Den livsfarliga reklamen

Jag roade mig för en tid sedan här på bloggen med att tycka att Percy Nilsson gjorde rätt som attackerade den bedrövliga Hemglassbilen efter att ha störts (som jag) av den irriterande melodin. Ser idag att han dömts till ohemula böter och ersättningar. Samtidigt läser jag i DI om ett liknande ofredande reklaminslag:


     "Efter att villaägare längs en gata i Eslöv klagat på hög volym på melodin från en glassbil lovar nu glassleverantören Engelholms Glass att ljudet ska sänkas markant eller helt stängas av.

      I stället kan bilens ankomst markeras med ett pling i mobiltelefonen i just det kvarteret, skriver Skånskan."


Den sista meningen gör mig direkt upprörd. Inte ens i mobilen går man således fri från det som Sven Lindqvist en gång kallade den "livsfarliga reklamen". Och jag blir åter glad över att inte äga någon mobil. Fast det har sina sidor.
     Vid ett tillfälle kunde jag inte beställa hotellrum eftersom hotellet inte fick något mobilnummer!  Och när jag inte kunde ge försäljaren på SIBA ett mobilnummer som han kunde ringa mig på när jag beställde ny skrivare, utbrast den unge mannen: "Men hur lever du då?" Observera att han inte sa: "Hur klarar du dig då?"
     Hur lever man - utan mobil? Ja man slipper i alla fall glassbilspling.

Dagboksbloggandet

För den vackra och eftertänksamma tonens skull läser jag - och har gjort så sedan 60-talets mitt - Hans Erich Nossack. När jag i slutet av 90-talet bodde en kortare tid i Schleswig skaffade jag mig Nossacks dagböcker, utgivna i två nästan 700-sidiga band med ett tredje, tjockt, kommentarband. Dagböcker, brevsamlingar... jag har alltid varit förtjust i den typen av tilläggslitteratur. Under en sömnlös natt, med regn, regn, regn som om någon bland molnen höll på att citera Shakespeare, slog jag upp och läste gamla understrykningar.
     "Man könnte sagen: Tagebuch schreiben entzieht dem Leben Kraft. Statt zu leben, schreibt einer Tagebuch, etwa aus Feigheit." (Band I, s 500.)
     Och jag tänkte: för några verkar bloggandet vara ett slags dagböcker: text, istället för liv...? Jag har fått ett par stillsamma förfrågningar varför jag skriver så sporadiskt på den här bloggen. Men jag kan inte riktigt med att svara att jag - lever.

Ett ord för Mandelas "kusin"

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Werner Aspenström

Efter alla den senaste tidens enastående lovord för Nelson Mandela vill jag i all enkelhet påminna om att Mandela aldrig skulle blivit den han blev om det inte varit för en annan person i detta märkliga Sydafrika. Det är inte den som hela sitt liv gör samma sak, kämpar för samma sak, har samma åsikter och tror på samma sak, som är den intressanta gestalten. Mandela gick som ung med i kampen mot apartheid och fortsatte så hela sitt liv. Man kan säga, om man nu kan sammanfatta ett långt liv, att han gjorde samma sak i hela sitt liv. Det är stiligt, men det är inte det som intresserar mig mest.
     Mig intresserar det som är så oändligt mycket svårare. Den människa som stannar upp, låter en insikt genomlysa hela ens person, den människa som har modet att ändra sig, i grunden ändra sig: åsikter, handlingar, beteende, den som står emot det ögonblickliga föraktet från dem som trodde sig veta vem man är/var. För mig är den intressantaste personen i Sydafrikas befrielse från apartheid-idiotin inte denne alltmer helgonlike Mandela; för mig framstår F W de Klerk som den verklige förändraren. Han är den mer komplicerade och därmed intressantare gestalten.
     Här lägger jag således ett ord för denne man, kvarlämnad på ängen.

Västerbottens-Kuriren överraskar

Denna morgon: ytterligare en morgon då jag ondgör mig över de större dagstidningarnas krympande kulturrapportering. I GP används allt oftare kultursidorna till samhällsreportage. Allt oftare: icke ett ord om ny seriös litteratur, nya utställningar eller reportage om aktuell dans. (För att nu medvetet undvika att nämna rockmusik, TV-såpor och kriminallitteratur.)
     Men det är väl att slå in den öppnaste av dörrar att påpeka att dagstidningarnas kultursidor långsamt krymper sig till obefintlighet.
     När jag denna dag i posten får mig tillsänt ett ex av Västerbottens-Kuriren (lörd 14 dec) tror jag nästan inte mina ögon. Först ett dubbeluppslag om den litterärt intressanta staden Trieste, Italo Svevos stad, staden där James Joyce tillbringade ett drygt decennium av sitt liv och Umberto Sabas stad. Med fina foton i färg. Och så bläddrar jag vidare och si: ännu ett helt dubbeluppslag. Om Umberto Saba och dessutom sju nyöversatta dikter av denne i Sverige i stort sett bortglömde poet. Saba är ändå en poet som tillsammans med Ungaretti, Montale och Quasimodo betraktas som "en av de fyra stora". Artiklarna skrivna och översättningarna gjorda av Gunnar Balgård.
     Men det viktigaste: fyra hela sidor i en svensk dagstidning! Ren kulturrapportering. Att det fortfarande görs!
     (Och som av en händelse sitter jag dessa dagar och läser en av Fulvio Tomizzas romaner. Ännu en stor Trieste-författare...)

Novellens återkomst? Men när försvann den...?

Jag vet inte hur många gånger jag de senaste veckorna har läst om novellens återkomst. Det har naturligtvis med Alice Munro att göra. Men förläggarna klagar alltid - och fortfarande - över omöjligheten att sälja novellsamlingar... Och likafullt skrivs det sådana hela tiden och några av våra starkaste litterära röster är - just novellisters.
     Låt mig citera mig själv från förordet till Raymond Carvers samlade noveller, nyligen utkomna på Norstedts: 
     "I själva verket tror jag mig, efter ett halvt sekel med litteratur som daglig gärning, kunna påstå att ingen annan genre har dödförklarats och återuppstått lika många gånger som novellkonsten. Fast uppriktigt talat tror jag att det alltid har rört sig om en felsyn. / - - - / Som gammal novellist vågar jag säga att jag aldrig någonsin märkt att novellkonsten skulle ha varit död eller borta. Är det bara frågan om en ovanligt djup dyning, ett långsamt tidvatten, något drar sig undan och bottenslammet kommer till synes och så återkommer det friska vattnet. Tidvatten som metafor för novellkonsten. Varför inte."
     Det föreligger helt enkelt ingen "novellens återkomst" - genren har aldrig varit borta.

EU - ett hot mot svenska demokratiska traditioner

På sätt och vis börjar det bli poänglöst att påpeka att EU, som projekt och som faktisk maktfaktor, verkligen ÄR ett hot mot det gamla svenska sättet att förhålla sig till det offentliga. De nya direktiven om att hemligstämpla allt som på något sätt skulle kunna ha med EU att göra är ytterligare ett bevis för hur politiker och tjänstemän i länder som inte ens tillnärmelsevis vet vad en öppen demokrati innebär givits fullmakt att erodera ett fungerande demokratiskt samhälle. Jag vidhåller att EU är det största hotet mot vårt sätt att vara tillsammans i tillit och öppenhet. - Och denna morgon har jag nästan sympati för Ukrainas hållning! Är ukrainarna kloka skall de passa sig för EU!

Ännu en av de bortglömda

Idag skriver jag på http://bokcirklar.se/gastbloggare om en diktare som kunde platsa på min bortglömdalista.