preferenser. 

Jag behöver inte en dyrbar helsida med en bild som inte finns. - Jag behöver - i min morgontidning - något att läsa.

Underbar liten bok av Gunnar D Hansson

 Ett tunt häfte anländer, jag öppnar det och en och en halv timme senare lägger jag det ifrån mig. Är jag verkligen kvar i samma verklighet? Viss typ av litteratur är inte möjlig att klassificera i bibliotekens vanliga system: lyrik, prosa, essäistik, brevsamlingar osv osv. Allt detta finns - och så måste man ha en särskild avdelning, där inte så många hamnar. Avdelningen GDH. Man kan väl hitta en och annan där, W G Sebald till exempel, eller Kierkegaard eller den nyligen bortgångna C D Wright. Men framför allt GDH. Man kan verkligen skriva om allt, dvs hela livet, med hjälp av vad som helst, dvs - allt. 

"Om man är okänslig för poesi följer inte därav att dikter inte kan vara till glädje." - "Rätta mig gärna, men jag hör inte längre så bra." Jag har under en och en halv timme befunnit mig tillsammans med hällristningar och Nils Ferlin, tittat in hos Tegnér och Gullberg och gamla telegrafstationen i Hamburgsund, besökt Persefone i underjorden och gamla värmländska bergatroll. Det lilla häftet, som har titeln Nervösa nationer. Två halvprosadikter och en runsten, och som jag nyss citerade ur, har nyss kommit ut på ett förlag som inte många kan uttala, Ekphrasis. 

Makalös läsning. Gunnar D Hansson betyder alltid just det - makalös läsning.

Nej, dubba INTE filmer och TV-program

 Under hela mitt liv har jag älskat att höra andra språk. Som ung var nästan enda möjligheten att höra utrikiska att gå på bio. Sverige dubbade inte. Filmer på japanska skulle låta japanskt, filmer på italienska italienskt och danska filmer skulle ha det där underbara frøsnapper-burrandet. Det brukar påstås att en av anledningarna till att svenskar uttalar främmande språk så väl är att man i Sverige inte dubbar filmer eller TV-program. 

Nu läser jag att dubbningshysterin är på väg... Finns det någon som helst anledning? (Det mesta som visas är ju ändå bara på youtubiska idag, väl det enda främmande språk yngre generationer behärskar.)

Jag minns ett besök i Athén i mitten av 60-talet. Grekiska kunde jag inte. Så, en dag såg jag att man skulle ge Sommarnattens leende med Jarl Kulle, köpte biobiljett och slog mig ned i den endast till hälften nedsläckta salongen där prat och diskussioner pågick överallt. Och när jag äntligen skulle få höra ärans och hjältarnas, visade det sig att filmen hade undertexter - på grekiska - därför att Kulle & Co pratade - franska. Man hade köpt in en till franska dubbad kopia... 

Jag fick vänta till Bulltofta innan jag hörde svenska - och då i skånsk förvrängning...

Känner talibaner till Lysistrate

 Afghanistan och muhammedanernas kvinnosyn. Läser att det blir si och så - återigen - med studier och arbete för kvinnor. - Lysistrate-läge, kanske?!

Att läsa om - eller makulera

 Utrensningarnas tid. Jag har alldeles för mycket böcker, över 12.000, och alldeles för litet tid kvar att läsa dem alla igen... En del riktigt värdefulla och bra böcker ger jag bort till antikvariaten. Utan antikvariat hade jag aldrig kunnat leva det liv jag kom att leva, en fattig uppväxt skapar inga stora boksamlingar, inte heller de fattiga studieåren i början av 60-talet. Idag minner mig mina kompakta bokförråd varje dag om de gamla antikvariaten, på den tiden de var guldgruvor av böcker, osannolika skattkammare och äventyrliga labyrinter - och med den där särskilda oemotståndliga doften... 

Men en del böcker inser till och med jag - som alltid haft svårt att kasta böcker - att jag aldrig kommer att läsa om och de håller heller inte måttet... Alltså - till makulatur. Men det gör ont. Och när jag tar ner hela författarskap för att gå igenom dem konstaterar jag allt som oftast att jag inte behöver dem, och förmodligen ingen annan heller. Och så blir det plats för något annat.

Men så någon eftermiddag tar jag ned allt jag har av en författare X. Och konstaterar att jag nu ser annorlunda på verken och tvekar och - ställer tillbaka honom eller henne i hyllan. Där fanns eller finns något...  

Jag skall inte nämna namn. Jo, det skall jag. Den här veckan har jag läst om Gösta Friberg - och det var som om jag upptäckte en ny författare. Han återgår, efter noggrann och mycket förtjust läsning, till hyllorna. Ett enkelt tips kanske? Läs exempelvis hans Ferier från 1983... Jag frågar mig om jag den gången för snart fyrtio år sedan verkligen såg kvaliteten  -

De skäggiga damerna intar Kabul

 När nya regeringar tillträder brukar de ställa upp sig för att fotograferas. När den svenska regeringen gjorde det satt jag och räknade antalet kvinnor resp män. Likadant när den danska regeringen tillträdde. 

I går satt jag och såg på den nya regeringen i Afghanistan - och om det inte är ovanligt många "skäggiga-damen" i den ledningsgruppen, så var det svårt att göra något slags procenttal män/kvinnor. Hur kan det komma sig?

Göteborgs stadsbibliotek - måste kolla sin magasinering

 Jag läste inledningen till en av Sten Selanders oerhört njutbara kortstycken högt för en vän som gärna citerar när han skriver. Han blev förtjust, men hade inte boken (Stränder (1951)) men kollade i Göteborgs stadsbibliotek. Som inte hade boken. Stadsbiblioteket hade inte Sten Selanders bok. Den gamle Akademiledamotens fina essäsamling fanns inte på Göteborgs stadsbibliotek... Kanske hittade man den bara inte? För inte är väl också Sten Selander slutgiltigt begravd i magasinen? Kanske är han överhuvudtaget inte...? Eller tar den Läckande Fjällbäcken numera all plats?

De synnerligen levande döda

 Samtalade för någon vecka sedan med en god gammal - litterär - vän om bland annat Rådströms fina tal när han tog emot Delblanc-priset. - Vännen sa: "Ja, fast vem tusan läser Delblanc idag?" Att jag gör det, visste han ju, men han hade en poäng; jag minns att en av deltagarna på en skrivarkurs för något år sedan, sedan jag refererat till Ormens väg på hälleberget, frågade vem som hade skrivit den, och när jag svarade Torgny Lindgren, ryckte hon på axlarna: "Aldrig hört talas om." - Den gamle Thure Stenström beskrev hur stora författarskap faller i glömska under flera decennier sedan författaren dött, hur omtalad vederbörande än var under sin livstid. Han refererade bland annat till Eyvind Johnson och Pär Lagerkvist. Och till Willy Kyrklund, ja herredumilde, det var ett författarskap av klass som sannerligen bara försvann. Liksom min svenske älsklingsförfattare Walter Ljungquist. Vem läser honom idag? Mer än jag - och några till, (som jag kan namnge, på begäran). Stenström visar hur samma stora glömska drabbade Lars Gyllensten. 

     Denna morgon minns jag att en journalist, som kom hem för att samtala om en av mina romaner, ställde sig vid min bokhylla och sedan beskrev den i artikeln: "...allt av Lars Gustafsson, allt av Eyvind Johnson..."  osv - Jag minns att jag tänkte att det inte var sant. Däremot hade han kunnat skriva att allt av Ljungquist fanns och allt av - Lars Gyllensten. - Men man skall inte ondgöra sig över sådant. Efter mina första novellsamlingar som fick goda omdömen fick jag veta att jag hade tagit starka intryck av Tage Aurell. Sanningen är den att jag vid det tillfället inte hade läst en rad av Aurell. - 

     Och häromdagen nämnde jag P O Sundman - 

     Detta är ett inte ett svenskt fenomen. När jag började ägna mig åt amerikansk poesi var James Wright en av de poeter som ständigt refererades till; så dog han - alldeles för tidigt - och efter 1980 blev det dödstyst - bara hans gamla poetvänner skrev om honom i minnesdikter (och det pågick under så många år att man borde kunna ge ut en hel diktsamling med lyriska minnen av Wright - ) Men studenter vid amerikanska universitet som jag föreläste för kunde fråga mig vem Wright var och vad han skrivit. (Fast å andra sidan hade jag en student som blev så förtjust när jag citerade Emily Dickinson att hon frågade om den författaren var översatt till engelska. Dickinson uppfattade hon naturligtvis som ett svenskt efternamn.)  - Nej, fenomenet är inte svenskt. Men jag kan fråga mig vilka makalösa författarskap som finns därute i biblioteksarkivens hyllor, och som kanske mina barnbarn kommer att betrakta som det sena 1900-talets största? Dickinson skrev sina dikter vid 1800-talets mitt - men det var först efter 1930 som hon lästes för att idag beskrivas som en av USA:s största 1800-talsförfattare. Är det ens sant? 

Under tiden går jag till mina hyllor och lyfter ned Ljungquists Ossian och Gyllenstens Diarium Spirituale...

Att andas god svenska

 Sommarläsning - totalt trött på det adjektiviska pladdrandet i den nya litteraturen, tog jag ned den gamle P O Sundman. Vilken lisa. Vilken precision. Vilken frisk luft.

Bra. Färre ljudböcker på biblioteken

 Biblioteken köper inte in ljudböcker - de är för dyra. Det är första gången på länge jag hör verkligt goda nyheter om biblioteken. Jag hör till dem som tycker att det är bra att det är tyst på biblioteken - och att böcker skall läsas inte lyssnas till.

Ja, britterna kan verkligen

 När jag såg EM-finalen på Wembley förstod jag plötsligt varför England hör till de länder som drabbats hårdast av corona-pandemin. När det kommer till smittspridningsteknik torde uppvisningen vara oöverträffad!

Vinn en mobiltelefon

 Vinn en mobiltelefon eller häftiga märkesjoggingskor eller ett TV-spel...Tjeckerna lockar folk att vaccinera sig med gåvor. Men jag ser inte att det man kan vinna är ett årsabonnemang på Operan eller en ny roman av någon av de starka tjeckiska författarna... Mobil har väl folk ändå, och fler tv-spel kan jag inte förstå att man behöver. Men en klok roman eller en teaterföreställning som inte lämnar en ifred och som man hela livet kan referera till... Fast denna vår tid och den unga generationen är inte som det som en gång var vår tid... (och jag hör hur jag låter!) 

Underhållning har ersatt livsförståelse som det viktigaste grundbegreppet. 

Vapnet mot hackerattacken

 Hackerattack mot betalningar och kassasystem. Lösning: kontanter.

Annie McCarthy Lööf

 Efter Stefan Löfvens nederlag i riksdagen: - Först: jag är naturligtvis helt klar över att det inte spelar någon som helst roll vad just jag anser.

Men: - jag blir så trött på den journalistiska jakten på Nooshi Dadgostar. Varenda svensk reporter verkar träna på att likna engelska eller italienska paparazzi. Ingen analys. Snabba frågor. Och när man fått svar på de frågor man ställt lyssnar man inte till svaren, utan ställer samma frågor igen. Och igen.

Nej, den som verkligen ställt till det, och den som gjort så sedan regeringen tillträdde, är Annie McCarthy Lööf. Det är henne man skall hänga ut som orsak till regeringssammanbrottet. Hennes ovilja att göra något annat än det hon själv vill, hennes pseudoreligiösa flirtande och hennes obegripliga kommunistskräck -år 2021! (Hon skulle ha älskat de amerikanska fyrtio- och femtiotalen.) Jag tyckte Maud Olofsson var omöjlig och livsfarlig för det svenska folkhemmet - men frågan är om inte lööfskan är ännu farligare...

Överraskande bra romaner

 Jag har i alla år gillat en alldeles speciell typ av romaner - romaner som behandlar viktiga frågor och problem, inte sällan estetiska eller filosofiska, med hjälp av historiska gestalter. (Ja, också påhittade historiska gestalter, som slaven hos Eyvind Johnson i Molnen över Metapontion.) Här ett par tips om bra ny läsning. 

1. Inte bara Thomas Mann tog sig an musikaliska frågeställningar i romanform, som i Doktor Faustus - det gör sannerligen också den franske författaren Paul Greveillac i sin underfundiga roman om Alfred Schnittkes hemliga eller osynliga liv, Cadence secrète från 2017. Förslagsvis spelar man, lite stilla, Schnittkes stråkkvartetter på cd-spelaren medan man läser,  för det är samtidigt en stark bok om den paranoida sovjetiska synen på konstnärer. Ja, annat hade ju varit märkligt.

2. Men den största läsupplevelsen i detta avseende har för mig varit den italienske författaren Tiziano Scarpa. Hans roman Stabat Mater från 2008 är ett mindre mästerverk. Att ta sig före att skildra hur Vivaldi fick uppslaget till Le quattro stagioni (De fyra årstiderna) kan ju synas vara rena idiotin. - Men resultatet är en spännande och språkligt överraskande vacker, men också mänskligt rörande liten roman. - Sånt gör mig varje gång bara lycklig. Jag säger likt den hemliga rösten hos Augustinus: tag och läs!

Annie Lööf tycker vi har för få hemlösa

 Att ett av världens rikaste länder skapat ett system där mängder av medborgare inte har råd - att bo - är en skandal. Jag ser hur ökande skaror av medborgare måste uppsöka den nya tidens soppkök. Det är orimligt att hyrornas storlek hindrar vanliga människor från att kunna bo drägligt. Att redan stenrika byggare vill öka vinsterna är knappast något en ansvarsfull riksdag kan gå med på. Men är det en ansvarsfull riksdag vi har för närvarande? När jag ser det obehagliga rävspelet om makt blir jag för var dag allt mera less. Att Folkpartiet försvinner gör mig ingenting. Och Miljöpartiet har väl inte något riktigt berättigande heller längre. Men att Centerpartiet tycker att det finns för få hemlösa i Sverige - det överraskar mig!

Lukasjenko och Stalin

 De verkliga diktatorerna har alltid varit rena gangsters. 

Vad hände i augusti 1940? Jo, en i Mexiko bosatt gammal revolutionär, Lev Trotskij, som hade välgrundade kritiska synpunkter på Stalin, mördades - av en av Stalin utskickad mördare. 

Och vad händer i dessa dagar? Jo, en journalist med välgrundade synpunkter på Lukasjenko grips av utskickade agenter när ett fredligt flygplan på väg mellan Grekland och Litauen kapas av Lukasjenko. Och riskerar nu att mördas. Och så påstår man att historien aldrig upprepar sig! 

Man måste komma ihåg att Vitryssland fortfarande är en del av det gamla Sovjet.