Samtalade för någon vecka sedan med en god gammal - litterär - vän om bland annat Rådströms fina tal när han tog emot Delblanc-priset. - Vännen sa: "Ja, fast vem tusan läser Delblanc idag?" Att jag gör det, visste han ju, men han hade en poäng; jag minns att en av deltagarna på en skrivarkurs för något år sedan, sedan jag refererat till Ormens väg på hälleberget, frågade vem som hade skrivit den, och när jag svarade Torgny Lindgren, ryckte hon på axlarna: "Aldrig hört talas om." - Den gamle Thure Stenström beskrev hur stora författarskap faller i glömska under flera decennier sedan författaren dött, hur omtalad vederbörande än var under sin livstid. Han refererade bland annat till Eyvind Johnson och Pär Lagerkvist. Och till Willy Kyrklund, ja herredumilde, det var ett författarskap av klass som sannerligen bara försvann. Liksom min svenske älsklingsförfattare Walter Ljungquist. Vem läser honom idag? Mer än jag - och några till, (som jag kan namnge, på begäran). Stenström visar hur samma stora glömska drabbade Lars Gyllensten.
Denna morgon minns jag att en journalist, som kom hem för att samtala om en av mina romaner, ställde sig vid min bokhylla och sedan beskrev den i artikeln: "...allt av Lars Gustafsson, allt av Eyvind Johnson..." osv - Jag minns att jag tänkte att det inte var sant. Däremot hade han kunnat skriva att allt av Ljungquist fanns och allt av - Lars Gyllensten. - Men man skall inte ondgöra sig över sådant. Efter mina första novellsamlingar som fick goda omdömen fick jag veta att jag hade tagit starka intryck av Tage Aurell. Sanningen är den att jag vid det tillfället inte hade läst en rad av Aurell. -
Och häromdagen nämnde jag P O Sundman -
Detta är ett inte ett svenskt fenomen. När jag började ägna mig åt amerikansk poesi var James Wright en av de poeter som ständigt refererades till; så dog han - alldeles för tidigt - och efter 1980 blev det dödstyst - bara hans gamla poetvänner skrev om honom i minnesdikter (och det pågick under så många år att man borde kunna ge ut en hel diktsamling med lyriska minnen av Wright - ) Men studenter vid amerikanska universitet som jag föreläste för kunde fråga mig vem Wright var och vad han skrivit. (Fast å andra sidan hade jag en student som blev så förtjust när jag citerade Emily Dickinson att hon frågade om den författaren var översatt till engelska. Dickinson uppfattade hon naturligtvis som ett svenskt efternamn.) - Nej, fenomenet är inte svenskt. Men jag kan fråga mig vilka makalösa författarskap som finns därute i biblioteksarkivens hyllor, och som kanske mina barnbarn kommer att betrakta som det sena 1900-talets största? Dickinson skrev sina dikter vid 1800-talets mitt - men det var först efter 1930 som hon lästes för att idag beskrivas som en av USA:s största 1800-talsförfattare. Är det ens sant?
Under tiden går jag till mina hyllor och lyfter ned Ljungquists Ossian och Gyllenstens Diarium Spirituale...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar