Bokbloggar farliga?

Nu måste jag kanske fundera extra... Och inte bara jag. I Times Literary Supplement säger Peter Stothard att bokbloggar kan vara till men för den litterära kritiken, " - - - to the detriment of literature - - -" dvs ytterst för litteraturen... Ja ni får läsa själva...

Bokmässepresentationer

Nu börjar bokmässan. Fredag och lördag är jag i farten där hela dagarna. Men om någon som läser detta har lust att vara med på något skulle jag rekommendera Författarförbundets scen på lördag kl 10.30 - då skall jag prata om min översättning av en av de mest spännande amerikanska indianerna, Joy Harjo. Och man bör väl också söka upp samtalet och läsningen med den danske poeten Martin Glaz Serup, lördag kl 15.30. Om inte för annat så för att Martin Glaz Serup är en skojig bekantskap i denna tid när det nordiska faktiskt sitter trångt i Sverige.

SvD hotar!

För några år sedan bytte jag, efter över 40 år som prenumerant, från DN, vars kultursida tråkade ut mig mer och mer, till SvD (trots att dess ledarsidor gör mig konstant förbannad) bara för dess kulturdels skull. Det är en välsignelse att se hur Understreckarna fortsätter sitt liv utan att drabbas av snuttifieringen som snart sagt allt annat i svenska dagstidningar.
     Men nu läser jag att SvD skall ändra "formatet" som det heter, för att anpassas till läsbeteendet. (Jag minns när Aftonbladet prövade med att flytta kultursidorna till nöjessektionen...)
     SvD skriver att "Kulturen kommer att integreras med Idagredaktionen." Jag anar oråd. Det låter alltid sådär när man drar ned, inskränker, försämrar... Jag känner min frukostläsning hotad... Tänk om man istället kunde passa på att ändra formatet så att tidningssidorna inte bara ser ut som annonsblad med stora bilder på kändisar utan, som i exempelvis de stora tyskspråkiga tidningarna, innehålla mer text, gedignare analys, långa genomförda resonemang. Tuggmotstånd.
     Jag fruktar det värsta. Jag fruktar ett slags action-stuk över sidorna...Snabba ryck, korta artiklar, mer om vem som är gift med vem... Anpassad till läsbeteendet! Hur vore det om man istället toge på sig uppgiften att anpassa läsarna till hur en god tidning skall vara.
     Det verkar finnas något grundläggande fel på läskunnigheten i det här landet?

Louis Simpson (1923-2012)

Bort gå de, stumma skrida, en efter en...  Och nu har jag strukit ännu en vän ur min adressbok. Det hör till åldern, men det är lika jävligt jobbigt varje gång.
     På 80-talet lärde jag känna en vresig äldre amerikansk diktare - en av de mest betydelsefulla under 1900-talet, Louis Simpson. Han hade rykte om sig att vara svårtillgänglig, men vi kom att bli riktigt nära vänner; en lång tid disponerade jag hans stora våning på Manhattan, och jag bodde korta och längre tider hos honom på Long Island. 1998 besökte han mig och vi gjorde en grand tour genom Sverige, besökte så gott som alla hans tidigare översättare och läste ur min på Ordfront nyutkomna översättningsvolym Kaviar på begravningen - på bokmässan: den lille gråhårige farbrorn sittande uppkrupen på en gigantisk Harley Davidson. Sedan lyssnade vi på Blå Tåget och gick på lokal och drack Hallands fläder till kyckling. Hans poesi är den litteratur som står min egen ton närmast av alla dem jag översatt.
     Och 89 år gammal gick han således för några dagar sedan ur tiden. Han var den mest osentimentala person jag träffat (veteran från D-Day i Normandie!) och det känns orimligt att citera annat än några rader ur en av hans mest filosofiska dikter "Stilla förtvivlan": 

     En känsla av förstämning...
     Något finns det som behöver tas itu med
     genast.

                 Men det finns inget,    
     bara han själv. Livet går
     och efteråt kommer det att vara evighet,
     tystnad, och oändlig rymd.
     -  -  -
    

Fado

Jag älskar den portugisiska fadon, och jag vet inte hur många gånger jag försökt fånga den i en metafor som inte skall vara vare sig sentimental eller krystad. Jag läser det jag kan komma över om portugisisk fado men söker ännu den befriande metaforen. Thomas Nydahl skriver ofta om fadon. Jag undrar om han skulle finna detta försök att fånga den märkliga sångkonstens speciella atmosfär rimligt. Septembernumret av den amerikanska poesitidskriften Poetry publicerar en ny dikt av poeten Jane Hirshfield med titeln Fado.
     Här en snabböversättning, ett slags första råöversättning. Bara för att jag tycker att Jane Hirshfield faktiskt kommer åt något väsentligt.
     I all enkelhet således:

Fado

En man böjer sig fram

och plockar ett mynt

ur en flickas öra,

lyfter ur henne händer

en duva hon inte visste om.

Vilket är märkligast

kan man fråga sig:

myntets sågtandade mummel

mot tummen eller

duvans knogiga tystnad?

Att han fann dem,

eller att hon aldrig,

eller att det alltid, som i

detta halvstannade ögonblick,

är gryning i Portugal,

och en kvinna i rullstol

sjunger en fado

som lägger allt liv i rummet

i ena vågskålen,

och sig själv i den andra,

och kopparskålarna är i jämvikt.

Olav H Hauges Ulvik i Hardanger

Med tanke på att jag nu fått ett antal läsare som - helt vänligt - påpekat att min nya roman (Den tjugotredje dikten)  innehåller en geografisk tveksamhet vill jag här, offentligen, redovisa en kort brevväxling mellan min son, som sedan över 20 år bor i Norge och mig själv.  Efter att ha skrivit om romanen lägger Ludvig till:

     "PS: en parantesfråga från min sida gränsen, jag måste bara kolla om det är medvetet! De (Krister och Erik) placerar hela tiden "norrmannen" på Hardangervidda. Men äpplena växer inte på vidda? De växer ju i Hardanger, vid fjorden 1500 höjdmeter under vidda… Är det medvetet för att skapa en bild av att de bara har en ungefärlig uppfattning om Hauge och hans liv?"

     Jag svarade så här: "Ja jag tänkte på det där med Hardangervidda, men i Sverige säger det något och varken Erik eller Krister har väl den norska kartan riktigt klar för sig - som det också är i Sverige! /- - -/ Det finns en del sådant i mina böcker. I Än jublar Fågelsången pratar man om den vita kyrkan i Montparnasse. Alla tänker på Sacré-Coeur i Montmartre men jag tänkte på Notre-Dame des Champs - som är vitaktig och ligger på Boul Montparnasse. Jag har fått höra en del om 'felaktigheter' genom åren. I den nya är det enda som är direkt fel kapitelnumreringen när du kommit till ca LVI, det råddar till sig några sidor där, men det är bara numren som är fel."

    

 

 

Nej till Facebook

Vänner undrar varför jag inte är med på Facebook. Jag lämnade Facebook när jag fick veta att lärare på en folkhögskola, ansvariga för antagningen av nya elever, kollade de sökandes vänner och åsikter på Facebook innan de antogs - eller fick avslag. Facebook är bara ett nyord för Orwells Storebror.

Kultur och miljö får minst

Jag läser i Dagens Industri om hur departementen sätter sprätt på pengarna. Det vore lätt att visa hur satsningar på kultur faktiskt kunde minska utgifterna för socialdepartementet, utbildningsdepartementet och justitiedepartementet. Men att föra den diskussionen med den här regeringen torde vara utsiktslöst. Det är iallafall intressant att se att minst (minst !) pengar går till kulturen och miljön. Och hur skall man ställa sig när man hör den s k kulturministern klaga över att kulturarbetarna kostar för mycket... Socialdepartementet               272,5 milliarder
Utbildningsdepartementet        76,7
Arbetsmarknadsdepartementet 70,5
Näringsdepartementet               55,4
Justitiedepartementet                47,0
Försvarsdepartementet              45,6
Utrikesdepartementet                32,3
Finansdepartementet                 23,6
Landsbygsdepartementet           17,7
Kulturdepartementet                  12,0
Miljödepartementet                     5,0

Att sjunga långsamhetens lov

Idag kom alltså min nya roman ut. Jag hade bestämt mig för att skriva världshistoriens långsammaste roman - och jag ville att den skulle upplevas som riktigt riktigt spännande. För läskunniga, hade jag sånär lagt till. Det oroade mig lite innan boken kom ut, att den kanske var obegripligt långsam... Och naturligtvis har alla som idag skrivit om den lagt märke till att romanen är stillsam och - till synes - fullkomligt händelsefattig.
     Men dessa ord på bloggen bara för att ett par rader i Nils Schwartz recension i GT/Expressen idag värmde mer än mycket annat:
     "- - - det känns så befriande otidsenligt och avstressat att man vill lägga romanen närmast hjärtat när man somnar in, om för natten eller livet kan gå på ett ut."
     Så skrev han sannerligen.
     Och, som gamle Wallin skulle sagt: jordens oro viker.