Det finns ett slags böcker jag älskar med ett slags upptäcktsresandets kärlek. Det är böcker som försöker rikta ens intresse eller uppmärksamhet mot eventuellt förbisedda författarskap. Karsten Sand Iversen skrev för några år sedan en utomordentlig liten bok om för oss i norr förmodat okända författarskap i det östliga Europa, om Florjan Lipus, Ivan Cankar, Joze Javorsek och många andra (alla med diakritiska tecken jag inte klarar av att hitta på datorn), för mig obekanta och väldigt lockande, och med något undantag oåtkomliga på nordiska språk. Han kallade boken SKYGGEBIBLIOTEKET (2002). Försök att finna den!
Häromåret kom en liknande bok ut på svenska, en sammanställning av förmodat bortglömda svenska författarskap. Tomas Lidbeck gav ut DE BORTGLÖMDA FÖRFATTARNAS BIBLIOTEK (2007) på BTJ Förlag. Att jag denna morgon nämner den beror på två saker. Dels på att jag när jag läste den kunde konstatera att en del av de författare Tomas Lidbeck tog upp hörde till de mest levande i min bokhylla, ständigt lästa och allt annat än bortglömda. Dels på att jag idag läste Svenska Dagbladets ledare och där plötsligt såg en av de viktigaste och sannerligen bortglömda svenska författarna nämnas i mycket positiva ordalag, Sven Fagerberg. Fagerberg saknas faktiskt i Tomas Lidbecks glömskebibliotek, men hör mera hemma där än Walter Ljungquist eller Thorsten Jonsson...
Av de böcker som en gång skakade om mig och kanske satte mig på spåret mot den verkligt väsentliga litteraturen torde Sven Fagerbergs HÖKNATT (1957) vara en av de viktigaste. Jag vill minnas att jag till och med skrev någon universitetsuppsats om den (i stilistik av alla märkliga ämnen)... I detta zlataniska tidevarv torde den och alla hans böcker fram till BRONSHÄSTARNA (1973) utgöra en viktigare läsning än det mesta. Så jag säger det igen: försök att finna dem!
lördag 31 december 2011
onsdag 28 december 2011
Om brådska
Det fanns en tid före brådskan.
Jag sitter och läser i Gertrude Steins roliga THE AUTOBIOGRAPHY OF ALICE B TOKLAS (1933) och stannar upp i kapitel 4 där hon berättar om en tågresa i barndomen, hur hatten blåste av och hur lokföraren stannade tåget så att man kunde hämta hatten.
Före jul ondgjorde jag mig över vår tid (se nedan 23/12) och nämnde att man nu i december lagt ned rälsbusslinjen mellan Borlänge och Malung. Och plötsligt, medan jag låter Gertrude Stein sjunka ned i knät, minns jag en sommarkväll i mitten av 80-talet, när vi med sena rälsbussen var på väg norrut och hade passerat Björbo eller Nås och kommit ut på en av de långa ödsliga sträckorna genom impedimentskog och över myrar. Vi var inte många i tåget, ett tiotal kanske, när den mustaschprydde och pratsamme lokföraren stannade mitt ute på linjen, öppnade dörren i förarkabinen och lämnade rälsbussen. Vi såg honom i det sneda kvällsljuset gå rakt ut över myren, vi följde honom med blicken, jag minns att jag tänkte att han kört på ett djur och ville se att det inte var skadat, men han fortsatte, och vi satt där, och efter en stund försvann han, vi satt kvar i det osannolika västerdalsljuset och började undra, vi frågade oss om det kunde komma tåg norrifrån, vi undrade om någon visste hur man ringde stationsmästaren i Borlänge, om någon kunde köra rälsbuss, vi väntade, och den julistilla myren bara fanns där och fanns. Först efter tio tolv minuter såg vi lokföraren dyka upp igen och komma mot oss, och vi följde honom, lättade och förundrade. När han startat rälsbussen slog han på högtalaranläggningen, harklade sig och medan rälsbussen tog fart igen sa han: "Det blir jävligt med hjortron i år."
Jag sitter och läser i Gertrude Steins roliga THE AUTOBIOGRAPHY OF ALICE B TOKLAS (1933) och stannar upp i kapitel 4 där hon berättar om en tågresa i barndomen, hur hatten blåste av och hur lokföraren stannade tåget så att man kunde hämta hatten.
Före jul ondgjorde jag mig över vår tid (se nedan 23/12) och nämnde att man nu i december lagt ned rälsbusslinjen mellan Borlänge och Malung. Och plötsligt, medan jag låter Gertrude Stein sjunka ned i knät, minns jag en sommarkväll i mitten av 80-talet, när vi med sena rälsbussen var på väg norrut och hade passerat Björbo eller Nås och kommit ut på en av de långa ödsliga sträckorna genom impedimentskog och över myrar. Vi var inte många i tåget, ett tiotal kanske, när den mustaschprydde och pratsamme lokföraren stannade mitt ute på linjen, öppnade dörren i förarkabinen och lämnade rälsbussen. Vi såg honom i det sneda kvällsljuset gå rakt ut över myren, vi följde honom med blicken, jag minns att jag tänkte att han kört på ett djur och ville se att det inte var skadat, men han fortsatte, och vi satt där, och efter en stund försvann han, vi satt kvar i det osannolika västerdalsljuset och började undra, vi frågade oss om det kunde komma tåg norrifrån, vi undrade om någon visste hur man ringde stationsmästaren i Borlänge, om någon kunde köra rälsbuss, vi väntade, och den julistilla myren bara fanns där och fanns. Först efter tio tolv minuter såg vi lokföraren dyka upp igen och komma mot oss, och vi följde honom, lättade och förundrade. När han startat rälsbussen slog han på högtalaranläggningen, harklade sig och medan rälsbussen tog fart igen sa han: "Det blir jävligt med hjortron i år."
fredag 23 december 2011
Julens sanna budskap
Jag har letat efter det ord som uttrycker vår tid, men det blir ett så enkelt och banalt, det jag finner.
Jag vill finna det förlösande ordet för riskkapitalisternas hutlösa vinster, för socialdemokratiska politiker som tjänar storkovan på skattefinansierad verksamhet men tar vinsterna till skatteparadis för att undvika just den skatt de redan lever på, för vården som allt snabbare vittrar bort, skolorna som pulveriseras av det marknadsliberala utförsäljningsvanvettet, det som fortsätter fast man redan sett konsekvenserna, styckningen av SJ, och därmed utglesningen av redan stor glesbygd, det senaste i den idiotin nedläggningen av Västerdalsbanan, jag letar efter ett ord att beskriva min tid, ett ord för vinsterna med fri elmarknad, för apotek som inte längre förser alla, eftersom de apotek som hotar med att stänga i stor utsträckning också är glesbygdens, apoteken ägda av schweizare som gnuggar händerna för att jag blir allt äldre och sjukare, för en näringsminister vars förebild är järnladyn som ansåg att frysande pensionärer som inte hade råd med ved kunde ta en extra filt, för posten som får mina gäster från andra länder att skratta förtjust när först en grön sen en stor FedEx och därefter en gul bil kommer till samma låda, för min bank som meddelar att jag inte får den nya ränta som vore att vänta efter reporäntans nedgång, för en bank som ger mina gamla städerskor 0 % på lönekontot, men lägger undan 1, 4 milliarder till bonus åt cheferna, jag har letat efter ord att sätta namn på eländet.
Och i går kväll så äntligen den tydligaste bilden av allt: man hurrar för att Malmö stadsbibliotek skriver in nya lånare, unga låntagare, tack vare Zlatans bok, och när man intervjuar en av dessa potentiella nya läsare, som från den meningslösa boken tänkes gå vidare till riktig litteratur så svarar den unge mannen att han vill bli som Zlatan: han vill bli - inte idrottsman, inte italienproffs, han vill bli - rik. Så enkelt. Inte lära sig mer om livet, världen, inte så småningom läsa riktig litteratur. Han vill bli rik. Och denna morgon, när familjer åter skuldsatt sig för alla de ungas krav på alla typer av dyra klappar, denna morgon är tidningarna fyllda av reklamblad för den rea som i vissa fall börjar redan på juldagen. Halva priset. Vilka marginaler vittnar det om? Jag hittar till sist det äldsta av alla ord att beskriva vår tid.
Girighet. Bara så. Inget annat. I juletid detta enda budskap. Du skall ha.
Jag vill finna det förlösande ordet för riskkapitalisternas hutlösa vinster, för socialdemokratiska politiker som tjänar storkovan på skattefinansierad verksamhet men tar vinsterna till skatteparadis för att undvika just den skatt de redan lever på, för vården som allt snabbare vittrar bort, skolorna som pulveriseras av det marknadsliberala utförsäljningsvanvettet, det som fortsätter fast man redan sett konsekvenserna, styckningen av SJ, och därmed utglesningen av redan stor glesbygd, det senaste i den idiotin nedläggningen av Västerdalsbanan, jag letar efter ett ord att beskriva min tid, ett ord för vinsterna med fri elmarknad, för apotek som inte längre förser alla, eftersom de apotek som hotar med att stänga i stor utsträckning också är glesbygdens, apoteken ägda av schweizare som gnuggar händerna för att jag blir allt äldre och sjukare, för en näringsminister vars förebild är järnladyn som ansåg att frysande pensionärer som inte hade råd med ved kunde ta en extra filt, för posten som får mina gäster från andra länder att skratta förtjust när först en grön sen en stor FedEx och därefter en gul bil kommer till samma låda, för min bank som meddelar att jag inte får den nya ränta som vore att vänta efter reporäntans nedgång, för en bank som ger mina gamla städerskor 0 % på lönekontot, men lägger undan 1, 4 milliarder till bonus åt cheferna, jag har letat efter ord att sätta namn på eländet.
Och i går kväll så äntligen den tydligaste bilden av allt: man hurrar för att Malmö stadsbibliotek skriver in nya lånare, unga låntagare, tack vare Zlatans bok, och när man intervjuar en av dessa potentiella nya läsare, som från den meningslösa boken tänkes gå vidare till riktig litteratur så svarar den unge mannen att han vill bli som Zlatan: han vill bli - inte idrottsman, inte italienproffs, han vill bli - rik. Så enkelt. Inte lära sig mer om livet, världen, inte så småningom läsa riktig litteratur. Han vill bli rik. Och denna morgon, när familjer åter skuldsatt sig för alla de ungas krav på alla typer av dyra klappar, denna morgon är tidningarna fyllda av reklamblad för den rea som i vissa fall börjar redan på juldagen. Halva priset. Vilka marginaler vittnar det om? Jag hittar till sist det äldsta av alla ord att beskriva vår tid.
Girighet. Bara så. Inget annat. I juletid detta enda budskap. Du skall ha.
tisdag 20 december 2011
Om det absurda
Vi har alla våra minnen. Också av det absurda.
När jag idag i SvD läser att Tjeckien kallas för Absurdistan kom jag att tänka på att det var i Prag av alla ställen, sommaren 1968, av alla tider, som jag såg Beatles-filmen HELP. Jag minns biografen som var fylld till sista stol; det hela började med journalfilm, ett slags för-TV som väl ingen längre minns, men som var den tidens "rapportering"om vad som hände i världen, öststatsledarna hade träffats nånstans, herrar i svartvitt, alla kramade alla, men ingen kramade Dubcek. Ingen pussade Dubcek på kinderna. Jubel i salongen. Sedan Ringo och grabbarna i en absurd film när den är som bäst.
Fast efteråt har jag tänkt att den där puss-scenen i journalfilmen hade likadana kvaliteter.
Någon vecka senare mötte vi lastbils- och stridsvagnskolonnerna. Jag minns inte att jag ens hört talas om Vaclav Havel ännu.
När jag idag i SvD läser att Tjeckien kallas för Absurdistan kom jag att tänka på att det var i Prag av alla ställen, sommaren 1968, av alla tider, som jag såg Beatles-filmen HELP. Jag minns biografen som var fylld till sista stol; det hela började med journalfilm, ett slags för-TV som väl ingen längre minns, men som var den tidens "rapportering"om vad som hände i världen, öststatsledarna hade träffats nånstans, herrar i svartvitt, alla kramade alla, men ingen kramade Dubcek. Ingen pussade Dubcek på kinderna. Jubel i salongen. Sedan Ringo och grabbarna i en absurd film när den är som bäst.
Fast efteråt har jag tänkt att den där puss-scenen i journalfilmen hade likadana kvaliteter.
Någon vecka senare mötte vi lastbils- och stridsvagnskolonnerna. Jag minns inte att jag ens hört talas om Vaclav Havel ännu.
onsdag 14 december 2011
Anständighet vs profit, del II
Jag fortsätter att läsa de danska dagstidningarna. Och Jyllandsposten kan denna dag meddela: Godt 1.000 eksemplarer af "Den aarhusianske massemorder" er solgt på kun 14 dage.
Vad händer med oss? Varför får jag inte läsa att redan efter två veckor är 1.000 ex sålda av Ulf Erikssons nya essäsamling?
Vad händer med oss? Varför får jag inte läsa att redan efter två veckor är 1.000 ex sålda av Ulf Erikssons nya essäsamling?
tisdag 13 december 2011
Anständighet vs profit
Jyllandsposten skriver, sedan man fått veta att den norske massmördaren vill ge ut en bok om sig själv:
"Norske forlag diskuterer nu, om den terrortiltaltes manuskript overhovedet skal i trykken."
Är det någon som kan tänka sig den situationen uppstå att inget förlag skulle ge ut en sådan bok? Vore inte det som att be leksaksfabrikanter sluta göra leksakspistoler eller spelvärlden hålla upp med att konstruera stridsspel. Det blir intressant att följa förlagets argument att ge ut boken - jag hör redan i andanom en patetisk yttrandefrihetsröst tala om demokratiska grundläggande värden medan man står i kö för att sätta in kulorna på banken.
"Norske forlag diskuterer nu, om den terrortiltaltes manuskript overhovedet skal i trykken."
Är det någon som kan tänka sig den situationen uppstå att inget förlag skulle ge ut en sådan bok? Vore inte det som att be leksaksfabrikanter sluta göra leksakspistoler eller spelvärlden hålla upp med att konstruera stridsspel. Det blir intressant att följa förlagets argument att ge ut boken - jag hör redan i andanom en patetisk yttrandefrihetsröst tala om demokratiska grundläggande värden medan man står i kö för att sätta in kulorna på banken.
måndag 12 december 2011
En av de största
Vid det stora nordiska författarmötet i New York 1993 då Tomas Tranströmers ÖSTERSJÖAR (filmen) visades och alla hyllade Tranströmer (som var där), och då Göran Sonnevi just utkommit i en stor översättningsvolym, satt jag tillsammans med några yngre amerikanska poeter som sa att det måste vara härligt att ha två så stora poeter i samma lilla nation. Och jag minns hur jag närmast upprört sa att den kanske märkligaste, och på sitt sätt ende svenske poet av världslitterär kaliber vid sidan av Tomas, ändå inte var närvarande. Förvånad min: vem?
Bengt Emil Johnson, svarade jag. Och tänkte: hur i hela friden skulle det också vara möjligt att översätta så intrikata och så storsvenska böcker som de i mitt tycke märkligaste av samtida svenska diktsamlingar, VINTERMINNE (1980), HEMORT (1984) eller BLAND ORRAR OCH KOR (1989). Det var då. Sedan fortsatte Bengt Emil sitt lågmälda samtal med dem som ville samtala, fick Tranströmerpriset, och fortsatte, fortsatte, ända in i Slutrummet 2010.
Idag skriver Henrik C Enbohm en välformulerad och mycket tankeväckande understreckare i Svenska Dagbladet. Och jag håller mer än gärna med honom när han drar en lättnandes suck: det har börjat skrivas om Bengt Emil Johnson. En avhandling nu, och Henrik C Enbohms egen utlovade. Den tystnad som alltid verkar inträffa efter en stor diktares frånfälle kommer i detta fall guschelov inte att bli besvärande lång.
Bengt Emil Johnson, svarade jag. Och tänkte: hur i hela friden skulle det också vara möjligt att översätta så intrikata och så storsvenska böcker som de i mitt tycke märkligaste av samtida svenska diktsamlingar, VINTERMINNE (1980), HEMORT (1984) eller BLAND ORRAR OCH KOR (1989). Det var då. Sedan fortsatte Bengt Emil sitt lågmälda samtal med dem som ville samtala, fick Tranströmerpriset, och fortsatte, fortsatte, ända in i Slutrummet 2010.
Idag skriver Henrik C Enbohm en välformulerad och mycket tankeväckande understreckare i Svenska Dagbladet. Och jag håller mer än gärna med honom när han drar en lättnandes suck: det har börjat skrivas om Bengt Emil Johnson. En avhandling nu, och Henrik C Enbohms egen utlovade. Den tystnad som alltid verkar inträffa efter en stor diktares frånfälle kommer i detta fall guschelov inte att bli besvärande lång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)