Ja vad skall man säga, varje generation börjar på nytt, också välvilliga och entusiastiska unga kulturjournalister. Men vissa saker upphör inte att förvåna mig - och en sådan sak är frågan "Vem skriver du för?"
Jag gav för någon vecka sedan ut en ny roman; jag har skrivit i över femtio år, och svarat på många frågor genom åren. Jag är inte dummare än att jag begriper att färska litteraturrecensenter inte läst så mycket av mitt, men "Har du någon speciell läsare i tankarna när du skriver?" är ändå en fråga som, om också vänligt tänkt, till och med ömsint, mest känns korkad. Jag minns någon trött äldre kollega som svarade att han skrev 'för att imponera på brudar' och en lika trött kvinnlig författare som svarade 'mina katter'. Jag tror mig minnas en intervju med den amerikanske poeten David St. John som för kanske tjugofem, trettio år sedan fick samma fråga och sa att han först tänkt svara 'jag skriver för evigheten' - men sedan ändrade sig och sa, och det är det svar jag denna höst också helst vill använda: 'jag skriver för mig själv'.
Jag kunde lägga till: 'jag skriver för att få veta vad jag anser, tycker och vet om det ena eller det andra.' Ett sanningsenligt, omtänksamt, och noggrant valt språk ger alltid insikter om tillvaron som man inte visste att man hade.
Fast allt detta sa jag inte, när jag fick frågan. Jag svarade snällt att 'jag skriver för att alla bör förstå att det enda vi har är varandra'. - Här, i min blogg, kan jag ju berätta att hon inte tog med det i anteckningsblocket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar